miniatyr|Karta över Gulagläger 1923–1961 sammanställd av organisationen Memorial.
Gulag (; förkortning för Гла́вное управле́ние лагере́й; translitteration: Glavnoje upravlenije lagerej; vilket betyder Lägrens huvudstyrelse) var benämningen på det sovjetiska system av arbetsläger, som påbörjades under ledning av Vladimir Lenin och som sedan under Josef Stalins ledning byggdes ut i mycket stor omfattning. Även efter avstaliniseringen fram till Sovjetunionens upplösning användes Gulaglägren som bestraffningsmetod för kriminella, korrupta och för nazistiska krigsförbrytare.
Den bredare allmänheten i väst fick kunskap om Gulaglägrens förekomst i första hand tack vare nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyns böcker.
Bakgrund miniatyr|Feliks Dzerzjinskij, chef för Tjekan, GPU och OGPU 1917-1926. Olika former av arbetsläger i Sibirien hade funnits sedan 1600-talet, de så kallade katorgor. Det var till dessa läger som krigsfångar från Karl XII:s karolinska armé skickades efter nederlaget vid Poltava, samt efter kapitulationen vid Perevolotjna.
Efter tsar Nikolaj II:s abdikation i februari 1917 och den ryska revolutionen i oktober samma år rådde mer eller mindre anarki och inbördeskrig i Ryssland. I början var dessa arbetsläger, till exempel Cholmogorij, efter förhållandena tämligen idylliska och livet tedde sig inte särskilt svårt. De politiska fångarna hade av tradition ganska stora friheter i fängelserna medan ”vanliga” brottslingar hade det värre. Dock ansågs arbetslägren i första hand vara avsedda för politiska motståndare, även om detta så småningom kom att ändras. Man närde länge en tro på att fångar genom hårt arbete kunde inrättas i ledet och bli goda sovjetmedborgare. De politiska fångarna motarbetade dock detta och hade stort stöd av likasinnade i utlandet.
En lösning lades fram den 4 juni 1918, då Lev Trotskij krävde att en grupp bångstyriga tjeckiska krigsfångar skulle pacificeras, avväpnas och sättas i ett kontslager. Med freden i Brest-Litowsk repatrierades två miljoner krigsfångar till centralmakterna och de tomma lägren överlämnades omedelbart till tjekan.
Inledningsvis var tanken att de intagna skulle finansiera lägrens drift med sitt arbete, men det blev inte så. I september 1918 fick Feliks Dzerzjinskij en hemlig rapport med klagomål över att de sanitära förhållandena i ett genomgångsläger var utomordentligt dåliga, huvudsakligen därför att så många blev alltför sjuka för att orka arbeta. Redan i detta skede menade de ansvariga att man skulle göra sig av med sjuka och svältande för att inte driften skulle avstanna.
En speciell kategori av fångar var de ”politiska” som utgjordes av socialister som inte tillhört Lenins fraktion, det vill säga anarkister, socialistrevolutionärer och mensjeviker. Dessa hade erfarenheter av tsarens system och protesterade med hjälp av likasinnade i utlandet. Emigrant-socialisterna kunde agitera på dessa fångars vägnar och gjorde det också. I de kriminella grupperna ingick vita officerare och deras sympatisörer, ”spekulatörer”, aristokrater och matroser som deltagit i myteriet på Kronstadt och även vanliga kriminella.
På grund av att Jekaterina Pesjkova, maka till författaren Maksim Gorkij, kände Dzerzjinskij väl lyckades hon utverka att Politiska Röda Korset fick rätt att besöka fängelser och läger, ett privilegium som de fick behålla in på 1920-talet. Eftersom uppmärksamheten var besvärande organiserade bolsjevikerna en alternativ förening för fånghjälp, Internationella sällskapet för bistånd till revolutionens offer som påstods arbeta för kapitalismens 100 000 fångar. Ändå fungerade inte terrorn, speciellt de politiska fångarna var motstridiga och trotsade ofta fångvaktarna. Strängare metoder ansågs behövas och våren 1923 inrättades ett fångläger med hårdare regim på Solovkiöarna.Anne Applebaum, Gulag: de sovjetiska lägrens historia, Norstedts Förlag, 2003, >
Historia Det första lägret miniatyr|Solovetskyklostret "Gulags första läger". Foto från 2001. Våren 1923 hade den bolsjevikiska regeringen tröttnat på ineffektiviteten och den negativa uppmärksamhet som de improduktiva lägren medförde. Man inrättade det som idag kallas för Gulags första läger: Solovkiöarna. Solovkiöarna ligger i Vita havet och lägret inrymdes i ett före detta kloster. Ursprungligen hade lägren i Sovjetunionen administrerats av Tjekan (Tjrezvytjajnaja komissija, Extraordinära kommissionen), den hemliga polisen under inbördeskriget. Man tog nu också över lägren i Cholmogorij och i Petrominsk, båda lägren belägna i tidigare kloster. Den 13 oktober 1923 övertog man lägren helt och dessa kom att kallas för SLON, Severnije Lagerij Osobogo Naznatjenija, eller nordliga läger av speciell betydelse. Tjekan, som tidigare bytt namn till GPU (Gosudarstvennoje polititjeskoje upravlenije, Statens politiska förvaltning) tog nu namnet OGPU (Obedinjonnoje gosudarstvennoje polititjeskoje upravlenije, Förenade statspolitiska förvaltningen) bl.a. för att markera sitt ökade inflytande. Under de kommande sex åren rådde mer eller mindre kaos i dessa läger, inte minst eftersom den sovjetiska regeringen hela tiden bytte inriktning och kom med nya idéer. Tjekan stärkte fortlöpande sin ställning och lade under sig allt fler av de många sovjetiska fängelserna och lägren. År 1929 kom så en vändpunkt i och med byggandet av Vitahavskanalen.Anne Applebaum, Gulag: de sovjetiska lägrens historia, s. 98-111 Nu hade Stalin kommit till makten efter en lång och svår maktkamp. Han anses ha varit helt inställd på att stärka sin position och, i likhet med historiskt sett stora härskare, sätta sin prägel på samtiden. Detta kan ha gjort att han med hjälp av lägren såg en möjlighet att både skaffa fram arbetskraft till storslagna projekt, som Vitahavskanalen, men också att göra sig av med fiender som skulle kunna hota hans maktposition.
Vitahavskanalen fullbordades 1933, men kom till följd av sin enkla och bristfälliga konstruktion aldrig att bli den betydelsefulla transportled som avsågs. I mitten av 1930-talet förfogade så Gulagsystemet och fängelserna, till följd av sammanslagningar och en ständig expansion, över omkring en miljon interner. Verksamheten ökade kontinuerligt och för att hantera den ständigt växande byråkratin ombildade OGPU sig i oktober 1934 till NKVD, (Narodnyj komissariat vnutrennich del, Folkkommissariatet för inre angelägenheter). Offentliga utredningar visade under tiden att lönsamheten för lägren var dålig eller obefintlig, men verksamheten tilläts fortgå.
Åren 1928–1931 miniatyr|Avkulakiseringen – människor som samlats under parollerna ”Vi ska likvidera kulakerna som klass” och ”Allt i kampen mot jordbrukets plundrare”. Cirka 1931. I december 1927 fattade den femtonde partikongressen beslutet att påbörja kollektiviseringen av jordbruket inom den första femårsplanen (1928–1932) och januari 1928 påbörjas indrivning av jordbruksprodukter med ”extraordinära medel”, samt från juni 1928 förtryck av ”kulakterrorister” (citaten enligt de officiella dekreten). Stalin tillkännagav 27 december 1929 vid en konferens med marxistiska agronomer att de självägande bönderna skulle ”likvideras som klass”. Den 11 januari 1930 skickade OGPU-chefen, Genrich Jagoda, ett memo till sina ledare där han beordrade dem att i mars ta hand om de motsträviga bönderna för att förhindra upplopp, mörda ledarna bland bönderna och bränna säden.Lynne Viola The Unknown Gulag. The Lost World of Stalin's Special Settlements s.xi,xii,7,13
Vid avkulakiseringen deporterades ett stort antal bönder till avlägsna och obebodda områden i huvudsakligen Sibirien. Bestraffningsformen kallades speciella bosättare eller arbetskoloniserare. Fångarna levde under sträng övervakning i ”hemarrest” i sin nya by, och arbetade med skogsbruk, gruvdrift eller jordbruk. Då byarna förlades till otillgängliga områden, i hård natur, rik på vargar, björnar och mygg behövde vakterna ingen taggtråd för att förhindra flykt.
Deportationerna 1930–1931 av bönder omfattade 381 026 familjer eller 1 803 392 personer.Lynne Viola The Unknown Gulag. The Lost World of Stalin's Special Settlements s.195-196, enligt Ryska Federationens dokument f.9479 op.1 d.89 I.205 från 1 januari 1932, eller 380 756 enligt korrigerade uppgifter, samt dokument f.374 op.28 d.4055, II.33-48
Dödligheten var hög, speciellt bland barnen. Av de 310 096 personer som deporterades i maj 1930 var 194 230 (38 procent) barn. En kommission i Archangelsk 1930 rapporterade att 85 procent av barnen var sjuka och dödligheten bland dem som lades in på sjukhus var 40 procent. Senare tillät OGPU att barnen kunde tas hand om av icke-deporterad släkt, och 35 400 barn kunde lämna deporteringarna i de norra territorierna i december 1930.Lynne Viola The Unknown Gulag. The Lost World of Stalin's Special Settlements s.50-52 Den totala dödligheten uppskattades 1931 till ”inte mindre än 15 procent”, och senare epidemier som 1933 tyfus och tyfoid feber i kombination med svältransoner av mat gjorde att bara 30 procent var arbetsförmögna.Lynne Viola The Unknown Gulag. The Lost World of Stalin's Special Settlements s.114,138 En stor andel av bosättarna flydde och i februari 1931 påstod OGPU att 72 000 deporterade var på flykt.Lynne Viola The Unknown Gulag. The Lost World of Stalin's Special Settlements s.117 En del klarade sig ett tag genom att arbeta i olika projekt inom femårsplanen som behövde folk och inte var så noga med dokument, andra försökte ta sig till sina hemtrakter, flera fångades in och deporterades igen, skickades till arbetsläger eller sköts. Många dog av umbäranden eller dödades av olika laglösa band bestående av andra flyktingar.
Åren 1933–1934 miniatyr|stående|NKVD:s chef Genrich Jagoda besöker bygget av Moskva-Volgakanalen. Cirka 1934. Genrich Jagoda satte 1933 upp en plan för nästa fas av deporteringarna till västra Sibirien och Kazakstan, som för tiden 1933–34 kom att omfatta en miljon fångar.Nicolas Werth Cannibal Island s.63 Målet var att få bort störande element, samt bidra med nyttoproduktion med slavarbetare. Inom 65–70 dagar skulle man uppnå högre kolonisation än tsarregimen gjorde på 300 år.Nicolas Werth Cannibal Island s.173 Tre sibiriska övergångsläger, i Omsk, Tomsk och Atjinsk, användes för att ta emot fångar som kom med järnväg innan de skickades till destinationsorter i västra Sibirien. Operationen inleddes med omfattande överordnad planering från Moskva, med detaljerad planering inom regionerna. Planeringen var utsatt för ständiga ändringar och nedskärningar av budgeten och utökat antal fångar. Detta ledde till att när deporteringarna kom igång före maj 1933 var inte transitlägren beredda att ta emot det stora flödet av fångar. Man saknade också lämpliga båtar för fortsatt färd från transitlägren. Fångarna var utmattade och undernärda när de anlände efter den långvariga transporten, som också var bristfälligt planerad. Parasiter (till exempel löss) och tyfus var vanliga problem. Dödligheten vid transporterna var hög, på nivån 3,3 procent för en 10 dagars resa. Av 10 185 deporterade i fem konvojer dog dessutom 500 inom några dagar efter ankomsten till Tomsk och ytterligare 1 700 dog inom två månader.Nicolas Werth Cannibal Island s.90-91