Judarnas historia i Iran sträcker sig tillbaka till senbiblisk tid, det vill säga mitten av 500-talet f.Kr. De bibliska böckerna Krönikeboköckerna, Jesaja, Daniels bok, Esras bok och Nehemjas bok innehåller hänvisningar till judars liv och erfarenheter i Persien. I Esras bok tillskrivs de persiska kungarna äran för att ha tillåtit och möjliggjort judarnas återvändande till Jerusalem och återuppbyggnaden av templet: dåteruppbyggnaden genomfördes enligt påbud från Kyros II, Dareios I och Artaxerxes, Persiens kung (Esra 6:14). Denna händelse i den judiska historien ägde rum under slutet av 500-talet f.Kr., vid en tid då det redan fanns en väletablerad och inflytelserik judisk gemenskap i Persien. miniatyr|Jerusalem återuppbyggs av Kyros, Dareios och Artaxerxes. Ur ”Vår tid i profetians ljus”, 1921. Persiska judar har levt inom det område som i dag utgör Iran i över 2 700 år, sedan den första judiska diasporan, då den assyriske kungen Salmanassar V erövrade (norra) kungariket Israel 722 f.Kr. och förde en grupp Israeliter i fångenskap till Khuzestan. År 586 f.Kr. fördrevs stora delar av den judiska befolkningen från Juda rike till Babylonien i samband med den nybabyloniska exilen.
Judar som migrerade till det forntida Persien levde oftast i egna samhällen. Den persiska judiska befolkningen omfattar inte bara de gamla (och fram till mitten av 1900-talet fortfarande existerande) judiska befolkningen i Iran, utan även armeniska, georgiska, irakiska, bucharanska och bergsjudiska judiska grupper.Kevin Alan Brook. The Jews of Khazaria Rowman & Littlefield Publishers, 27 sep. 2006 p 233James Stuart Olson, Lee Brigance Pappas, Nicholas Charles Pappas. An Ethnohistorical Dictionary of the Russian and Soviet Empires. Greenwood Publishing Group, 1 jan. 1994 p 305
Vissa av dessa gemenskaper var isolerade från andra judiska grupper i sådan grad att deras benämning som “persiska judar” snarare är en fråga om språklig eller geografisk bekvämlighet än ett uttryck för faktisk historisk samhörighet.
Judar spårar sitt arv i Iran tillbaka till den babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr. och har bevarat sin etniska, språkliga och religiösa identitet. Ett landstudium om Iran från USA:s kongressbibliotek konstaterar dock att ”Under århundradenas lopp blev Irans judar fysiskt, kulturellt och språkligt oskiljaktiga från den icke-judiska befolkningen. Den överväldigande majoriteten av judarna har persiska som modersmål, och en mycket liten minoritet talar kurdiska.” Enligt Irans officiella folkräkning år 2012 fanns det 8 756 judiska medborgare, en minskning från 25 000 år 2009.
Assyrisk exil för Israels rike Enligt Bibeln var Israels rike en av de efterföljande staterna till den äldre Förenade monarkin, som uppstod omkring 930-talet f.Kr. när Israels norra stammar avvisade Salomos son Rehabeam som kung. Omkring 732 f.Kr. plundrade den assyriske kungen Tiglat-Pileser III Damaskus och Israels rike, och annekterade Aram-Maacha samt Transjordaniens territorium som tillhörde stammarna Ruben, Gad och Manasse i Gilead, inklusive utposter mot öknen, som Jetur, Nafish] och Nodab.
Israel fortsatte att existera inom ett reducerat territorium som ett självständigt men Assyrien-underställt kungarike fram till omkring 725–720 f.Kr., då Assyrien åter invaderade landet och resten av befolkningen deporterades. Efter detta finns inga tydliga spår kvar av Israels rike, och dess invånare benämns ofta som de tio förlorade stammarna.
Bibeln (2 Kungaboken 18:11) uppger att några av dessa förlorade stammar fördrevs till medernas vilket motsvarar dagens Iran. Den apokryfiska skriften Tobits bok, antyder att personer från Naftalis stam levde i Rhages (nuvarande Rayy i Iran) och Ekbatana (nuvarande Hamadan) under den assyriska tiden (Tobits bok 6:12). miniatyr|Samuel smörjer David. Den judiske messias måste smörjas, och Kyros är den enda hedningen som har kallats Messias i Bibeln.
Persisk-judiska samfundet under Kyros II höger|miniatyr|237x237px| Kyros II tillåter hebreiska pilgrimer att återvända till och återuppbygga Jerusalem. Tre gånger under 500-talet f.Kr. fördes det judiska folket från Juda rike i exil till Babylonien vid tre olika tillfällen, alla genomförda av den babyloniske kungen Nebukadnessar II. Dessa händelser omnämns i Jeremia (52:28–30). Den första exilen ägde rum år 597 f.Kr., under kung Jojakins regering. Vid detta tillfälle plundrades Jerusalems tempel delvis, och flera ledande medborgare bortfördes till Babylonien. Elva år senare, under kung Sidkia, utbröt ett nytt uppror. Som svar lät babylonierna jämna staden med marken, vilket ledde till ytterligare en deportation. Fem år därefter beskriver Jeremia ännu en exil, den tredje i ordningen.
När det babyloniska riket föll för det akemenidiska imperiet tillät Kyros II, grundare av Persiska riket, judarna att återvända till sitt hemland. Detta skedde omkring år 537 f.Kr. Enligt den hebreiska Bibeln (se Jojakim och Nehemja) ska mer än fyrtio tusen personer ha återvänt till Juda. Moderna forskare ifrågasätter dock detta. Historikern Lester Grabbe menar att återvändandet snarare skedde gradvis och i mindre omfattning under flera decennier, eftersom arkeologiska bevis för en stor folkökning under den persiska perioden saknas. Kyros tillät inte bara judarna att återvända – han gav dem även religionsfrihet. Detta står i tydlig kontrast till hur tidigare assyriska och babyloniska härskare hade behandlat dem. Kyros insatser för att skydda religiösa minoriteter, inklusive judarna, finns dokumenterad i Kyros cylinder.
Andra tempelperioden I det första året av Kyros, kung av Persien, för att uppfylla Herrens ord genom profeten Jeremia, ingav Herren Kyros att utlysa följande proklamation i hela sitt rike, också skriftligen: ”Så säger Kyros, kung av Persien: Herren, himmelens Gud, har gett mig alla jordens riken. Han har befallt mig att bygga ett tempel åt honom i Jerusalem i Juda. Var och en bland hans folk må bege sig dit och bygga Herrens, Israels Guds, tempel – den Gud som bor i Jerusalem – och må hans Gud vara med honom. På varje plats där det finns kvarlevande av hans folk, ska invånarna på orten bistå dem med silver och guld, med gods och boskap, och med frivilliga gåvor till Guds tempel i Jerusalem.” — Esras bok 1:1–4Bibeln berättar att Kyros beordrade återuppbyggnaden av det andra templet på samma plats som det första, men att han dog innan det hann färdigställas. Den historiska giltigheten i denna berättelse har dock ifrågasatts.
Professor Lester L. Grabbe menar att det inte fanns något specifikt dekret från Kyros. I stället fanns en allmän politik inom det persiska imperiet som tillät exilfolk att återvända till sina hemländer och bygga upp sina tempel. Enligt Grabbe visar arkeologiska fynd att återvändandet snarare skedde långsamt, i en jämn ström över flera decennier. Han uppskattar att den återvändande befolkningen vid sin höjd uppgick till omkring 30 000 personer.
Bibelforskaren Philip R. Davies beskriver äktheten i Kyrosdekretet som “tvivelaktig”. Han hänvisar till Grabbe och nämner även J. Briend, som i en föreläsning vid Institut Catholique de Paris den 15 december 1993 ifrågasatte äktheten i Esra 1:1–4. Briend menade att texten inte liknar ett officiellt dokument utan snarare speglar ett profetiskt idiom av bibliskt slag.
Mary Joan Winn Leith intar en mer öppen hållning. Hon menar att dekretet i Esra möjligen är autentiskt och att det, tillsammans med Kyroscylindern, visar hur Kyros – likt tidigare härskare – genom sådana dekret försökte vinna stöd från strategiskt viktiga befolkningar, särskilt de nära Egypten som han ville erövra. Hon skriver också att “de hänvisningar till Marduk i cylindern och till Jahve i det bibliska dekretet visar på persernas tendens att sammansmälta lokala religiösa och politiska traditioner i syfte att utöva imperial kontroll”.
Efter den kortvariga regeringstiden under Kambyses tog Dareios den store makten över det persiska imperiet. Han beordrade slutförandet av tempelbygget. Arbetet genomfördes med stark inspiration från profeterna Haggaj och Sakarja, vars råd och förmaningar uppmuntrade folket. Templet stod färdigt för invigning våren år 515 f.Kr., mer än tjugo år efter att judarna börjat återvända från exilen.
Haman och judarna I Esters bok beskrivs Haman som en agagitisk adelsman och vesir vid det persiska hovet under kung Ahasverus, som av många bibelforskare identifieras som troligen Xerxes I på 500-talet f.v.t. Haman och hans hustru Zeresh låg bakom en komplott för att utrota alla judar i det forntida Persien. Planen omintetgjordes dock av drottning Ester och Mordechai, och som följd hängdes Haman tillsammans med sina tio söner. Händelserna i Esters bok firas under den judiska högtiden purim.
Den parthiska perioden Judiska källor nämner inte uttryckligen något parthiskt inflytande, och namnet “Parthien” förekommer inte i texterna. Den armeniske prinsen Sanatruk, som tillhörde den kungliga arsakidiska dynastin, nämns i Den lilla krönikan som en av Alexanders efterträdare (diadochoi). Bland andra asiatiska furstar mottog även prins Arsakes ett romerskt reskript till förmån för judarna (1 Mack 15:22), även om det inte specificeras om det rörde sig om Arsakes I eller Arsakes II. Kort därefter invaderades det partho-babyloniska området av en judisk här. Den seleukidiske kungen Antiochos Sidetes marscherade mot partherna tillsammans med Hyrkanos I, När de allierade arméerna besegrade partherna år 129 f.v.t. vid floden Övre Zap (Lykos), bbeordrade kungen ett två dagar långt eldupphör till följd av den judiska sabbaten och högtiden shavuot. År 40 f.v.t. föll den judiske marionettkungen Hyrcanus II i parthernas händer. För att göra honom olämplig som härskare lät de skära av hans öron. Det verkar som att de babyloniska judarna avsåg att etablera ett oberoende översteprästämbete för den landsförvisade Hyrcanus, oberoende av Israels land. I praktiken skedde dock motsatsen: de judiska myndigheterna i Judéen erkände istället en babylonisk jude, Analeus, som överstepräst – något som vittnar om det höga anseende de babyloniska judarna åtnjöt. När det gällde religiösa frågor var diasporajudarna, inklusive de i Babylonien, beroende av Landet Israel, och särskilt av Jerusalem, som de förväntades besöka under högtiderna.
Det Parthiska riket var ett långlivat imperium baserat på ett löst sammanhållet system av vasallkungar. Avsaknaden av en starkt centraliserad makt hade sina nackdelar, såsom uppkomsten av ett judiskt rövarrike i Nehardea. Samtidigt var toleransen hos den arsakidiska dynastin lika legendarisk som hos det första persiska imperiet, akemeniderna. Det finns till och med uppgifter om att ett fåtal parthiska vasallkungar i Adiabene konverterade till judendomen. Sådana exempel vittnar inte bara om toleransen hos de parthiska kungarna, utan även om i vilken utsträckning de betraktade sig som arvtagare till Kyros den stores imperium. Partherna visade ett starkt skydd för den judiska minoriteten, vilket speglas i det gamla judiska talesättet: ”När du ser en parthisk stridshäst fastkedjad vid en gravsten i Landet Israel, då är tiden för Messias nära.”
De babyloniska judarna ville delta i kampen Vespasianus tillsammans med sina judiska bröder i Judeen, men agerade först när romarna förde krig mot Parthien under Trajanus. I stor utsträckning bidrog deras uppror till att romarna aldrig lyckades lägga Babylonien under sig. Den judiske filosofen Filon nämner det stora antalet judar i området, en befolkning som sannolikt ökade kraftigt genom inflyttning efter Jerusalems förstörelse. Judarna i Jerusalem hade sedan länge vant sig vid att vända blicken österut i tider av kris, och som även den romerske prokuratorn Petronius, var medveten om, kunde de babyloniska judarna ge effektiv hjälp. Efter Jerusalems fall kom Babylonien att bli ett verkligt bålverk för judendomen. Även Bar Kokhba-revoltens kollaps ledde till en ökad tillströmning av judiska flyktingar till Babylon.