Stålrörsmöbler är möbler där merparten av de bärande delarna är tillverkade av stålrör. Även begreppet stålmöbler förekommer och är användbart för att beskriva möbler som är tillverkade av stål men inte i form av rör.
Historia
Den första stålrörsmöbeln med moderna designanspråk brukar tillskrivas den ungerske arkitekten Marcel Breuer som år 1925, när han var lärare på Bauhaus i Dessau, formgav stålrörsstolen Wassily Chair.Vitra Design Museum, Marcel Breuer, läst 2016-04-10 Emellertid var det den holländske arkitekten Mart Stam som på den stora bostadsutställningen i Stuttgart år 1927 först presenterade en stålrörsstol för allmänheten. Stams stol karaktäriseras av att den har en fribärande konstruktion utan bakben (). Den brukar med anledning av sin innovativa designlösning kallas för stålrörsmöblernas ursprungsstol trots att den egentligen inte var först när vi avser att behandla hela kategorin stålrörsmöbler.
Stams fribärande stol blev epokbildande varefter alla moderna arkitekter ville göra sin egen funkisstol. Det plagierades ganska friskt. Kort efter att Stams stol visats upp tog den österrikiske arkitekten Anton Lorenz fram en variant med armstöd. Den stolen tillverkades av Thonet-koncernen och blev flitigt kopierad.
Men funktionella stålrörsmöbler fanns långt före dess. Bärande konstruktion av stålrör i möbler förekom redan på 1890-talet i bland annat sjukhusmiljöer. Till tidiga exempel på stålrörsstolar hör en bilstol som konstruerades av tjeckiska biltillverkaren Tatra med start år 1919 och Fokkers flygplansstol från år 1924. Bland andra arkitekter och formgivare som tidigt experimenterade med stålrörsmöbler kan nämnas Mies van der Rohe, Lilly Reich och Eileen Gray.Vitra Design Museum, Eileen Gray, läst 2023-01-02
Dubbel fribärarkonstruktion
Den fribärande konstruktionen var ny och epokbildande men den fjädrade enbart på ett ställe. Marcel Breuer tog saken vidare och introducerade den dubbla fribärarkonstruktionen (Doppel-Freischwinger) med sin stol B35 år 1930 på Salon des Artistes Décorateurs i Paris. Sitsen och armstöden i en B35 fjädrar oberoende av varandra.
Bröderna Heinz och Bodo Rasch, i samarbete med tyska kontorsmöbelföretaget Mauser-Werke Waldeck år 1932–1934, tog det ytterligare ett steg längre. De tog fram den dubbla fribärarkonstruktionen med stålrör i en enda slinga. Det var en ingenjörsmässig lösning på behovet av ergonomisk sittkomfort utan användning av tunga, konventionella stoppningar. Med en minimal materialåtgång blir stolen mjuk och följsam att sitta i eftersom den fjädrar på två ställen i konstruktionen.
Tillverkare
+Exempel på kända svenska tillverkare av stålrörsmöblerFöretagsnamn Ort Period Arkitekt, möbelformgivare ProduktGrundat Upplöst Vilhelm Andersons Metallfabrik Okänt Okänt Sittmöbler (medverkar bl a på Stockholmsutställningen 1930) Chamberts möbelfabrik Norrköping 1883 Okänt Erik Chambert Sittmöbler Curla Company Stockholm 1938 Okänt – Sittmöbler, bord. DUX Malmö 1926 – Bruno Mathsson Sittmöbler, t ex fåtöljen Jetson som lanserades på Nordiska Galleriet år 1969. DS Stålmöbler Malmö Okänt Okänt Gilbert Rohde (1894–1944) Sittmöbler, bl a Z-pallen. Grythyttan stålmöbler Grythyttan 1895 – Artur Lindqvist Sittmöbler, bord, vanligen avsedda för utomhusbruk, möblerna är inte av rör utan av tunnare massivt fjäderstål. Arvid Böhlmarks lampfabrik Stockholm 1872 1977 Harald Bergsten, Erik Lund (Kooperativa förbundets arkitektkontor) Sittmöbler, bord, inredningsdetaljer som klädhängare m m. Kontorstjänst Hugo Lundahl Norrköping 1920-tal 1950-tal Gilbert Rohde (1894–1944) Sittmöbler, bl a Z-pallen. Källemo Värnamo 1927 – Gunnar Asplund Pall ursprungligen framtagen för Svenskt Tenn. Lammhults Design Group (alt Lammhults Möbler) Lammhult 1945 – Börge Lindau, Bo Lindekrantz Möbler för offentlig miljö. Verkstads AB Lindqvist Motala 1927 Okänt Axel Larsson Sittmöbler, köksstege. Mullsjö stålmöbler Mullsjö Okänt Okänt Sittmöbler, stegar. Bröderna Malmströms metallvarufabrik Malmö 1904 1974 Carl-Axel Acking, Mauser-Werke Waldeck (Tyskland), Heinz och Bodo Rasch (RS7), Marcel Breuer (B9), Mart Stam (B43, B43F), Henri Liber (M42) Sittmöbler, bord, domaretribuner. Aktiebolaget A W Nilssons Fabriker (alt Gustaf Nilssons korgmakeriverkstad) Malmö 1855 1973 Sittmöbler,Malmö museer, MM 060429:018, katalog, 1931 bord, barnvagnar. Nordiska Kompaniets verkstäder Nyköping 1903 1973 Axel Einar Hjorth Sittmöbler, bord. Bertil Olssons Fabriks AB, Arbrå stålmöbler Arbrå 1928 1969 Trädgårdsmöbler Stockholms nya järnsängsfabrik (tidigare Sängfabriken) Stockholm 1901 Okänt Gustaf Clason, Sven Markelius Sittmöbler Tranås skolmöbler Tranås 1896 – Stol nr 111 (1955–1981).
Det svenska principfallet 1935
Bakgrund
I november 1935 utspelade sig en juridisk kraftmätning i Högsta domstolen som kom att definiera gränserna för svensk upphovsrätt i decennier framöver. Målet, som i grunden var en tvist om två stålrörsstolar, utvecklades till ett renodlat principfall där den europeiska funktionalismens avantgardistiska estetik kolliderade med etablerade svenska principer för immaterialrätt. Fallet ifrågasatte definitionen av konst i en industriell tidsålder och lade grunden för en långvarig debatt om brukskonstens rättsliga ställning i Sverige.
De centrala aktörerna var den tysk-österrikiska koncernen Thonet-Mundus, som företrädde formgivarna Mart Stam och Anton Lorenz; den svenska tillverkaren Aktiebolaget A W Nilssons fabriker i Malmö samt; det inflytelserika expertorganet Svenska Slöjdföreningen. Den centrala juridiska frågan var huruvida minimalistiska, odekorerade stålrörsstolar kunde klassificeras som konstindustri med tillräcklig särart för att få upphovsrättsligt skydd.
Striden om fribärarstolen
Den svenska rättstvisten år 1935 var inte en isolerad händelse, utan del av en större europeisk revolution inom design, teknologi och juridik vid tidpunkten. Tvisten tycktes utåt sett handla om två stolar. Men i själva verket gick den djupare än så. Principfallet handlade om äganderätten till ett revolutionerande och mycket lönsamt designparadigm som omdefinierade modern inredning.
Inom möbeldesignen blev den fribärande stålrörsstolen, eller fribärarstolen, en funktionalistisk ikon. Den holländske arkitekten Mart Stam är allmänt erkänd som den förste att konstruera en stol utan bakben, presenterad 1926–1927. Genom att utnyttja stålrörets draghållfasthet skapade han en fjädrande konstruktion som var visuellt lätt, dynamisk och tekniskt banbrytande. Innovationen skedde i en tid av intensiv kreativitet och konkurrens, där även Bauhaus-profiler som Marcel Breuer och Ludwig Mies van der Rohe utvecklade egna inflytelserika versioner av stålrörsmöbler. Denna snabba utveckling ledde oundvikligen till konflikter om vem som var den verkliga upphovspersonen.
Det tyska prejudikatet
I detta klimat trädde Anton Lorenz fram. Inte bara som formgivare utan som en skarpsinnig affärsman och juridisk strateg. Lorenz insåg det enorma kommersiella värdet i den nya möbeltypen och säkrade de exklusiva rättigheterna till Mart Stams fribärarkonstruktioner. Han grundade företaget Desta (Deutsche Stahlmöbel) för att producera och marknadsföra dem.
För att skydda sin investering och eliminera konkurrenter inledde Lorenz omkring 1929 en rättsprocess i Tyskland mot bland andra möbeljätten Thonet som producerade en liknande stol designad av Marcel Breuer. Processen ledde till en dom i tyska Högsta domstolen år 1932 där det fastslogs att Mart Stam var den rättmätiga upphovsmannen till den kvadratiska fribärarstolens grundprincip. Domens utslag var ett juridiskt genombrott som förvandlade upphovsrätten till ett kraftfullt vapen på den moderna möbelmarknaden. Efter att ha förlorat i rätten valde Thonet en ny strategi. De förvärvade rättigheterna från Lorenz och Desta och blev därmed själva innehavare av det upphovsrättsliga skyddet.
Stämningen i Sverige några år senare var en logisk fortsättning på denna strategi. Thonet, som tidigare varit svarande i Tyskland, agerade nu som kärande i Sverige för att hävda sitt nyförvärvade immaterialrättsliga monopol och slå ut en svensk konkurrent.
Modernismens svenska ankomst
Samtidigt som de juridiska striderna rasade på kontinenten genomgick Sverige en egen, snabb moderniseringsprocess. Funktionalismens idéer fann en bördig jordmån i det framväxande folkhemmet, och en anrik Malmöfabrik såg i den nya stilen en möjlighet att överleva en djup företagskris. Även om just stålrörsmöbler inte fick något starkt fäste inom funktionalistisk heminredning i Sverige. Stålrörsmöbler visade sig senare fungera bättre på företagsmarknaden.
Ny vision presenterades
Under ledning av chefsarkitekten Gunnar Asplund presenterades på Stockholmsutställningen 1930 en vision om ett modernt, svenskt samhälle präglat av ljus, luft, funktion och rationalitet. Utställningen blev en publiksuccé och ett segertåg för de nya idéerna trots att det var mitt i rådande finanskris. Stålrörsmöbler var med och fyllde utställningens paviljonger.
Svenska Slöjdföreningen som expertvittne
En av de drivande ideologiska krafterna bakom modernismens acceptans var Svenska Slöjdföreningen (senare Svensk Form). Under den inflytelserika konsthistorikern Gregor Paulssons ledning lanserade föreningen programmet Vackrare vardagsvara år 1919. Filosofin förespråkade väldesignade, funktionella och industriellt framställda bruksföremål som skulle vara tillgängliga för alla samhällsklasser. Denna socialt medvetna designvision sammanföll perfekt med funktionalismens ideal. Föreningens starka ställning som smakdomare och förespråkare för modernismen förklarar varför den kallades som expertvittne i målet och varför dess utlåtande, som betonade stolarnas originalitet, vägde tungt.
En Malmöfabrik i omvandling
Svarande i målet, Aktiebolaget A W Nilssons fabriker, var ett företag med djupa rötter i 1800-talets hantverkstradition. Det grundades år 1855 som ett korgmakeri och utvecklades sedermera till en av landets ledande tillverkare av barnvagnar. Företagets framtid hotades dock av en djup kris när en bitter och långvarig arbetskonflikt (Möllevångskravallerna) bröt ut år 1926. En strejk bland företagets cirka 100 korgmakare pågick i över två år och lamslog den traditionella kärnverksamheten.
Denna kris, i kombination med en minskad efterfrågan på korgmöbler, tvingade fram ett radikalt strategiskt beslut. Företaget valde att avveckla korgmakeriet och i stället investera i den helt nya och lovande tekniken med stålrörsmöbler. En ny fabrik för detta ändamål stod färdig i Malmö år 1930. Tidpunkten kunde inte ha varit bättre. Samma år som Stockholmsutställningen skapade en efterfrågan på just denna typ av produkt stod A W Nilsson redo att möta den.
För att snabbt etablera sig på denna nya marknad började företaget tillverka modeller som var mycket lika de framgångsrika europeiska förebilderna. En av dessa var stol modell 1004, som ställdes ut redan år 1931 på Bygge och Bo-utställningen i Lund och som senare skulle stå i centrum för rättstvisten. Företagets agerande var därmed inte enbart en fråga om efterbildning. Utan en överlevnadsstrategi för en industri som tvingades lämna sitt hantverksarv bakom sig för att anamma 1900-talets industriella villkor.
Fallet med fribärarstolarna
När Thonet-Mundus stämde A W Nilsson för obehörig efterbildning ställdes den nya tidens estetik på prov mot en föråldrad lagstiftning. Rättegången blev en arena för en fundamental konflikt mellan konstnärlig vision, industriell praktik och juridisk tolkning.