miniatyr|Vikingatida bildsten med kämpande män, från Smiss, Gotland. miniatyr|Bildsten av kalksten med seglande skepp, vikingatid, från Smiss, Gotland. miniatyr|Daner landstiger i England 866. Illustration ur "Miscellany on the life of St. Edmund" från 1130-talet. Vikingar var sjökrigare och handelsmän, från i huvudsak nuvarande Skandinavien, som deltog i båtburna plundringar och krigståg i Norden, Europa och Västra Asien från 793 fram till 1100-talet. Under perioden erövrade nordiska krigare stora delar av brittiska öarna och norra Frankrike.
Ordet viking dyker först upp i fornengelska källor, och i de flesta tidiga källor, inklusive nordiska, syftar det på pirater, utan närmare specifikation av ursprung. Betydelsen kom sedan att inskränkas så att det enbart syftade på dåtida nordbor (nordmän). Under nationalromantiken på 1800-talet kom en romantisk syn på vikingarna att formas av danska och svenska diktare. Idag kan ordet, beroende på brukare, ha vitt skilda betydelser. Det kan därigenom syfta på alltifrån krigiska skandinaviska sjöfarare till i princip alla skandinaver under vikingatiden. Denna otydlighet gör att ordet undviks av vissa forskare, även om det fortfarande har starkt symbolvärde.Vikingen – en belastad figur
Etymologi och betydelse Termen viking förekom före vikingatiden i såväl fornengelska som anglo-frisiska skriftliga källor under 700-talet. De första nordiska beläggen är från vikingatida runstenar som exempelvis Härlingstorpstenen i Västergötland. På Island förekommer ordet vikingr på 1100-talet när de första isländska sagorna nedtecknades.
I slutet av ordets vikingatida språkutveckling hade termen, enligt språkforskaren Fritz Askeberg, två olika betydelser inom fornnordiska språken, som víking (femininum) vilket var en aktivitet, och som substantiv víkingr (maskulinum) som benämning för den eller de som utförde aktiviteten.Fritz Askeberg, Norden och kontinenten i gammal tid. Studier i forngermansk kulturhistoria. Almqvist & Wiksell, Uppsala 1944.
Det har funnits olika omstridda teorier om ordens ursprung, vilka alla har kritiserats och ingen har uppnått fullt stöd bland forskare. Till exempel:
att fara i viking kommer av att man låg i försåt med sina skepp i havsvikar. personer från området Viken, som syftar på området främst omkring Oslofjorden i Norge samt Bohuslän i Sverige. Området motsvarar i stort dagens norska fylken Vestfold, Akershus och Østfold. I Sverige omfattar området dagens Bohuslän till Göta älv i sydöst, inklusive hela Hisingen. Mot denna teori talar det faktum att folk från Viken inte i litteraturen i nämnvärd utsträckning har beskrivits som sjörövare, och teorin anses av övervägande andel historiska forskare som osannolik.Jan de Vries: Altnordisches Etymologisches Wörterbuch, sidan 662. begreppet veckosjö (medelsträcka avverkat av ett roddarlag vid bytet vid årorna, motsvarande drygt fyra sjömil), från tiden innan nordborna lärt sig seglarkonsten.http://www.abc.se/~pa/publ/vik-rodd.htm artikel ur Fornvännen nr 78, 1983 det latinska ordet vicus ('by', 'köpstad'), via fornengelskans wíc. Ur detta skulle då ett ord för köpmän ha utvecklats.
Samtliga källor fram till nationalromantiken framställer ordet viking i dess olika former som en översättning av latinets pirate, innan ordet pirat började användas i nordeuropeiska språk, och termen har inte i någon av dessa källor haft någon geografisk begränsning, utan använts för pirater från Frisland, Skottland, Irland, VendenHeimskringla 1911:74, Estland , Kaukasus Ingvar den vittfarnes saga 1912:20–21, Kurland Knytlingasagan 1919-25:76, Moriska (muslimska) Spanien Heimskringla 1911: 534–36, Israel och mer ospecificerat Österled (Österut) . Flera källor uppger att vikingatågen kunde bestå av blandade etniska folk, som den Stora Hednaarmén, och historikern Anders Magnus Strinnholm, citerar i verket Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider de engelska krönikorna med: svärmar av hedniska folk, Danskar, Norweger, Göter och Svear, Vandaler (Vender) och Friser (Danos et Norwegenses, Gothos et Swathedos, Wandalos et Fresos)
Historiska museet skriver på sin temawebb om vikingar: Ordet viking finns på några få runstenar från perioden och verkar oftast betyda ungefär ”sjörövare”. Det var alltså inte namnet på ett folk eller en grupp. De allra flesta människor kallade sig inte så, utan levde ett fredligt jordbrukarliv. Historiska museets temawebb om vikingar
Nutida historieforskare undviker ordet viking och ersätter det med ”sjöfarande nordbo under vikingatiden”.Vikingen — en belastad figur
Historik
miniatyr|Lindisfarnstenen från tidigt 800-tal, uppvisandes en skara män med resta vapen, möjligen en avbildning av räden mot Lindisfarne 793. miniatyr|Bildsten Stora Hammars Både arkeologin och historievetenskapen räknar perioden från cirka 800 till cirka 1050 som vikingatiden. Det finns inte någon tydlig skiljelinje som anger vikingatidens början eller slut. Äldre, mer militärhistoriskt och politiskt orienterad historieskrivning anger epoken från överfallet på Lindisfarne (793) till antingen Slaget vid Stiklestad (1030) eller Slaget vid Stamford Bridge (1066). Numera anser man dock inte att det går att på detta sätt använda enskilda händelser för att tidfästa vikingatiden. Dessutom tar denna tidsangivelse sin utgångspunkt i en västeuropeisk, särskilt anglosaxiskt orienterad historieskrivning, där vikingarnas aktivitet i östra Europa lämnas utan hänsyn. På senare tid så har man funnit fynd som tytt på att vikingaaktivitet i österled kan ha förekommit 100 år innan Lindisfarne och att vikingar plundrat Östersjöns östra delar under en stor del av 700-talet. Räder i österled innan den "klassiska vikingatiden" beskrivs i de isländska sagorna.http://www.archaeology.org/issues/95-1307/features/941-vikings-saaremaa-estonia-salme-vendel-oseberg
Plundringar österifrån mot Sveriges västkust är beskrivet i flera källor, och särskilt Härjningen av Sigtuna 1187. Svensk uppslagsbok skriver: "1187 hemsöktes S. av karelska sjörövare, som delvis brände staden."Svensk uppslagsbok, 24. Malmö 1935 Vissa källor talar om ester, andra om kareler i Novgorods tjänst. En biskopskrönika från 1300-talets Uppsala noterar härjningen och tillägger att de skyldiga var hedningar (pagani) och Erikskrönikan utpekar kareler som skyldiga.Finlands historia, 1. Red: Torsten Edgren & Lena Törnblom. Schildts: Esbo 1993 Andra tänkbara kandidater är "kurländarna", alltså anfölls Sigtuna av karelska eller baltiska vikingar.Finlands historia, 1. Red: Torsten Edgren & Lena Törnblom. Schildts: Esbo 1993 Ester från Ösel härjade enligt Henrik av Lettlands krönika år 1203 i Blekinge och vid ett tillfälle förstörde de en kyrka, slog ihjäl, samt tillfångatog slavar. Flera kortare novgorodiska plundringståg ägde rum, till exempel mot Tavastland åren 1186, 1191 och 1226–1227, med åtminstone ett tavastländskt motanfall 1228. Danmark drabbades samtidigt av vendertågen.Dick Harrison, Gud vill det! Nordiska korsfarare under medeltiden. Ordfront: Stockholm 2006, s. 423f
Vikingatågen kom att täcka ett mycket stort geografiskt område, något som helt kan tillskrivas vikingatidens högt stående skeppsteknologi. Utomnordiska plundringar och krigståg under vikingatiden är alla koncentrerade till kuster och till större flodsystem i vilka de grundgående skeppen lätt kunde ta sig fram. Västeuropa drabbades på detta sätt hårt av vikingarnas plundringar och krig. I Västeuropa fick vikingatågen i ett senare skede karaktären av regelrätta erövringskrig, ledda av nordiska regenter. Färderna åt öster och sydöst tycks förutom plundrings- och erövringståg även ha haft karaktären av handels- och värvningsresor till den östromerske kejsarens flotta och armé. Ett känt stort krigståg i österled är det så kallade Ingvarståget. Dock är tågen i österled inte lika kända som de västerut då vikingatida skriftliga källor från Östeuropa saknas och då tidiga medeltida skrifter från Sverige, i motsatt till norska och isländska sådana, är mycket skrala. Även de västligt inriktade vikingarna tog stundom mer eller mindre tillfällig tjänst hos lokala härskare. År 866 kunde till exempel bretagnare plundra le Mans efter att ha allierat sig med 400 nordbor.
Plundrare Den äldsta bevarade tillförlitliga skriftliga referensen till vikingaaktivitet är plundringen av klostret Lindisfarne på nordostkusten av England den 8 juni 793. Men liknande plundringar har bevisligen skett innan detta. Gregorius av Tours nämner till exempel i sin frankiska krönika Chochilaicus, en nordman som plundrade den frisiska kusten innan han besegrades av frankerna. Detta skall alltså ha skett någon gång på 500-talet. Strandhugg och härjningar genomförda av nordmän mot folken i Östersjön, exempelvis finnar, kurer, ester och ryssar har en äldre historia än de i väst, men har inte bevarats i ord till eftervärlden, eftersom dessa folk inte hade någon skriftkultur.
Vikingatiden måste ses i ljuset av den sociopolitiska situation som Europa befann sig i efter Västromerska rikets fall på 400-talet. Det tidigare kejsardömet var nu indelat i många mindre hövdingadömen, germanska folkslag var på vandring och konflikter uppstod ofta. På flera sätt kan man säga att vikingatiden är en förlängning av folkvandringstiden som inföll i Europa under århundradena före vikingatiden.
År 814 dog Karl den store och hans rike försvagades, och under 830-talet började mer omfattande expeditioner riktas mot karolingerriket, i början mot Nordtyskland och Nederländerna, och sedan även mot dagens Frankrike; åren 834–837 plundrades Dorestad söder om Utrecht flera gånger, 843 anfölls Nantes, en mer permanent bas upprättades vid Loires mynning, och 848 plundrades Bordeaux. 844 skedde den första belagda räden mot Iberiska halvön, 859 övervintrade vikingar i Rhône-deltat, på ön Camargue.
En typisk taktik var att tillfångata lokala potentater och kräva lösesumma, eller kräva detsamma från kungar och kloster. Emiren av kalifatet Córdoba tvingades betala lösesumma för kvinnor.
Förutom dyrbarheter tog vikingarna dessutom slavar. De personer som tillfångatogs av vikingarna under deras räder i Västeuropa, som Irland, kunde säljas på slavhandeln i Dublin, varifrån de såldes vidare till slaveri i al-Andalus, eller också transporteras till Haithabu eller till Brännö vid Göta älv, och därifrån över Östersjön vidare via Volgas handelsrutt till Ryssland, där slavarna såldes till muslimska köpmän i utbyte mot de silver dirham och siden som har återfunnits i Birka, Wollin och Dublin; The New Cambridge Medieval History: Volume 3, C.900-c.1024. (1995). Storbritannien: Cambridge University Press. s. 91 under 700- och 800-talen gick slavhandeln mellan vikingarna och den muslimska världen främst via KhazarriketThe World of the Khazars: New Perspectives. Selected Papers from the Jerusalem 1999 International Khazar Colloquium. (2007). Nederländerna: Brill. p. 232, men från cirka 900 och framåt gick den genom via Volgabulgariska riket, varifrån slavarna transporterades via Khwarizm till Samanidernas slavmarknad i Bukhara i Centralasien och därifrån vidare till slaveri i Abbasidkalifatet i Mellanöstern.The New Cambridge Medieval History: Volume 3, C.900-c.1024. (1995). Storbritannien: Cambridge University Press. s. 504