Conatus (av latinet: ansträngning; bemödande; impuls, benägenhet, tendens; bedrivande; strävan) är en term som användes i tidiga psykologiska och metafysiska teorier för att beteckna en inneboende benägenhet hos ett ting att fortsätta existera och i någon mening utöka sig själv. Detta ”ting” kan vara medvetande eller materia, men även en kombination av båda. Genom årtusendena har många olika definitioner och behandlingar formulerats av filosofer. De viktigaste av dessa innefattar 1600-talsfilosoferna René Descartes, Baruch Spinoza och Gottfried Leibniz, tillsammans med den samtida empiristen Thomas Hobbes. Conatus kan syfta på den instinktiva ”viljan att leva” hos djur eller på diverse metafysiska teorier om rörelser och tröghet. Begreppet kopplas ofta samman med Guds vilja i en panteistisk syn på naturen. Begreppet kan delas upp i separata definitioner för medvetandet och kroppen, eller till och med särskiljas i fråga om centrifugalkraft eller tröghet.
Termens historia präglas av en rad subtila vändningar gällande mening och klarlägganden, utvecklad under loppet av två och ett halvt millennium. Efter att den formulerades i det antika Grekland satte efterföljande filosofer som upptog termen sin egen personliga prägel på begreppet och utvecklade var och en termen olikt så att den nu inte har någon konkret och allmänt accepterad definition. De tidigaste författarna som diskuterade conatus skrev huvudsakligen på latin, och använde den därför inte bara som en teknisk term utan som ett vanligt ord och i en allmän bemärkelse. Conatus är, naturligtvis, mer än bara en latinsk particip. I äldre texter är den tekniska användningen svår att särskilja från den mer vanliga, och de är också svåra att skilja på i översättningar. Idag används conatus sällan i den tekniska bemärkelsen, eftersom modern fysik använder begrepp som tröghet och bevarande av rörelsemängd som har ersatt det. Det har likväl utövat ett betydande inflytande på 1800- och 1900-talstänkare som Arthur Schopenhauer, Friedrich Nietzsche och Louis Dumont.
Antiken miniatyr|150px|Marcus Tullius Cicero. Latinets conatus kommer från verbet conari, som kan översättas till svenska som ”att sträva”; men begreppet utvecklades först av stoikerna (333–264 f.Kr.) och peripatetikerna (cirka 335 f.Kr.). De här grupperna använde ordet (hormê, översatt till latin med impetus) för att beskriva själens rörelse mot ett objekt, och från vilken en fysisk handling resulterar.Clemens av Alexandria, i SVF, III, 377; Cicero, De Officiis, I, 132; Seneca den yngre, Epistulae morales ad Lucilium, 113, 23 Klassiska tänkare, som Marcus Tullius Cicero (106–43 f.Kr.) och Diogenes Laertios (omkring 235 e.Kr.), utvidgade den här principen till att innefatta en motvilja till förstörelse, men fortsatte att begränsa dess användning till motivationen hos icke-mänskliga djur. Till exempel förnekade Diogenes Laertios uttryckligen användningen av termen om växter.
Aristoteles, sedan Cicero och Laertios tänkte sig var och en en koppling mellan conatus och andra sinnesrörelser. Ur deras synvinkel medför den tidigare de senare. De hävdade att det inte var så att människor vill göra någonting eftersom de ser det som ”gott”, utan att de snarare ser det som ”gott” eftersom de vill göra det. Med andra ord, orsaken till begär hos människor är den naturliga tendensen hos en kropp att öka sin grad av existens i enlighet med principerna för conatus.
Medeltiden Före renässansen uttryckte Thomas av Aquino (cirka 1225–1274), Duns Scotus (cirka 1266–1308) och Dante Alighieri (1265–1321) liknande tankar som Diogenes kring motivationen enbart hos icke-mänskliga djur genom att använda de latinska orden vult, velle eller appetit som synonymer till conatus; alla fyra termer kan faktiskt användas för att översätta det ursprungliga grekiska .
Det finns traditionellt en koppling mellan conatus och rörelse. Thomas av Aquino och Judah Leon Abravanel (1265–1321) relaterade båda begreppet direkt till det som Augustinus (354–430) såg som de ”naturliga rörelserna uppåt och nedåt eller med sitt varande balanserat i en mellanliggande position” beskrivet i hans De Civitate Dei, (cirka 520). De kallade den här kraften som får föremål att stiga eller falla amor naturalis (naturlig kärlek).
På 500-talet kritiserade John Philoponus (cirka 490–cirka 570) Aristoteles syn på rörelse genom att notera den bristande överensstämmelsen mellan Aristoteles diskussion om projektiler, där mediet eter håller projektiler i rörelse, och hans diskussion om tomrummet, där det inte finns något sådant medium och en kropps rörelse skulle vara omöjlig. Philoponus hävdade att rörelse inte uppehölls av ett omgivande mediums verkan, utan av någon egenskap, eller conatus, inpräglad i föremålet när det sattes i rörelse. Detta var inte det moderna tröghetsbegreppet, eftersom det fortfarande fanns ett teoretiskt behov av en inneboende kraft för att hålla en kropp i rörelse. Den här synen motsatte sig Averroës och många skolastiska filosofer, som stödde Aristoteles, starkt. Den aristoteliska synen bestreds också i den muslimska världen. Till exempel verkar Ibn al-Haitham ha stött Philoponus åsikter.
Senare motsatte sig Jean Buridan (1300–1358) uppfattningen att den här rörelsealstrande egenskapen, som han kallade impetus (rörelseenergi), skingrades spontant. Buridans åsikt var att ett föremål i rörelse skulle hejdas av luftmotståndet och tyngden av den kropp som skulle motarbeta dess impetus. Han hävdade också att impetus ökade med hastigheten; sålunda liknade den idé om impetus som han utgick från på många sätt det moderna rörelsemängdbegreppet. Trots de uppenbara likheterna med mer moderna idéer om tröghet, såg Buridan bara sin teori som en modifikation av Aristoteles grundläggande filosofi och hävdade många andra peripatetiska uppfattningar, innefattande tron på att det fortfarande var en grundläggande skillnad mellan ett föremål i rörelse och ett föremål i vila. Buridan ansåg även att impetus kunde vara, inte bara linjär, utan även cirkulär i naturen, orsakande föremål som himlakroppar att röra sig i en cirkel.
Descartes miniatyr|150px|René Descartes. Under 1600-talets första hälft började René Descartes (1596–1650) utveckla ett mer modernt, materialistiskt conatusbegrepp, beskrivande den som ”en aktiv kraft eller tendens hos kroppar att röra sig, uttryckande Guds kraft.” Emedan man under antiken hade använt termen i ett strikt antropomorfistiskt avseende liknande frivilligt ”bemödande” eller ”kämpande” för att uppnå vissa mål, och medeltida skolastiska filosofer har utvecklat en uppfattning om conatus som en mystisk inneboende egenskap i ting, använder Descartes termen i en något mer mekanistisk bemärkelse. Mer specifikt är rörelse och tillstånd med varandra uppvägande krafter för Descartes, i motsats till för Buridan, två förhållanden av samma sak, inte olika saker. Även om det råder mycket tvetydighet i Descartes föreställning om conatus, kan man här se begynnelsestadiet på ett bortvändande från att tillräkna åstundan och intention till naturen och dess funktionssätt mot en mer vetenskaplig och modern uppfattning.
Descartes avvisar den teleologiska, eller ändamålsstyrda, syn på den materiella världen som var förhärskande i väst sedan Aristoteles tid. Medvetandet ses inte av Descartes som en del av den materiella världen, och sålunda inte varande föremål för de strikt mekaniska naturlagarna. Rörelse och vila, å andra sidan, är egenskaper hos materiens växelverkan enligt evigt fastställda mekaniska lagar. Gud sätter bara alltihop i rörelse i början, och ingriper senare inte förutom för att upprätthålla de dynamiska regelbundenheterna hos kroppars mekaniska beteende. Sålunda finns det inte någon egentlig teleologi i kroppars rörelser eftersom alltihop reduceras till de lagbundna kollisionerna och deras oupphörliga omgestaltning. Conatus är bara kroppars tendens att röra sig när de kolliderar med varandra. Gud kan tänkas sätta den här verksamheten i rörelse, men därefter kan ingen ny rörelse eller vila skapas eller omintetgöras.
Descartes specificerar två slag av conatus: conatus a centro och conatus recedendi. Conatus a centro (tendens mot mitten) används av Descartes som en gravitationsteori; conatus recendendi (tendens bort från mitten) betecknar centrifugalkraft. De här tendenserna ska inte betraktas uttryckta som besjälade benägenheter och avsikter, inte heller som föremåls immanenta egenskaper eller ”krafter”, utan snarare som ett enande, yttre kännetecken för det fysiska universumet självt som Gud har skänkt.
Descartes för i utvecklandet av sin första naturlag också fram idén om en conatus se movendi (självbevarandets conatus). Den här lagen är en generalisering av tröghetsprincipen, som Galileo tidigare utvecklade och experimentellt demonstrerade. Principen formaliserades av Isaac Newton och gjordes till den först av hans tre rörelselagar femtio år efter Descartes död. Descartes version anger: ”Varje föremål, i den mån som det i det ligger, hålls alltid kvar i samma tillstånd, och fortsätter, när en gång försatt i rörelse, alltid att röra sig.”
Hobbes miniatyr|150px|Thomas Hobbes. Conatus och psyket Thomas Hobbes (1588–1679) avfärdade också de tidigare uppfattningarna om conatusprincipen. Han kritiserade emellertid de tidigare definitionerna för att misslyckas med att förklara ursprunget till rörelse. Att förklara detta var det huvudsakliga fokuset för Hobbes arbete på området. Hobbes ”reducerar alla medvetandets kognitiva funktioner till variationer av dess conatusfunktioner”.Fritt översatt från
Därutöver hävdar Hobbes att känslan är början på rörelse och viljan som summan av alla känslor. Denna ”vilja” utgör en kropps conatus, och dess fysiska manifestation är den uppfattade ”viljan att överleva”. Hobbes säger att levande varelser ”söker fred och bekämpar vad som helst som hotar denna fred” för att kunna åtnjuta framgång i livet. Hobbes likställer också denna conatus med ”fantasi”, och hävdar att en förändring i conatus, eller viljan, är resultatet av ”moget övervägande”.
Conatus och fysik
Som i hans psykologiska teori är Hobbes fysiska conatus en oändligt liten rörelseenhet. Det är rörelsens början: en böjelse i en angiven riktning. Begreppet impetus, som det används av Hobbes, definieras i termer av denna fysiska conatus. Den är ”ett mått på conatus utövad av en kropp i rörelse över tidens lopp”. Motstånd orsakas av en motsatt conatus; kraft är den här rörelsen plus ”kroppens storlek”. Hobbes använder också ordet conatus för att avse de ”återställande krafter” som kan få fjädrar, till exempel, att dra ihop sig eller utvidgas. Hobbes hävdar att det finns någon, i dessa föremål inneboende, kraft som får dem att återvända till sitt tidigare tillstånd. Idag tillskriver vetenskapen materiell elasticitet det här fenomenet.
Spinoza miniatyr|150px|Baruch Spinoza (Benedictus de Spinoza). Baruch Spinoza (1632–1677) tillämpar idén om en conatus på den mänskliga kroppen, det mänskliga psyket och båda på samma gång, användande en skild term för var och en. När han avser psykologiska uttryck för begreppet använder han termen voluntas (vilja). När han avser det övergripande begreppet använder han ordet appetitus (aptit). När han avser den kroppsliga impulsen använder han den vanliga termen conatus. Ibland utvidgar han termen och använder hela uttrycket, conatus sese conservandi (strävandet efter självbevarande).
Spinoza hävdar existensen av den här allmänna principen för en conatus då han försöker förklara den ”självklara” sanningen att ”inget kan förstöras undantagandes av en yttre orsak”. För honom är det självklart att ”definitionen av någonting affirmerar, och negerar inte, sakens essens.” Detta motstånd mot självförstörelse formuleras av Spinoza uttryckt i en mänsklig strävan att fortsätta existera; och conatus är det ord han oftast använder för att beskriva den här kraften.