Hercule Poirot är en fiktiv belgisk detektiv huvudsakligen verksam i Storbritannien. Han är huvudperson i en rad detektivromaner och ‑noveller av Agatha Christie och introducerades 1920 i The Mysterious Affair at Styles (svenska: En dos stryknin). Manuskriptet färdigställdes 1916 och skickades till flera förlag, men accepterades inte förrän 1926 av The Bodley Head, som hade haft det i nästan två år.
Poirot är en av Christies mest kända och långvariga karaktärer. Han förekommer i 33 romaner, två pjäser (Black Coffee och Alibi) och 51 noveller som publicerades mellan 1920 och 1975.
Christie beskriver Poirot som född i den fransktalande delen av Belgien. Som fullvuxen är han bara cirka 160 cm lång och udda till utseendet. En speciell egenskap är det äggformade huvudet, som lutar något åt ena sidan. Hans välvårdade mustasch beskrivs som imponerande, och i engelsmännens tycke är han slarvig. Han har ett ovanligt sinne för logik, vilket återspeglas i ett systematiskt sätt att leva och en ovanlig förmåga att lösa brott som polisen misstolkar. Samtidigt är han excentrisk i sitt beteende, vilket irriterar många i hans umgängeskrets, inte minst hans närmaste vänner. Han hade en karriär inom den belgiska polisen innan han kom till England som flykting under första världskriget. Här träffar han sin vän och medarbetare kapten Arthur Hastings, som förekommer som berättare i åtta romaner och flera noveller. Poirot bosätter sig senare i romanserien i London, men han är ofta på utlandsresor, och några av hans största framgångar som detektiv inträffar på dessa resor. Hercule Poirot uppskattar klara tankemönster, ordning och logik och löser gåtorna med sina små grå celler. Till hjälp har han förutom kapten Hastings även Ariadne Oliver och kommissarie Japp.
Christie publicerade inte det exakta året för Poirots död, men hans sista fall beskrevs av Hastings i 1975 års Ridå – Hercule Poirots sista fall. Som den enda fiktiva karaktären någonsin fick Hercule Poirot sin dödsruna publicerad i New York Times.
Ett flertal av detektivromanerna har blivit film. Skådespelare som Austin Trevor, Martin Gabel, Ian Holm, Alfred Molina, Orson Welles, Tony Randall, Albert Finney, Peter Ustinov, Kenneth Branagh, John Malkovich och David Suchet har spelat Poirot på film och i TV. David Suchet spelade detektiven i 70 avsnitt i TV-serien Poirot mellan åren 1989 och 2013. Albert Finney oscarsnominerades för sin rolltolkning i 1974 års filmatisering av Mordet på Orientexpressen.
Översikt Influenser Poirots namn härstammar från två andra fiktiva detektiver från den tiden: Marie Belloc Lowndes "Hercule Popeau" och Frank Howel Evans "Monsieur Poiret", en pensionerad fransk polis som bodde i London. Evans Jules Poiret "var liten och ganska kraftig till växten, knappt mer än fem fot, men rörde sig med huvudet högt. De mest anmärkningsvärda dragen i hans huvud var den styva militärmustaschen. Hans kläder var prydliga till perfektion, lite pittoreska och uppriktigt sagt dandifierade." Han åtföljdes av kapten Harry Haven, som hade återvänt till London från ett colombianskt affärsprojekt som slutat i ett inbördeskrig.
En mer uppenbar influens i de tidiga Poirot-berättelserna är den från Arthur Conan Doyle. I sin självbiografi säger Christie: "Jag skrev fortfarande i Sherlock Holmes-traditionen – excentrisk detektiv, underhuggarassistent, med en Lestrade-artad Scotland Yard-detektiv, kommissarie Japp". Conan Doyle erkände att han baserade sina detektivhistorier på Edgar Allan Poes C. Auguste Dupin och hans anonyma berättare, och att han baserade sin karaktär Sherlock Holmes på Joseph Bell, som i sin användning av "ratiocination" förebådade Poirots tillit till sina "små grå celler". Poirot har också en slående likhet med A. E. W. Masons fiktiva detektiv kommissarie Hanaud från franska Sûreté; denne dök först upp i romanen At the Villa Rose från 1910, vilklet föregår den första Poirot-romanen med 10 år.
Christies Poirot var helt klart resultatet av hennes tidiga utveckling av detektiven i hennes första bok, skriven 1916 och publicerad 1920. Det stora antalet flyktingar i landet som hade flytt från den tyska invasionen av Belgien i augusti till november 1914 var en rimlig förklaring till varför en så skicklig detektiv skulle vara tillgänglig för att lösa mysterier på ett engelskt lantställe. Vid tiden för Christies skrivande ansågs det patriotiskt att uttrycka sympati för belgarna, eftersom invasionen av deras land hade utgjort Storbritanniens casus belli för att gå med i första världskriget, och brittisk krigspropaganda betonade "våldtäkten av Belgien".
Popularitet Poirot dök fö första gången upp i En dos stryknin, publicerad 1920, och för sista gången i Ridå – Hercule Poirots sista fall, publicerad 1975. Efter den senare var Poirot den enda fiktiva karaktären som fick en dödsruna på förstasidan av The New York Times.
År 1930 tyckte Agatha Christie att Poirot var "odräglig", och 1960 tyckte hon att han var ett "avskyvärt, bombastiskt, tröttsamt, egocentriskt litet kryp". Trots detta förblev Poirot en mycket populär karaktär hos allmänheten. Christie uppgav senare att hon vägrade att döda honom och hävdade att det var hennes plikt att producera vad allmänheten gillade.
Utseende och böjelser Kapten Arthur Hastings första beskrivning av Poirot:
Han var knappast mer än fem fot och fyra tum men uppförde sig med stor värdighet. Hans huvud hade precis formen av ett ägg, och han lutade det alltid lite åt ena sidan. Hans mustasch var mycket stel och militärisk. Även om allt i hans ansikte var täckt, skulle mustaschspetsarna och den rosa nästippen vara synliga. Prydligheten i hans klädsel var nästan otrolig; Jag tror att ett dammkorn skulle ha orsakat honom mer smärta än en skottskada. Men denne egendomlige, förvirrade lille man, som till min sorg nu haltade illa, hade på sin tid varit en av de mest berömda medlemmarna av den belgiska polisen.
Agatha Christies inledande beskrivning av Poirot i Mordet på Orientexpressen:
Vid trappsteget, som ledde upp till sovvagnen, stod en ung fransk löjtnant, strålande i uniform, och samtalade med en liten man [Hercule Poirot] som var dämpad upp till öronen på vilken ingenting syntes utom en rosenröd näsa och de två spetsarna på en uppåtböjd mustasch.
I de senare böckerna nämns inte hans hälta, vilket tyder på att det kan ha varit en tillfällig krigsskada. (I Ridå erkänner Poirot att han blev sårad när han först kom till England.) Poirot har gröna ögon som upprepade gånger beskrivs som lysande "som en katts" när han får en smart idé,E.g. "I ungefär tio minuter satt [Poirot] absolut stilla... och hela tden blev hans ögon allmer grönare" och mörkt hår som han färgar senare i livet. I Ridå erkänner han för Hastings att han har börjat bära peruk och lösmustasch.as Hastings upptäcker detta i Men i många av hans inkarnationer på skärmen är han flintskallig eller börjar bli.
Hans lackskor nämns ofta, och skador på dem är ofta en källa till elände för honom men komiska för läsaren.E.g. "Hercule Poirot tittade ner på spetsen av sina lackskor och skuckade." Poirots utseende, som betraktades som sparsmakat under hans tidiga karriär, blir senare hopplöst omodernt.E.g. ""Och nu var mannen själv här. Verkligen en högst omöjlig person – fel kläder – knappkängor! En otrolig mustasch! Inte alls hans – Meredith Blakes sort."
En av Poirots mest betydelsefulla personliga egenskaper är hans känsliga mage:
Planet sjönk en aning. »Mon estomac», tänkte Hercule Poirot och slöt bestämt ögonen.
Han lider av sjösjuka,"Min mage trivs inte till sjöss" och i Den flygande döden uppger han att hans luftsjuka hindrar honom från att vara mer alert vid tiden för mordet. Senare i hans liv får vi veta:
Han hade alltid varit en man som hade tagit sin mage på allvar och han skördade sin belöning på ålderns höst. Att äta var inte bara en fysisk njutning, det var också en intellektuell forskning.
Poirot är extremt punktlig och bär ett fickur nästan till slutet av sin karriär."Han gick uppför trappan till ytterdörren och tryckte på ringklockan, samtidigt som han kastade en blick på det prydliga armbandsuret, som äntligen hade ersatt en gammal favorit – den stora uret från den gamla tiden. Ja, klockan var exakt halv nio. Som alltid var Hercule Poirot exakt på minuten." Christie 2011b" Han är också noga med sin personliga ekonomi och föredrar att ha ett banksaldo på 444 pund, 4 shilling och 4 pence. Skådespelaren David Suchet, som spelade Poirot på TV, sa att "det är ingen tvekan om att han är tvångsmässig". Kenneth Branagh sa att han "njöt av att hitta den sortens tvångsmässighet" i Poirot.
Som nämns i Ridå och Klockorna är han förtjust i klassisk musik, särskilt Mozart och Bach.
Metoder I En dos stryknin fungerar Poirot som en ganska konventionell, ledtrådsbaserad och logisk detektiv, vilket återspeglas i hans vokabulär genom två vanliga fraser: hans användning av "de små grå cellerna" och "ordning och metod". Hastings är irriterad över det faktum att Poirot ibland döljer viktiga detaljer i sina planer, som i De fyra stora. I den romanen hålls Hastings i ovisshet under hela klimaxen. Denna aspekt av Poirot är mindre tydlig i de senare romanerna, delvis för att det sällan finns en berättare som kan vilseledas.
I Vem var den skyldige?, som fortfarande till stor del är beroende av själva ledtrådarna, hånar Poirot en rivaliserande "blodhundsdetektiv" som fokuserar på det traditionella spåret av ledtrådar som etablerats i detektivlitteraturen (exempelvis Sherlock Holmes beroende på fotspår, fingeravtryck och cigarraska). Från och med nu etablerar Poirot sin psykologiska bona fide. I stället för att noggrant undersöka brottsplatser undersöker han offrets natur eller mördarens psykologi. Han bygger i de senare romanerna sina handlingar på sitt underliggande antagande att vissa brott begås av vissa typer av människor.
Poirot fokuserar på att få människor att prata. I de tidiga romanerna ikläder han sig rollen som "Papa Poirot", en välvillig biktfader, särskilt för unga kvinnor. I senare verk gjorde Christie en poäng av att Poirot, för att hjälpa honom att få information, skulle tillhandahålla falsk eller vilseledande information om sig själv eller sin bakgrund." "Det har sagts om Hercule Poirot av några av hans vänner och medarbetare, vid tillfällen då han har gjort dem som mest galna, att han föredrar lögn framför sanning och kommer att göra allt för att uppnå sina mål genom utstuderade falska uttalanden, snarare än att lita på den enkla sanningen." I Dolken från Tunis talar Poirot om en icke-existerande förståndshandikappad brorsonE.g. "T.ex. "Efter en noggrann studie av de varor som visades i fönstret kom Poirot in och framställde sig själv som om han önskade köpa en ryggsäck till en hypotetisk brorson." Mord klockan fem, kapitel 13 för att avslöja information om hem för mentalt olämpliga. I Det stumma vittnet uppfinner Poirot en gammal invalidiserad mor som en förevändning för att undersöka lokala sjuksköterskor. I De fyra stora låtsas Poirot ha (och utger sig för att ha) en identisk tvillingbror vid namn Achille; denna bror nämndes dock igen i Herkules storverk.
"Om jag inte missminner mig – fast mitt minne är inte vad det var – så hade du också en bror som hette Achille, eller hur?" Poirots tankar rusade tillbaka till detaljerna i Achille Poirots karriär. Hade allt detta verkligen hänt? "Bara för en kort tid", svarade han.
Poirot är också villig att framstå som mer främmande eller fåfäng, i ett försök att få folk att underskatta honom. Han medger så mycket:
Det är sant att jag kan tala den exakta, idiomatiska engelskan. Men, min vän, att tala den brutna engelskan är en oerhörd tillgång. Det får människor att förakta dig. De säger – en utlänning – han kan inte ens prata engelska ordentligt. ... Jag skryter också! Som engelsman säger han ofta: "En karl som tänker så mycket på sig själv som det kan inte vara mycket värd." Och så, förstår ni, jag fick folk att inte vara på sin vakt.