mini|För den amerikanska uppsättningen 1879. H.M.S. Pinafore; eller The Lass That Loves a Sailor är en operett i två akter med musik av Arthur Sullivan och libretto av W. S. Gilbert. Den hade premiär på Opera Comique i London den 25 maj 1878 och spelades 571 gånger, vilket var den andra längsta speltiden av någon operett fram till dess. H.M.S. Pinafore var Gilbert och Sullivans fjärde samarbete och deras första internationella framgång.
Handlingen rör sig kring Royal Navy-fartyget HMS Pinafore. Kommendörens dotter Josephine är förälskad i den enkle sjömannen Ralph Rackstraw trots faderns försök att få henne bortgift med Sir Joseph Porter, First Lord of the Admiralty. Hon fogar sig först i faderns önskan, men Sir Josephs förespråkande för lika rättigheter uppmuntrar Ralph och Josephine att omkullkasta sociala konventioner. De förklarar varandra sin kärlek och planerar att fly tillsammans. Kommendören upptäcker deras plan, men liksom i många av Gilbert och Sullivans operetter orsakar en hemlighet förändringar mot slutet av historien.
Gilbert byggde historien på flera av sina "Bab Ballads" och blandade handlingen med munterhet och fånigheter. Operettens humor fokuserar på kärlek över klassgränserna och driver med det brittiska sociala klassystemet i allmänhet. Pinafore gör också narr av patriotism, partipolitik, the Royal Navy och förekomsten av okvalificerade personer på höga poster. Ordet pinafore är engelska för "blusförkläde", och blir alltså det skräckinjagande namnet på ett krigsfartyg.
Den exempellösa framgången för Pinafore i Storbritannien, USA och övriga världen följdes av liknande succéer av Gilbert och Sullivan: The Pirates of Penzance och The Mikado. Deras verk, senare kända som Savoy operor, kom att dominera musikscenen på båda sidor om Atlanten i mer än ett decennium och spelas än i dag. Verkens uppbyggnad och stil, särskilt Pinafore, blev mycket kopierade och bidrog till den moderna musikalens framväxt.
Den kom i ny svensk översättning 1980 av Hans Alfredson, som även regisserade föreställningen på Oscarsteatern.
Historia 1875 förde Richard D'Oyly Carte, som då ledde Royalty Theatre, samman Gilbert och Sullivan för att skriva deras andra verk tillsammans, en enaktare med titeln Trial by Jury.Ainger, s. 107–108 Den blev en succé och 1876 samlade D'Oyly Carte en grupp av finansiärer för att grunda Comedy Opera Company.Ainger, s. 130 Med den teaterkompaniet hade Carte äntligen de ekonomiska förutsättningarna att producera en ny helaftonsföreställning av Gilbert och Sullivan.Ainger, s. 110, 119–120 och 130–131; Jacobs, s. 109 Nästa stycke hette The Sorcerer och hade premiär i november 1877. Den var också en framgång och spelades 178 gånger.Ainger, s. 157 Noterna sålde bra och positivhalarna spelade melodierna.Jacobs, s. 113–114
Tack vare att Gilbert, Sullivan och Carte finansierade sina egna verk kunde de också bestämma och välja ut sin ensemble i stället för att tvingas använda de skådespelare som allra redan fanns på teatern. De valde begåvade aktörer, varav de flesta inte var välkända och därför inte krävde höga gager, som de kunde lära ut en mer naturalistisk spelstil. De skräddarsydde även verken och rollerna efter varje aktörs förmåga.Jacobs, s. 111; Ainger, s. 133–34 Den skicklighet med vilken Gilbert och Sullivan använde sina skådespelare hade effekt hos publiken; som kritikern Herman Klein skrev: "vi förundrades över den naturlighet och lätthet med vilken [Gilberts vitsar och absurditeter] sades och utfördes. Fram till dess hade ingen sett sådana märkliga, excentriska men ändå intensivt mänskliga varelser på scen. ... [De] frambringade en existens av hittills okänd, komisk värld av pur glädje."Jacobs, s. 113
Framgången med The Sorcerer banade väg för fler samarbeten mellan Gilbert och Sullivan. Carte skrev kontrakt på en ny operett och Gilbert började arbeta på H.M.S. Pinafore i slutet av 1877.Ainger, s. 145 Gilberts fader hade varit fartygsläkare och operettens nautiska tema tilltalade honom.Bradley (1996), s. 115 Som inspiration använde sig Gilbert av sina tidigare "Bab Ballads"-dikter (varav många handlade om sjöfart), exempelvis "Captain Reece" (1868) och "General John" (1867).Fitz-Gerald, s. 35 Några av karaktärerna i operetten har sina motsvarigheter i balladerna: Dick Deadeye bygger på en karaktär i "Woman´s Gratitude" (1869); en tidig version av of Ralph Rackstraw återfinns i "Joe Go-Lightly" (1867), där sjömannen är vansinnigt förälskad i dottern till någon som står över honom i rang; och Little Buttercup är helt och hållet hämtad från "The Bumboat Woman's Story" (1870).Allen (1975), Inledningen till kapitlet om PinaforeStedman, s. 161 Den 27 december 1877, medan Sullivan befann sig på semester på Franska rivieran, sände Gilbert honom en kort synopsis med följande notering:Jacobs, s. 114–115
Jag hyser lite hopp om att du kommer bli nöjd med den. ... det finns en del roliga saker i den som jag ännu inte har präntat ner på papper. Bland annat en sång (en sorts 'Domarsång') till the First Lord - där han beskriver sin karriär från springpojke ... kontorsslav, resande, junior partner och First Lord of Britain's Navy. ... Naturligtvis kommer det inte finnas något personligt i detta - bara det faktum att the First Lord i operetten är en Radikal av den mest uttalade typen kommer röja undan alla misstankar att det skulle handla om W. H. Smith.Gilberts satir av politiker hade lett till censurproblem med hans tidigare pjäser, exempelvis The Happy Land, Stedman, s. 106–110
Trots Gilberts varning identifierade publiken, kritikerna och till och med premiärministern Benjamin Disraeli Sir Joseph Porter med W. H. Smith, en politiker som nyligen hade utnämnts till First Lord of the Admiralty trots avsaknad av både militär och nautisk erfarenhet.Jacobs, s. 115. Premiärministern Benjamin Disraeli började referera till sin nyligen utnämnde minister som "Pinafore Smith". Se även, Dark & Grey, s. 75; och Gary Dexter, "How HMS Pinafore got its name", The Sunday Telegraph 1 oktober 2008 Sullivan var mycket nöjd med synopsisen och Gilbert läste ett första utdrag av handlingen för Carte i mitten av januari.Stedman, s. 108
I syfte att efterlikna sin mentor T. W. Robertson eftersträvade Gilbert att kostymerna och dekoren skulle vara så realistiska som möjligt.Stedman, s. 129 och 155 I förberedelserna inför H.M.S. Pinafore besökte Gilbert och Sullivan Portsmouth i april 1878 för att inspektera fartyg. Gilbert ritade skisser av H.M.S. Victory och H.M.S. St Vincent, och gjorde en modell av scenen för snickarna att arbeta utifrån.Stedman, s. 157–158; Crowther, s. 90; Ainger, s. 154 Detta var långt ifrån gängse standard inom det viktorianska dramat, där naturalism fortfarande var ett relativt nytt koncept, och där de flesta författare hade väldigt liten påverkan på hur deras pjäser och libretti iscensattes.Crowther, s. 87–89 Denna omsorg om detaljer var typiskt för Gilberts sätt att arbeta och skulle komma att upprepas i alla hans Savoy operor.Crowther, s. 90 Gilberts fokus på visuell exakthet möjliggjorde en "korrekt version av upp-och-ned-vända-världen", en realistisk syn som fokuserade på situationernas vimsighet och absurditet.Stedman, s. 155 Sullivan var "i full gång" med arbetet i mitten av april 1878.Jacobs, s. 117 Den klara och glada musiken komponerades under en tid då Sullivan led av outhärdliga smärtor från njursten.Ainger, s. 155Bradley (1996), s. 115–116 Ensemblen började öva den 24 april och i början av maj 1878 arbetade upphovsmännen tätt tillsammans i Sullivans våning för att slutföra stycket.Stedman, s. 159Jacobs, p. 117–118
Till Pinafore samlade Gilbert, Sullivan och Carte flera av skådespelarna som hade medverkat i The Sorcerer. Gilbert hade föreslagit för Sullivan i december 1877: "Mrs. Cripps [Little Buttercup] kommer bli en ledande roll för Everard ... Barrington kommer bli en perfekt kommendör och Grossmith en första rangens First Lord." Mrs Howard Paul som hade spelat Lady Sangazure i The Sorcerer hade inte längre samma röst och ombads i stället att sjunga rollen som Kusin Hebe i Pinafore. Gilbert ansträngde sig att skriva roliga partier till henne trots Sullivans motstånd att använda henne, men i mitten av maj 1878 ville varken Gilbert eller Sullivan ha kvar henne; olycklig med rollen hon tilldelats lämnade hon produktionen. Med endast en vecka kvar till premiären hyrde Carte in konsertsångerskan Jessie Bond att spela Kusin Hebe.Ainger, s. 156–157Stedman, s. 160 Då Bond inte hade mycket erfarenhet att agera på scen strök Gilbert och Sullivan all dialog från rollen, förutom några repliker i sista scenen, vilken fick form av recitativ. Andra nya ensemblemedlemmar var Emma Howson och George Power som kärleksparet.Stedman, s. 161
Gilbert var regissör för alla sina pjäser och operetter. Han eftersträvade realism hos skådespelarna på samma sätt som han sökte realistisk dekor och kostymer. Han tog avstånd från medvetet interagerande med publiken och insisterade på en stil där karaktärerna aldrig var medvetna om sina egna absurditeter.Cox-Ife, William. W. S. Gilbert: Stage Director. Dobson, 1978 . Se även Gilbert, W. S., "A Stage Play" och Bond, Jessie, Reminiscences, Introduction Sullivan skötte orkesterrepetitionerna. Som så ofta valde Sullivan att komponera ouvertyren som sista nummer. Han skrev en grovskiss och överlät åt teaterns kapellmästare, i detta fallet Alfred Cellier, att slutföra. Pinafore hade premiär den 25 maj 1878 på Opera Comique.
Rollfigurer The Rt. Hon. Sir Joseph Porter, KCB, First Lord of the Admiralty (marinminister) (komisk baryton) Kapten Corcoran, fartygschef på H.M.S. Pinafore (lyrisk baryton) Ralph Rackstraw, matros (tenor) Dick Deadeye, matros (basbaryton) Bill Bobstay, Båtmanslärling (baryton) Bob Becket, snickarlärling (bas) Josephine, kaptenens dotter (sopran) Kusin Hebe, Sir Josephs kusin (mezzosopran) Mrs. Cripps (Little Buttercup) (kontraalt) Kör av ministerns systrar, kusiner, fastrar; matroser, sjömän, etc.
Handling Akt I Det brittiska krigsfartyget H.M.S. Pinafore ligger ankrat på redden utanför Portsmouth. Matroserna befinner sig på skeppsdäcket med att "putsa mässingen, splitsa repen, etc."
Little Buttercup, en månglerska i hamnen – som är den rosigaste, rundaste och "rödhårigaste skönheten i hela Spithead" – kommer ombord för att erbjuda sina varor. Hon antyder att hon kan bära en mörk hemlighet bakom sitt "glada och frisinnade yttre". Ralph Rackstraw, "den smartaste gossen i hela flottan", kommer in och förklarar sin kärlek till kommendörens dotter Josephine. Hans sjökamrater (utom Dick Deadeye, besättningens otäcka sanningssägare) sympatiserar med honom men de kan inte se hur hans kärlek skulle återgäldas.
Den gentlemannaaktige och populäre kommendören Corcoran hälsar sitt "fina manskap" och komplimenterar dem för deras artighet och säger att han återgäldar gesten med att aldrig ("nåja, nästan aldrig") använda fult språk som till exempel "a big, big D". Efter att matroserna gått ner bekänner kommendören för Little Buttercup att Josephine ställer sig kallsinnig inför ett giftermål med Sir Joseph Porter, the First Lord of the Admiralty. Buttercup säger att hon vet hur det känns att älska förgäves. När hon går anmärker kommendören att hon är "en robust och trevlig person". Josephine kommer in och avslöjar för fadern att hon älskar en av hans matroser, men hon försäkrar att hon är en lydig dotter och kommer aldrig yppa sina känslor för matrosen.