Erik Anders Allardt, född 9 augusti 1925 i Helsingfors, död där 25 augusti 2020Tidigare ÅA-kanslern, sociologen Erik Allardt har dött. Åbo Underrättelser 26.8.2020., var en finlandssvensk professor i sociologi vid Helsingfors universitet från 1958 och en av de mest framstående samhällsvetarna i Finland och Norden under 1900-talet. Han introducerade den empiriska sociologin i Finland och kom att utöva ett betydande opinionsbildande inflytande, särskilt under 1960- och 1970-talen. Internationellt är han mest känd för sin välfärdsmodell med de tre dimensionerna att ha, att älska, att vara samt för sin komparativa forskning om politisk radikalism och språkliga minoriteter.

Biografi

Bakgrund och intellektuell orientering I sin intellektuella självbiografi Bondtur och kulturchocker (1995) redogör Allardt för sin väg till sociologin. Uppväxten i ett hem präglat av socialt patos samt erfarenheterna från krigsåren bidrog till hans intresse för samhällsvetenskaperna. Avgörande impulser fick han genom studier i europeisk djuppsykologi, svensk socialliberalism och genom kontakten med Veli Verkko, Finlands första professor i sociologi.

Allardt tog tidigt avstånd från såväl nationalromantiska föreställningar som från en socialpolitisk förmyndarmentalitet. Hans vetenskapliga hållning kännetecknades av kritisk prövning snarare än accepterande av etablerade sanningar. Enligt honom själv kretsade hans grundläggande forskningsfrågor kring relationen mellan individ och samhälle samt spänningen mellan rationella och emotionella faktorer i mänskligt handlande. Vid sidan av samhällsstrukturen betonade han betydelsen av sociala relationer, symbolmiljöer samt individers mål och strävanden.

Akademisk karriär År 1958 utnämndes Allardt till professor i sociologi vid Helsingfors universitet. Han kom att bli en central gestalt inom den finländska sociologin och fungerade som mentor för flera generationer forskare. Under sin karriär publicerade han 20 böcker och drygt 600 artiklar. Mellan 1970 och 1980 var han en av de första forskarprofessorerna vid det nyinrättade Finlands Akademi.

Under sin karriär vann Allardt anseende som en framstående akademisk lärare och debattör. Han fungerade som opponent vid över 40 doktorsdisputationer och såg dessa som både prövningar och lärandetillfällen. Han var även gästprofessor vid flera universitet och deltog i internationella expert- och sakkunniguppdrag.

Sedan 1961 var han ledamot av Finska Vetenskaps-Societeten. År 1971 valdes han till ledamot av Finska Vetenskapsakademien. År 1984 promoverades han till hedersdoktor vid Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet. År 1986 utsågs Allardt till ordförande för Finlands Akademis vetenskapliga centralråd, en post han innehade under två treårsperioder. Under hans ledning stärktes akademins ställning och relationerna till universiteten förbättrades. Han tog även initiativ till en reform av akademins kommissionssystem. År 1988 kallades han till hedersledamot av Finska Vetenskaps-Societeten. År 1995 tilldelades han hederstiteln Akademiker.

Vetenskapliga arbeten Allardts doktorsavhandling, som behandlade skilsmässor, betraktas som den moderna sociologins genombrott i Finland. I studien analyserades hur olika normsystem påverkade skilsmässofrekvensen, och avhandlingen introducerade ett tydligt teoretiskt angreppssätt i finländsk sociologisk forskning.

I slutet av 1950-talet publicerade Allardt tillsammans med Yrjö Littunen en lärobok i sociologi som sammanfattade ett nytt sociologiskt perspektiv, starkt influerat av nordamerikansk sociologi. Verket kom under flera decennier att fungera som standardlitteratur i sociologi i Finland och övriga Norden.

Boken Samhällsstruktur och sociala spänningar (1964) fick stort genomslag både inom sociologin och i samhällsdebatten. Med utgångspunkt i Émile Durkheims teori om arbetsdelning analyserade Allardt samhällsinstitutioner och sociala motsättningar i relation till arbetsfördelningens utveckling och kraven på social homogenitet. Verket behandlar bland annat religion, nationalism, internationalisering och avvikande beteenden och bidrog till förståelsen av Finlands snabba strukturella omvandling.

Internationellt genomslag och komparativ forskning Allardts internationella genombrott kom under 1960-talet inom den politiska sociologin, särskilt genom hans forskning om den finländska kommunismen. Han utvecklade en analytisk distinktion mellan så kallad ödemarkskommunism och industrikommunism och studerade deras relation till arbetsdelning, sociala normer och grupptillhörighet.

Hans forskning om välfärd och etniska minoriteter har fått betydande internationellt erkännande. Inom den komparativa sociologin grundade Allardt en forskningsgrupp vid Helsingfors universitet som inledde en omfattande jämförelse av de nordiska välfärdssystemen. Ett centralt inslag i denna forskning var att vidga välfärdsbegreppet till att omfatta sociala relationer och individers möjligheter till självförverkligande. När subjektiva faktorer drogs in i analysen kom studiet av välfärd att omfatta inte bara materiella villkor utan även individers och gruppers värderingar, känslor och attityder.

Allardts modell med de tre dimensionerna "having, loving, being" (att ha, att älska, att vara) blev en internationellt uppmärksammad referensram och är den mest kända teoretiska modellen utvecklad av en finländsk samhällsvetare.

Forskning om minoriteter och språk Den komparativa forskningen fortsatte med studier av Europas språkliga minoriteter. Allardt lyckades i flera avseenden förutse framtida etniska konflikter i Europa. Under hela sin karriär verkade han aktivt för att introducera finländsk och nordisk samhällsforskning i internationella sammanhang.

Vetenskapspolitik och senare verksamhet Under mitten av 1960-talet spelade Allardt en viktig roll i högskolepolitiska frågor, bland annat i samband med president Urho Kekkonens initiativ till reformering av högskolesystemet. Kekkonen utsåg då en arbetsgrupp ledd av Oiva Ketonen med uppdraget att ge riktlinjer för högskolornas utveckling under de närmaste decennierna. Från 1970-talet begränsade hans ställning vid Finlands Akademi hans offentliga engagemang i högskolepolitiken.

Internationellt har Allardt varit en ofta anlitad expert inom vetenskaps- och forskningspolitik. Under 1980- och 1990-talen deltog han aktivt i diskussioner om vetenskapens roll i samhället. Han var kansler vid Åbo Akademi 1992–1994. Under senare år har hans forskning bland annat behandlat samhällsvetenskapernas historia och attityder till det svenska språket i Finland.

Familj Han var gift med Sagi Nylander (gift 1947). Han var dotterson till Ivar Heikel, sonson till Anders Allardt och dottersonson till Johan Elias Strömborg. __NOTOC__ Bibliografi Skärgårdens avfolkning (Svenska befolkningsförbundets i Finland, 1948) Miljöbetingade differenser i skilsmässofrekvensen: olika normsystems och andra sociala faktorers inverkan på skilsmässofrekvenserna i Finland 1891–1950 (1952) [Diss Helsingfors universitet] Social struktur och politisk aktivitet: en studie av väljaraktiviteten vid riksdagsvalen i Finland 1945–54 (Söderström, 1956) Sociologi (tillsammans med Yrjö Littunen) (översättning Nils Holmqvist, Almqvist & Wiksell, 1962) Samhällsstruktur och sociala spänningar (översättning Bertel Kihlman, Almqvist & Wiksell, 1965) Förankringar (Söderström, 1970) Om svensk sociologi (Helsingin yliopisto, sosiologian laitos, 1972) Att ha, att älska, att vara: om välfärd i Norden (Argos, 1975) Språkgränser och samhällsstruktur: finlandssvenskarna i ett jämförande perspektiv (tillsammans med Christian Starck, AWE/Geber, 1981) Samhället Finland: omvandlingar och traditioner (Schildt, 1985) Sociologin i Sverige: vetenskap, miljö och organisation: en utvärdering av svensk sociologi (tillsammans med Sverre Lysgaard och Aage Bøttger Sørensen, HSFR, 1988) Bondtur och kulturchocker: en intellektuell självbiografi (Söderström, 1995) Utvärdering av forskningsrådsnämndens program för naturresurs- och miljöforskning (tillsammans med Kerstin Lindahl Kiessling, Birgitta Odén, Forskningsrådsnämnden, 1997)

Priser och utmärkelser 1971 – Ledamot av Finska Vetenskapsakademien 1984 – Hedersdoktor vid Uppsala universitet 1985 – Svenska Akademiens Finlandspris 1988 – Hedersledamot av Finska Vetenskaps-Societeten 1995 – Hederstiteln Akademiker 1996 – Tollanderska priset

Referenser

Vidare läsning

Externa länkar

Kategori:Finlandssvenska samhällsvetare Kategori:Finländska professorer i sociologi Kategori:Personer verksamma vid Helsingfors universitet Kategori:Hedersdoktorer vid Uppsala universitet Kategori:Ledamöter av Finska Vetenskaps-Societeten Kategori:Ledamöter av Finska Vetenskapsakademien Kategori:Personer från Helsingfors Kategori:Män Kategori:Födda 1925 Kategori:Avlidna 2020 Kategori:Finländska forskare under 1900-talet Kategori:Akademiker (Finland) Kategori:Mottagare av Tollanderska priset