miniatyr|250px|"From Hell" – brev som tillskrivs Jack Uppskäraren. Jack Uppskäraren () var en seriemördare som mellan augusti och november 1888 mördade ett antal prostituerade kvinnor varav fyra var hemlösa i East End i London. Polisen löste aldrig officiellt fallen. Antalet offer som Jack Uppskäraren mördade är okänt men de flesta forskare är överens om att offren var fem, de så kallade fem kanoniska offren.
Jack Uppskärarens identitet är en klassisk mordgåta, och det enda man med säkerhet vet om honom är att det var en mansperson, som (enligt vittnen) var klädd i bland annat skärmmössa och sjömansrock. Flera källor menar att han har haft kunskaper i anatomi, även om det antagligen skulle ha räckt med de handlag som exempelvis en slaktare eller en styckare på slakteri besitter. Nutida spekulationer om vem han kan tänkas vara utgör just spekulationer. Det finns ett antal föreslagna lösningar till gåtan. Somliga menar att det var en judisk slaktare. En annan teori hävdar att det var en engelsk advokat som begick självmord samtidigt som mordvågen upphörde. En mycket uppmärksammad teori kopplade morden till kungahuset.
Polisen hade mängder av misstänkta och hundratals personer som togs in till förhör, men lyckades inte binda någon av dem till brotten. Den allmänna uppfattningen (som styrks vid genomläsningen av interna polisrapporter) är att Scotland Yard – trots en mängd vitt skilda förslag levererade långt senare av en del högre polisbefäl som Sir Robert Anderson, Donald Sutherland Swanson, Frederick George Abberline, Sir Melville Macnaghten med flera – inte kände till mördarens identitet, vilket också erkändes öppet av en del andra befäl.
Morden miniatyr|250px|Den mördade Mary Jane Kelly. Tillvägagångssätt Morden utfördes i och runt de fattigare delarna av East End, framförallt i stadsdelen Whitechapel, på mörka platser där det fanns folk alldeles i närheten. Tillvägagångssättet var troligtvis att först strypa offret, sedan skära av strupen mycket djupt och skända kropparna genom att öppna buken och skära ut inre organ. I några fall hade organ och offrets tillhörigheter placerats på ett vis som föranledde teorier om ritualer eller budskap. I andra fall hade kroppsdelar bortförts från mordplatsen – i två av fallen var livmodern borttagen tillsammans med en del andra organ. Sättet att skända kropparna på har gett upphov till teorin att "Uppskäraren" hade kunskaper i anatomi och därmed i förlängningen var läkare eller slaktare till yrket. Teorierna om att offren först hade strypts eller kvävts uppkom eftersom offren förefaller ha överrumplats och ganska lite blod fanns på mordplatsen, även om en hel del blod hade sugits upp av offrens klädsel.
Offer Mary Ann Nichols, född 26 augusti 1845, död 31 augusti 1888, Buck's Row, Whitechapel. Annie Chapman, född i september 1841, död 8 september 1888, Hanbury Street, Spitalfields. Elizabeth Stride, född 27 november 1843 i Torslanda socken, Sverige, död 30 september 1888, Dutfield's Yard på Berner Street, St. Georges-in-the-East. Catherine Eddowes, född 14 april 1842, död 30 september 1888, Mitre Square, Aldgate, London City. Mary Jane Kelly (alias "Black Mary", Marie Jeanette Kelly, "Ginger"), född cirka 1863, död 9 november 1888, Miller's Court på Dorset Street, Spitalfields.
Ovanstående lista på offer representerar de kvinnor som på engelska populärt refereras till som "de kanoniska fem" ("The Canonical Five"), och har länge accepterats som regel. Sedan början av 2000-talet, tack vare ett reviderat studium av mordens omständigheter och tillvägagångssätt samt färsk kartläggning av offrens bekantskapskrets, har dock denna uppfattning alltmer kommit att sättas under kritisk granskning av moderna forskare och författare i ämnet. Bland annat har Elizabeth Strides och Mary Jane Kellys "kanoniserade" roll börjat ifrågasättas, medan en del forskare vill lägga till exempelvis Martha Tabram.Elizabeth Strides uteslutning ur mordserien har framförts i bland andra Wolf, A.P.: Jack the Myth: A New Look at Jack the Ripper, Robert Hale, London 1993 och Tully, James: The Secret of Prisoner 1167: Was This Man Jack the Ripper?, Robinson, London 1998 (1997), . Mary Jane Kellys roll har ifrågasatts i bland andra Evans, Stewart P. & Gainey, Paul: The Lodger: The Arrest & Escape of Jack the Ripper, Century, London 1995, , samt i Evans, Stewart P. & Rumbelow, Donald: Jack the Ripper: Scotland Yard Investigates, Sutton Publishing, Stroud 2006, , s. 268. Den förste att diskutera Mary Jane Kellys uteslutning ur kanon var emellertid den skotske forskaren Alex Chisholm, vars teorier senare publicerades i artikeln "Done to Death", Ripper Notes, april 2000, s. 7-13 Generellt tvistar forskarna idag om allt mellan talen tre och tio vad gäller antalet mordoffer och som så mycket annat i samband med mycket gamla brottsfall måste denna fråga (liksom den om mördarens identitet) stanna vid spekulationer.
Det bör understrykas att Metropolitanpolisens och Scotland Yards egen mapp angående morden – arkiverad under namnet "Whitechapel Murders" och finns (under beteckningen MEPO) tillgänglig på National Archives, Kew – inleds redan med mordet på Emma Smith (som enligt henne själv på dödsbädden föll offer för ett gatugäng) den 3 april 1888 och avslutas först med mordet på Frances Coles den 13 februari 1891.
Den sammanlagda listan på offer som utreddes av polisen och arkiverades i mappen "Whitechapel Murders" är:
Emma Smith, född 1843, överfallen (enligt henne själv av 3–4 män) och våldtagen 3 april 1888, död 7 april 1888 (på London Hospital, dödsorsaken var medvetslöshet till följd av blodförlust efter våld mot mellangården). På grund av omständigheterna är det få som anser att Smith mördades av Jack Uppskäraren. Martha Tabram, född 10 maj 1849, död 7 augusti 1888 (påträffad mördad med 39 knivhugg på andra våningens trappavsats i hyreshuset George Yard Buildings, George Yard, Whitechapel – inget snitt i halsen och inga organ saknades) Rose Mylett (alias Catherine Mylett, Catherine Millett, Elizabeth "Drunken Lizzie" Davis, "Fair" Alice Downey, "Fair Clara"), född cirka 1862, funnen död 20 december 1888 på Clarke's Yard, High Street, Poplar. Misstankar fanns om att hon hade strypts med en snara runt halsen, medan vissa utredare inom polisen ansåg att hon i berusat tillstånd kan ha råkat kvävas av kragen på sin klänning. Alice McKenzie ("Clay Pipe Alice"), född 1849, död 17 juli 1889 (påträffad i Castle Alley med avskuren hals och med ytliga, mindre snitt i magtrakten – inga organ saknades) miniatyr|höger|285px|Illustration av mordfallet kallat "Whitehall-mysteriet". "The Pinchin Street Torso". Kvinnlig torso utan huvud och ben funnen i en tunnel under järnvägsviadukten på Pinchin Street, Whitechapel den 10 september 1889. Offrets identitet fastställdes aldrig.Inledningsvis antogs torson tillhöra en kvinna vid namn Lydia Hart, en prostituerad som anmälts försvunnen, Men Hart påträffades senare livs levande på ett härbärge. Andra torsoer eller styckade kroppsdelar hade emellertid uppdagats redan under åren 1873, 1874 och 1887 – "Thames Torso Murders" eller "Vägbanksmorden" (Embankment Murders) – och den 11 september 1888, mitt under Uppskärarens skräckvälde, påträffades en kvinnoarm vid Themsen nära Pimlico, ungefär två veckor senare ännu en kvinnoarm vid Lambeth Road och den 2 oktober 1888 en huvudlös torso på byggplatsen i en grop under det som senare skulle bli New Scotland Yards källare i Whitehall ("Whitehall-mysteriet"). De olika fallen av styckade kroppsdelar och torsoer kan vara individuella brott men det har även spekulerats i att såväl de äldre Thames Torso-fallen som "Whitehall-mysteriet" och "Pinchin Street-torson" kan ha tillhört en serie mord och varit verk utförda av en ensam seriemördare, kallad "Torsomördaren" ("The Torso Killer").Gerard Spicer, "The Thames Torso Murders of 1887-89" Det har även debatterats om huruvida Jack Uppskäraren också varit skyldig till torsomorden eller inte.Gordon, R. Michael, The Thames Torso Murders of Victorian London, McFarland & Company (2002) Frances Coles (alias Frances Coleman, Frances Hawkins, "Carrotty Nell"), född 1865, funnen mördad i Swallow Gardens, Whitechapel med halsen avskuren den 13 februari 1891 (inga övriga lemlästningar och inga organ saknades).
Andra kvinnor som har studerats kritiskt av forskare är Annie Millwood (som attackerades den 25 februari 1888 av en okänd man med en fällkniv och plötsligt avled den 31 mars efter att först ha tillfrisknat) samt Ada WilsonBegg, Paul, 2004, s. 26-28 samt Begg, Paul; Fido, Martin & Skinner, Keith: The Jack the Ripper A - Z, Headline, London 1994 (1991), , s. 500-501. som i sin bostad den 28 mars 1888 knivhöggs i strupen av en man som krävde henne på pengar – Wilson överlevde dock attacken (hennes signalement på mannen var solbränd hy och ljusa mustascher samt att han bar en bredbrättad hatt).
Medan polisen och rättsläkarna till viss del föreföll överens om att de fem "kanoniska" offren hade mördats av Uppskäraren, behandlade man morden på Emma Smith och Martha Tabram (trots deras arkivering i mappen) som isolerade incidenter (detsamma gäller Wilson och Millwood), medan det uppenbarligen inte rådde lika stor konsensus kring fallen McKenzie och Coles, där viss oenighet kunde märkas både bland polis och läkare. Dock var den viktorianska skvaller- och tabloidpressen snabba med att räkna in Smith och Tabram i Whitechapel-serien (i tidningar som The Illustrated Police News, The Star och The Penny Illustrated Paper kallas Smith för "det första offret", Tabram det andra, Nichols det tredje och så vidare).
Dubbelhändelsen Som framgår av ovanstående lista skall Uppskäraren ha utfört två mord samma natt, nämligen på svenskan Elizabeth Stride och på Eddowes. Denna teori har ifrågasatts, medan andra finner tanken på att det i samma område, vid samma tillfälle, samma natt och med samma offermålgrupp skulle ha varit två mördare i verksamhet som svår att acceptera och för att i det vykort som skickades till polisen dagen därpå stod "... double event this time ..." (dubbel händelse denna gång).
Föreslagna gärningsmän miniatyr|höger|250px|Polisen hånas för sitt arbete gällande Jack Uppskäraren-morden i veckotidskriften Punch (22 september 1888) genom en teckning av John Tenniel där polisen leker blindbock med presumtiva gärningsmän. The Lodger (svenska: "hyresgästen"), en oidentifierad sinnessjuk person boende i ett av de otaliga härbärgena i East End. Teorin lanserades av den brittiske psykiatrikern L. Forbes Winslow. Teorin föll då det visade sig att Winslow använde sig av ledtrådar som han hade fått ett år efter det morden upphörde och i övrigt hittat på historien. Efterforskning utförd av Stewart P. Evans och Paul Gainey i deras bok The Lodger; The Arrest & Escape of Jack the Ripper visar emellertid att historien om en mystisk inneboende kan ha haft viss verklighetsförankring, då ett antal dagstidningar från oktober 1888 rapporterade om en tysk hyresvärdinna som fattade misstankar mot en av sina manliga hyresgäster och att polisen bevakade ett sådant hus på Batty Street. Historien kom sedan att ligga till grund för Marie Belloc Lowndes berättelse "The Lodger" (publicerad som roman 1911), vilken sedan filmatiserats åtskilliga gånger, bland annat av Alfred Hitchcock i The Lodger (1927).
vänster|75px|Montague John Druitt Montague John Druitt (1857–1888), lärare och rättegångsombud som blev sinnessjuk och begick självmord i december 1888. Druitt är inte sannolik som Jack Uppskäraren eftersom han inte på något sätt kunde knytas till något av morden annat än genom rena indicier. Det är till exempel inte bevisat att han vid tidpunkten för något av morden befann sig i London. Det har dock inte hindrat en del från att, då som nu, hålla honom som personlig favorit, inklusive tillförordnade polismästaren Sir Melville Macnaghten (som dock tillträdde efter Uppskärarmorden och som nämnde honom som en av flera misstänkta i sitt välkända PM från 1894).