James Harold Wilson, Baron Wilson of Rievaulx, född 11 mars 1916 i Huddersfield, West Yorkshire, död 23 maj 1995 i London, var en brittisk nationalekonom och politiker (Labour).Harold Wilson, Encyclopædia Britannica, läst 2021-01-25Past Prime Ministers: Harold Wilson, gov.uk läst 2021-01-26 Han var premiärminister två gånger, från 1964 till 1970 och igen från 1974 till 1976. Han var ledare för Labourpartiet från 1963 till 1976, ledare för oppositionen två gånger från 1963 till 1964 och igen från 1970 till 1974, och parlamentsledamot från 1945 till 1983. Wilson är den ende Labourledaren som har bildat regeringar efter fyra allmänna val. Wilson vann fler val än någon annan brittisk premiärminister under 1900-talet, valen 1964, 1966 samt valen i februari och oktober 1974, om än oftast med liten eller ingen majoritet. Han anses också av många har varit en av de mer intellektuella politikerna under tidsperioden. Under hans första två regeringar fanns ministerposten teknikminister.
Wilson föddes i Huddersfield, Yorkshire, i en politiskt aktiv lägre medelklassfamilj, och studerade en kombinerad examen i filosofi, politik och ekonomi vid Jesus College, Oxford. Han var senare lektor i ekonomisk historia vid New College, Oxford, och forskare vid University College, Oxford. Wilson valdes in i parlamentet 1945 och utsågs till parlamentssekreterare i Clement Attlees regering. Han blev minister för utrikeshandel 1947 och upphöjdes kort därefter till kabinettet som ordförande för Board of Trade. Efter Labours nederlag i valet 1955 gick Wilson med i skuggkabinettet som skuggkansler och flyttades till rollen som skuggutrikesminister 1961. När Labourledaren Hugh Gaitskell plötsligt avled i januari 1963 vann Wilson det efterföljande ledarvalet för att ersätta honom och blev oppositionsledare.
Wilson ledde Labour till en knapp seger i valet 1964. Hans första period som premiärminister präglades av låg arbetslöshet och ekonomiskt välstånd. Detta hindrades dock av betydande problem med Storbritanniens externa betalningsbalans. Hans regering genomdrev betydande samhällsförändringar, avskaffade både dödsstraff och teatercensur, avkriminaliserade delvis manlig homosexualitet i England och Wales, mjukade upp skilsmässolagarna, begränsade invandringen, kriminaliserade rasdiskriminering och liberaliserade födelsekontroll- och abortlagstiftningen. Mitt i detta program utlyste Wilson nyval 1966, som Labour vann med en mycket större majoritet. Hans regering beväpnade Nigeria under Biafrakriget. 1969 skickade han brittiska trupper till Nordirland. Efter att ha förlorat valet 1970 till Edward Heaths konservativa parti valde Wilson att stanna kvar i Labours ledning och återtog rollen som oppositionsledare i fyra år innan han ledde Labour fram till valet i februari 1974, vilket resulterade i ett hängt parlament. Wilson utsågs till premiärminister för andra gången. Han utlyste nyval i oktober 1974, vilket gav Labour en knapp majoritet. Under sin andra mandatperiod som premiärminister övervakade Wilson den folkomröstning som bekräftade Storbritanniens medlemskap i Europeiska gemenskaperna.
I mars 1976 meddelade Wilson plötsligt att han skulle avgå som premiärminister. Han stannade i Underhuset tills han gick i pension 1983 då han upphöjdes till Överhuset som Lord Wilson of Rievaulx. Även om han av beundrare sågs som den som ledde Labourpartiet genom svåra politiska frågor med stor skicklighet, var Wilsons rykte lågt när han lämnade ämbetet och är fortfarande omtvistat i historieskrivningen. En del forskare lovordar hans exempellösa valframgång för att vara en Labour-premiärminister och hans holistiska syn på styre,Nicholas-Thomas Symonds, Harold Wilson: The Winner (Orion Publishing Company, 2023). medan andra kritiserar hans politiska stil och hantering av ekonomiska frågor.Andrew S. Crines and Kevin Hickson, eds., Harold Wilson: The Unprincipled Prime Minister?: A Reappraisal of Harold Wilson (Biteback Publishing, 2016) p. 311. Flera viktiga frågor som han ställdes inför som premiärminister var det offentliga ägandets roll, om Storbritannien skulle söka medlemskap i Europeiska gemenskaperna och brittisk inblandning i Vietnamkriget. Hans uttalade ambitioner om att avsevärt förbättra Storbritanniens långsiktiga ekonomiska resultat, tillämpa teknik mer demokratiskt och minska ojämlikheten uppfylldes till viss del inte.Ben Pimlott, Harold Wilson (1992), pp. 604–605, 648, 656, 670–677, 689.
Uppväxt Wilson föddes på Warneford Road, Cowlersley, i de västra förorterna till bruksorten Huddersfield, i West Riding of Yorkshire, England, den 11 mars 1916. Han kom från en politisk familj: hans far James Herbert Wilson var en arbetskemist som hade varit aktiv i det liberala partiet och tjänstgjort som Winston Churchills ställföreträdande valombud i ett fyllnadsval 1908, men senare gått med i Labourpartiet. Hans mor Ethel (född Seddon) var lärare innan hon gifte sig. År 1901 bosatte sig hennes bror Harold Seddon i Western Australia och blev den 8:e ordföranden för Western Australian Legislative Council 1946. När Wilson var åtta år besökte han London och ett mycket reproducerat fotografi togs av honom stående på tröskeln till 10 Downing Street. Vid tio års ålder åkte han med sin familj till Australien, där han blev fascinerad av politikens pompa och ståt. På vägen hem sa han till sin mamma: "Jag ska bli premiärminister."Ben Pimlott, Harold Wilson (1992), pp. 3–20, quote p. 20.
Studier
Wilson fick ett stipendium för att gå på Royds Hall Grammar School, hans lokala läroverk (nu en grundskola) i Huddersfield, Yorkshire. Hans far, som arbetade som industrikemist, blev uppsagd i december 1930 och det tog honom nästan två år att hitta ett arbete. Han flyttade till Spital på Wirralhalvön för att göra det. Wilson fortsatte sin utbildning i Sixth Form vid Wirral Grammar School for Boys, där han blev Head Boy.
Wilson gjorde bra ifrån sig i skolan och även om han missade att få ett stipendium fick han en gratifikation. Detta, kompletterat med ett stipendium från kommunen, gjorde det möjligt för honom att studera vid Jesus College, Oxford från 1934. I Oxford var Wilson måttligt aktiv i politiken som medlem av det liberala partiet, men var starkt influerad av G. D. H. Cole. Hans lärare i politik, R. B. McCallum, ansåg att Wilson var den bästa elev han någonsin haft.Kenneth O. Morgan, Labour People: Leaders and Lieutenants, Hardie to Kinnock (Oxford University Press, 1987), p. 247. Han tog examen i PPE (filosofi, politik och ekonomi) med "en enastående första klassens Bachelor of Arts-examen, med alfa på varje papper" i slutproven och en rad stora akademiska utmärkelser.Ben Pimlott, Harold Wilson, (1993), p. 59. Levnadstecknaren Roy Jenkins skrev:
Akademiskt placerar hans resultat honom bland premiärministrar i kategorin Peel, Gladstone, Asquith och ingen annan. Men... Han saknade originalitet. Vad han var suverän på var att snabbt tillägna sig kunskap, i kombination med en förmåga att hålla den i ordning i sitt sinne och att presentera den klart i en form som var välkommen för hans examinatorer.Jenkins (2009).
Han fortsatte inom den akademiska världen och blev vid 21 års ålder en av århundradets yngsta Oxfordlärare. Han var lektor i ekonomisk historia vid New College från 1937 och forskare vid University College.
Militärtjänst och krig Vid andra världskrigets utbrott 1939 anmälde sig Wilson som frivillig till militärtjänst, men klassades som specialist och gick istället in i den civila tjänsten. Under en stor del av denna tid var han forskningsassistent till William Beveridge, Master of University College, i dennes studier inför Beveridgerapporten (1942) som bland annat förespråkade socialförsäkringar. Wilson blev senare statistiker och ekonom för kolindustrin. 1943-44 var han chef för ekonomi och statistik vid ministeriet för bränsle och kraft 1943-44 och utnämndes till OBE för sina tjänster.
Han skulle fortsätta att vara passionerat intresserad av statistik och blev medlem av Royal Statistical Society 1943. Som ordförande för Board of Trade var han den drivande kraften bakom Statistics of Trade Act 1947, som fortfarande är den myndighet som styr den mesta ekonomiska statistiken i Storbritannien. Som premiärminister spelade han en avgörande roll vid utnämningen av Claus Moser till chef för den centrala statistikbyrån, och var ordförande för Royal Statistical Society mellan 1972 och 1973. 1940 han gifte sig med Mary Wilson.
Parlamentsledamot (1945-1947) När kriget närmade sig sitt slut letade han efter en plats att ställa upp i det förestående valet. Han valdes för valkretsen Ormskirk, som då innehades av Stephen King-Hall. Wilson gick med på att bli antagen som kandidat omedelbart i stället för att vänta tills valet utlystes, och var därför tvungen att avgå från sin position inom statsförvaltningen. Han tjänstgjorde som lektor i ekonomi vid University College mellan sin avgång och sitt inval i underhuset. Han använde också denna tid till att skriva A New Deal for Coal, som använde sin krigserfarenhet för att argumentera för nationalisering av kolgruvorna på grund av den förbättrade effektivitet som han förutspådde skulle följa.
I valet 1945 vann Wilson sin plats i Labours jordskredsseger. Till sin förvåning blev han omedelbart utnämnd till regeringen av premiärminister Clement Attlee som parlamentssekreterare vid arbetsministeriet. Två år senare blev han minister för utrikeshandel, i vilken egenskap han gjorde flera officiella resor till Sovjetunionen för att förhandla om leveranskontrakt.
Gränserna för hans valkrets Ormskirk ändrades avsevärt inför valet 1950. Han kandiderade istället till det nya sätet Huyton nära Liverpool, och blev invald med knapp marginal. Han tjänstgjorde där i 33 år fram till 1983.
Statsråd (1947–1951) Handelsminister Wilson utsågs till ordförande för Board of Trade (Handelsstyrelsen) den 29 september 1947 och blev, vid 31 års ålder, den yngsta medlemmen i ett brittiskt kabinett under 1900-talet sedan William Pitt den yngre 1792. Till en början förespråkade Wilson en mer interventionistisk politik och äskade krav på att regeringstjänstemän skulle sitta i privata styrelser, ytterligare prisreglering och förstatligande av privata industrier som motsatte sig regeringens politik. Han övergav dock dessa planer efter att hans kollegor inte höll med. Han gjorde det till en prioritet att minska ransoneringen under kriget, som han kallade en "brasa av kontroller".Jenkins, Roy (7 January 2016). "Wilson, (James) Harold, Baron Wilson of Rievaulx". Oxford Dictionary of National Biography (online ed.). Oxford University Press Wilson ansåg att det stora antalet krigstida kontroller bromsade omvandlingen till välstånd i fredstid och han var fast besluten att ta bort dem så fort som möjligt.Pimlott (1992) pp 135–132. Han avskaffade ransoneringen av potatis, bröd och sylt, liksom skor och en del andra klädkontroller.
I november 1948 meddelade Wilson att hans Board of Trade hade tagit bort behovet av över 200 000 licenser och tillstånd. I mars 1949 lovade han att ta bort behovet för ytterligare 900 000, trots att kött fortfarande var en bristvara och fortfarande var ransonerat, liksom bensin.W. N. Medlicott, Contemporary England 1914–1964 (1967) p. 506. Henry Irvine hävdar att Wilsons framgång med kontrollbrasan etablerade hans rykte som en moderniseringsspecialist, både hos allmänheten och den politiska eliten. Irving hävdar också att tidpunkten för valet och särskilt den publicitet som Wilson ägnade åt brasan representerade de framväxande färdigheterna hos en briljant ung politiker. Även om varje större brasa var motiverad med tanke på de tekniska ekonomiska fördelarna, valdes den ut och fick stor publicitet för att nå en så stor publik som möjligt så att alla kunde förstå att deras bröd och sylt blev gratis igen.
Tre ambitiösa unga män