Svarthö (Bartsia alpina) är flerårig, tuvad halvparasitisk ört i familjen snyltrotsväxter. Svarthö har mörkt rödlila blommor, och dess frukt är en oval brun kapsel.

Utseende Svarthö blir mellan 10 och 30 centimeter. Den har upprätta och ogrenade stjälkar som är håriga runtom och saknar basal bladrosett. Längs stjälken sitter bladen oskaftade och motsatta. Bladen är trubbspetsigt äggrunda, håriga, nätnerviga och försedda med naggad kant, även om tandningen ibland upphör strax före bladspetsen. Färgmässigt är stjälkbladen mörkgröna nedtill men övergår i en alltmer violett nyans högre upp på växten.SLU Artdatabanken (2026). Artfakta: svarthö (Bartsia alpina), läst 2026-08-23

Arten är med sina mörklila blomställningar mycket karaktäristisk och lättigenkännlig. Knopparna är håriga, mörkt lila och växer korsvis motsatta i bladvecken. Efter blomningen utvecklas en gråbrun fruktställning med upprätta kapslar, vilka klyvs i två nedrullade läppar vid mognad. Eftersom denna fruktställning vissnar men står kvar som en tydlig vinterståndare, går svarthö ofta att identifiera i fält under en stor del av året.

Utbredning Svarthö finns i Europas bergstrakter och även känd från Nordamerika. Den förekommer i bergstrakterna i norra Ryssland, Finland, Norge och Sverige samt i Alperna och andra berg i Centraleuropa, så långt söderut som Pyrenéerna och sydvästra Bulgarien. Den förekommer även i Island, Grönland och nordöstra Kanada.

Svarthö har en mycket begränsad utbredning på de brittiska öarna, där den förekommer på ett fåtal platser i höglandsområden i norra England och i de centrala Skotska högländerna.

Ekologi Svarthö kräver kalkrik mark och fungerar i sydligare delar av sitt utbredningsområde som indikatorart för artrika kalkfuktängar, medan den i alpina miljöer och fjälltrakter har en vidare ekologisk tolerans och kan förekomma även på mindre kalkrik mark. Den växer ofta i sällskap med andra kalk- och fuktälskande växter som rosettjungfrulin, darrgräs och tätört. För sin överlevnad är arten starkt beroende av basrika mineraler, goda ljusförhållanden och kontinuerlig störning eller hävd i form av bete och slåtter, vilket gör att den snabbt trängs undan och missgynnas vid igenväxning.

Ur ett internationellt naturvårdsperspektiv betraktas svarthö som en karaktäristisk nyckelart för flera hotade europeiska habitat, däribland alpina kalkgräsmarker, svämängar, kalktuffkällor och rikkärr. Den är även typisk för öppna fuktängar och höglänta slåtterängar. På grund av sina specifika krav på markkemi och skötsel används arten inom storskaliga miljöövervakningsprogram som en positiv indikator för att identifiera och utvärdera särskilt skyddsvärda och mineralrika gräsmarker.

Referenser

Noter

Externa länkar Den virtuella floran

Kategori:Snyltrotsväxter Kategori:Sv Växtindex