Axel Olof Freudenthal, född den 12 december 1836 i Sjundeå socken i Nylands län, död den 2 juni 1911 i Helsingfors, var en finlandssvensk språkforskare och svekoman. Han var professor i svenska språket och litteraturen vid Kejserliga Alexanders-universitetet 1878–1904 och räknas som skapare av den svenska nationalitetsrörelsen i Finland. Freudenthal var även en av grundarna av Svenska litteratursällskapet i Finland och Svenska folkskolans vänner.
Biografi
Uppväxt och studier Axel Olof Freudenthal växte upp i nyländsk herrgårdsmiljö på Pickala gård i Sjundeå. Hans föräldrar var Gabriel Freudenthal, apotekare och godsägare, och Brigitta Katarina Björling. Föräldrarna var inflyttade från Sverige och fadern Gabriel Freudenthal hade tidigare varit verksam som apotekare i Åbo. Freudenthals familj var delvis av tysk härkomst.Aira Kemiläinen, Finns in the Shadow of the "Aryans". Race Theories and Racism. Studia Historica 59. Finnish Historical Society: Helsinki 1998, s. 131 Efter faderns död 1845 flyttade familjen till Helsingfors där Freudenthal genomgick Helsingfors lyceum och avlade studentexamen 1854. Han skrev sedan in sig vid Kejserliga Alexanders-universitetet där han ägnade sig åt språkstudier, som ledde fram till filosofie kandidatexamen 1859 och magistertitel vid promotionen följande år. År 1886 gifte sig Freudenthal med lärarinnan Edla Lovisa Winberg.
Svekomansk verksamhet och nationalitetstanken Freudenthal har sin betydelse som skapare av den svenska samlingsrörelsen i Finland. En viktig impuls till hans engagemang i nationalitetsfrågan utgjordes av Johan Vilhelm Snellmans finsksinnade artiklar i Litteraturblad. Han reagerade kraftigt i tidningsuppsatser, i bl.a. Wikingen, broschyrer och tal mot den nationella självuppgivelsen, som hade gripit omkring sig bland den svenskspråkiga akademiska ungdomen under påverkan av Snellman. Mot Snellmans paroll "Ett folk – ett språk" ställde Freudenthal sin kungstanke "Ett folk – två språk", det vill säga att Finlands folk fördelade sig på två nationaliteter, en finsk och en svensk. Freudenthal påverkades även av de rikssvenska skandinavisterna, i första hand av August Sohlman, som 1855 gett ut skriften Det unga Finland. Våren 1858 hade man i den nyländska studentavdelningen diskuterat vad som borde göras för att befrämja förfinskningen av landets svensktalande befolkning. Hos den 21-årige Freudenthal hade debatten framkallat tvivel och vånda. Med vilken rätt ville man förfinska en rent svensk befolkning, frågade han sig.Sten Högnäs, Kustens och skogarnas folk. Om synen på svenskt och finskt lynne. Atlantis: Stockholm 1995, s. 53
Den 2 maj 1858 förutspådde Freudenthal i ett diskussionsinlägg vid ett avdelningsmöte att Finland i framtiden skulle bli den fjärde självständiga staten i Skandinavien, och att landets svenskspråkiga befolkning då skulle kunna utgöra en förmedlande länk mellan skandinaver och finnar.
Freudenthal förde sin kamp inom den nyländska studentavdelningen, både på avdelningsmötena och med artiklar i avdelningens tidning Nylands Dragon. Tillsammans med en grupp likasinnade bildade han ett svensksinnat kotteri. Till denna "nyländska krets" hörde bland andra V. L. Cajander, A. G. Pfaler, A. F. Lemström, S. Lemström, R. Salingre och E. Tennberg. Freudenthal medverkade även i Folkvännen, ett blad som riktade sig till den nyländska allmogen, och författade smärre alster i Pennibibliotek för svenska allmogen i Finland. Senare skrev han också artiklar i det svekomanska tidningsorganet Wikingen, som gavs ut 1870–1874. Han var en av initiativtagarna till hembygdspublikationen Nyland och tillhörde likaså utgivarna av Nyländskt Album. Freudenthal var kurator inom Nylands nation, och det var också här hans arbete för svenskhetsrörelsen började, "svekomanin". Han opponerade sig bl.a. mot den vilseledande terminologin, därför förordade han bruket "finländare" som beteckning för både svenskspråkiga och finskspråkiga i Finland. Förslaget kom ursprungligen från August Sohlman.A. Norrback, Svensk uppslagsbok, 10. Malmö Det nya med det Freudenthalska programmet var att han, i motsats till tidigare svenskhet, menade att det inte bara var språket som bestämde världsåskådning utan starkare underströk härstamningen som nationalitetens grund. Historia och kulturtraditioner är ju enligt honom i mångt och mycket gemensamma för finnar och svenskar, och kan därför inte utgöra grunden för särskilda nationaliteter. Freudenthal betonade också språket som just modersmål, och hade inte instrumentell syn på språkets funktion i kommunikation. Hans utredningar om härstamningen är symtom på en ny typ av argumentation.Högnäs 1995, s. 53f
Forskningsresor och språkstudier Sommaren 1860 företog Freudenthal med två kamrater en tre månader lång fotvandring genom samtliga nyländska socknar, under vilken de undersökte fornlämningar, upptecknade folkloristiskt material och samlade in sällsynta växter. Följande år upprepade han sin forskningsfärd på den nyländska landsbygden, och senare företog han en liknande vandring i den svensktalande delen av Österbotten. Under dessa färder väcktes hans intresse för den svenska allmogebefolkningen och dess språk på allvar.
Hösten 1861 begav sig Freudenthal till Uppsala för att under professor Carl Säves ledning bedriva studier i nordisk filologi. Följande höst reste han till Köpenhamn för arkeologiska museistudier, men insjuknade i lungsot och föreskrevs en konvalescensresa till södern. Han avreste vårvintern 1863 till Alger i sällskap med tre kamrater, men resan blev en katastrof då alla hans färdkamrater avled i sjukdomen. I maj 1863 återvände Freudenthal till hemlandet och var inte riktigt återställd förrän hösten 1864, då han på nytt upptog sina språkstudier.
Akademisk karriär Freudenthal disputerade 1865 på en avhandling om Einar Skålaglams Vellekla. År 1866 förordnades han till docent i fornnordiska språket och antikviteterna vid Helsingfors universitet. Han ägnade sig i början åt studier i det grekiska språket, men inriktade sig sedan på nordiska språk genom nyländska ortnamnsforskningar och undersökningar av österbottniska dialekter, främst Närpes- och Vörå-målen. Han var en av grundarna av Svenska landsmålsföreningen i Helsingfors.
Förslaget att inrätta en professur i svenska språket — den första i sitt slag i landet — möttes av starkt motstånd vid lantdagen 1872. Frågan avgjordes likväl i positiv riktning och efter att i några år ha varit tillförordnad professor utnämndes Freudenthal till lärostolens förste ordinarie innehavare 1878. Utnämningen var betingad av hans undersökning Über den Närpesdialect som utkommit samma år. Året innan, 1877, hade Freudenthal promoverats till hedersdoktor i Uppsala. År 1881 utgav han Svensk rättskrifningslära och 1887 utgav han tillsammans med Herman Vendell en ordbok över estländska dialekter, följt av en undersökning över Vöråmålet 1889. Freudenthal upprätthöll professuren till sommaren 1904 då han 67 år gammal gick i pension.
Föreningsverksamhet Freudenthals ställning inom den Nyländska avdelningen blev under 1860-talet allt mera dominerande. Han valdes 1868 till förste kurator för den vid det laget legaliserade avdelningen, en post han innehade till 1880 då han kallades till avdelningens hedersledamot. Senare valdes han till inspektor för avdelningen.
Freudenthal var också en av grundläggarna av Svenska litteratursällskapet i Finland, medlem av dess styrelse 1885–1908 och styrelsens vice ordförande 1885–94. I sådana sammanhang företrädde han en mera folklig svenskhet, så kallad "bygdesvenskhet", i motsats till den mera elitistiska "kultursvenskhet" som företräddes av sällskapets förste ordförande C. G. Estlander. Han var en av stiftarna av Svenska folkskolans vänner 1882 och tillhörde dess direktion, samt var medlem av Helsingfors stads folkskoledirektion och vice ordförande i styrelsen för Svenska folkakademin.
Sina somrar tillbringade Freudenthal i den östnyländska skärgården, på Bullers i Strömfors och på Kuggas i Sarvsalö i Pernå. Vid sidan av språkforskningen var fisket hans främsta fritidsintresse.
Rasläror Freudenthal såg den finskspråkiga majoriteten som ett hot och förespråkade aktivt motstånd för att skydda den svenskspråkiga befolkningen. Han gick så långt som att föreslå radikala åtgärder, såsom separatism, i kontrast till Axel Lillens mer moderata linje. I Freudenthals teorier förenades språk, nationalitet och härstamning ("ras"). Utifrån detta hävdade han att den svenskspråkiga befolkningen i Finland var rasmässigt överlägsen på ett sätt som kan jämföras med tidens ariska rasideologier i Europa.
1860 trodde Freudenthal att den svenska nationaliteten i Finland var mycket gammal, och presenterade en teori om bosättningen av Nyland. Enligt denna teori hade svenskarnas förfäder invandrat från Svarta havets kuster till Skandinavien. Några av dem stannade i Finland. Kontakterna mellan Sveriges svenskar och Finlands svenskar skall ha upprätthållits. Enligt honom kan skandinaverna inte ha haft kontakter med finnarna, eller "tjuderna", eftersom dessa var halvbarbarer och nomader. Dessutom talade "tjuderna" ett obegripligt språk. Hans idéer reviderades sedermera. 1882 presenterade han idén att Nyland koloniserats från Gotland eller det svenska fastlandet. Svenskarna skulle ha flyttat över till Finland någon gång före "korstågen".Kemiläinen 1998, s. 131
Eftermäle Nylands svenska studenter reste i maj 1913 en minnesvård på Freudenthals grav på Gamla lutherska begravningsplatsen i Helsingfors. Monumentet, avtäckt den 8 maj och ritat av arkitekt Birger Brunila, är utfört i granit i form av en bautasten med en fornnordisk drakslinga och inskriften "få skola födas bättre än han". Till 100-årsminnet av Freudenthals födelse hölls en minnesfest i Åbo, varvid Åbo Akademi tog initiativ till en minnesfond bärande hans namn. Samtidigt utgavs en levnadsteckning av Arvid Mörne samt en minnespenning modellerad av skulptrisen Gerda Qvist.
Bibliografi Einar Skalaglams Vellekla. Öfversatt och förklarad. (1865) Finska kriget 1808-09. (1866) Per Brahe. (1866) Nordboarnes skepp och sjöfärder i forna dagar. (1867) Om svenska allmogemålet i Nyland. (1870)
Svensk rättskrifningslära, på grundvalen af nordiska rättstafningsmötets öfvergångsförslag och med särskildt afseende på Finland utarbetad. (1881) Bidrag till ordbok öfver Närpesmålet. (1883) Skrock och vidskepliga bruk hos svenska allmogen i Vasabygden. (1883) Svenska rättskrifningsöfningar. Till skolornas tjänst utarbetade. (1883) Ueber den Närpes Dialekt. (1883) Om runorna. Nordens äldsta skrifttecken. (1884)
Östgötalagen med förklaringar. (1895)
Utmärkelser
Referenser
Tryckta källor Arvid Mörne, Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken. Helsingfors 1927
Externa länkar
Axel Olof Freudenthal i 375 humanister 23.3.2015, humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet
Kategori:Födda 1836 Kategori:Avlidna 1911 Kategori:Finlandssvenska språkforskare Kategori:Finländska lingvister Kategori:Hedersdoktorer vid Uppsala universitet Kategori:Män Kategori:Personer från Sjundeå Kategori:Finländska professorer Kategori:Finlandssvenska författare Kategori:Personer verksamma vid Helsingfors universitet Kategori:Finländska författare under 1800-talet