höger|miniatyr|Klistermärke med Ocañas porträtt och texten ”Si les molesta tu pluma, clávasela” på en stolpe längs vandringsleden PR-BI 176 i Baskien i Spanien. José Pérez Ocaña, född 24 mars 1947 i Cantillana i Sevilla, död där 18 september 1983, även känd som bara Ocaña, var en spansk scenkonstnär, målare och HBTQ-aktivist.

Ocaña var en central person i Barcelonas motkulturrörelse under Spaniens återgång till demokrati. Han var en pionjär inom spansk queeraktivism. Han framstod också som en ikon för oppositionen mot frankismen och dess sociala konventioner under regimens sista år, ur ett anarkistiskt perspektiv.

Biografi Ocaña föddes den 24 mars 1947 i den lilla andalusiska staden Cantillana i Spanien. Som öppet homosexuell kände han sig begränsad i hemstaden och flyttade till Barcelona, där han utvecklade sitt konstnärskap och försörjde sig som dekorationsmålare.

Hans arbete omfattade måleri, handarbete, installationskonst och performancekonst. Särskilt de senare, i kombination med hans närvaro i Barcelonas samtida motkulturella scen, gjorde honom till en välkänd gestalt. Han brukade vistas på las Ramblas, ofta i kvinnokläder, tillsammans med vänner och medarbetare som Camilo och Nazario Luque. Hans framträdanden utmanade de sociala normerna och könsstereotyperna under frankismens sista år, och har i efterhand beskrivits som ett tidigt uttryck för pionjärerna inom spansk queeraktivism.

Ocaña identifierade som anarkist, och deltog tillsammans med Camilo och Nazario i en improviserad balett under Jornadas Libertarias Internacionales 1977 i Parc Güell, organiserad av CNT. Föreställningen, som innehöll sexuella och satiriska inslag blandat med andalusisk folklore, väckte kritik inom organisationens ledning. Efter konflikten började Ocaña beskriva sig själv som ”libertarian” för att markera avstånd till den anarkosyndikalistiska ortodoxin.

År 1977 deltog han i den första Pride-demonstrationen i Barcelona. Året därpå greps han på Ramblas tillsammans med Nazario och misshandlades av polis, vilket utlöste protester med krav på deras frigivning.

I sitt konstnärskap integrerade Ocaña många element ur andalusisk folktro, som han omtolkade och använde för den motkulturella rörelsen. Dessa teman stod även i centrum för hans utställningar Un poco de Andalucía (på Galería Mec-Mec, 1977) och La Primavera (på Antiguo Hospital de la Santa Creu, 1982).<ref name=":0"/

Inom filmens område var Ocaña huvudperson i dokumentärfilmerna Ocaña, retrato intermitente (”Ocaña: ett intermittent porträtt”, 1978), regisserad av Ventura Pons, och Ocaña, der Engel in er qual singt (1979), regisserad av Gérard Courant. Under de följande åren medverkade han i filmen Manderley (1981) och kortfilmen Silencis (”Tystnader”, 1982). Den postuma dokumentären Ocaña: la memoria del sol (2009) analyserade hans persona baserat på arkivmaterial, bilder och opublicerade vittnesmål.

I september 1983 återvände Ocaña till Cantillana för att delta i firandet av Semana de la Juventud och för att återse sin familj. Inför festligheterna hade han tillverkat en dräkt av papper och tyg, med en tillhörande sol av papier-maché, dekorerad med tomtebloss. Under firandet fattade dräkten eld, och Ocaña ådrog sig svåra brännskador. Även om skadorna successivt läkte försvagades kroppen, vilket ledde till att hans sedan tidigare kroniska hepatit förvärrades. Han avled den 18 september 1983.

Hyllningar miniatyr|Plakett till minne av Ocaña på huset där han bodde i Barcelona, vid Plaça Reial. Ocaña har efter sin död hyllats av både samtida konstnärer och senare generationer. Serietecknaren Nazario Luque tillägnade honom serien Alí Babá y los 40 maricones (”Ali Baba och de 40 bögarna”), och Carlos Cano skrev sången Romance a Ocaña (1985), som senare spelades in av María Dolores Pradera.

Inom teatern hedrades Ocaña genom pjäsen Copi i Ocaña al Purgatori (”Copi och Ocaña i skärselden”, 2015) av Marc Rosich samt Ocaña (2017) av Unai Izquierdo. År 2019 premiäruppfördes musikföreställningen Ocaña, Königin der Ramblas, i regi av Rosich, vid Neukölln Opera i Berlin. Sedan 2010 bevaras José Pérez Ocaña-arkivet vid Reina Sofia-museet i Madrid.

På institutionell nivå mottog han 2014 ett särskilt hedersomnämnande av Asociación Adriano Antinoo, som erkännande för hans insatser inom aktivism.

År 2018 invigdes Ocaña Exhibition Centre i hemstaden Cantillana, där 54 av hans målningar, fotografier, skulpturer, affischer, personliga föremål samt videodokumentation av hans verk och installationer ställs ut. En stor del av fotografierna donerades år 2020 av fotografen Colita. Året därpå inrättade stadens kommunfullmäktige det nationella priset Premio Nacional de Pintura Ocaña.

Den 15 oktober 2020 beslutade Sevillas stadsfullmäktige att uppkalla en gata efter Ocaña, och en minnesmonolit restes till hans ära i den andalusiska huvudstaden.

År 2024 hade dokumentärfilmen Yo, Ocaña premiär spansk tv (TVE), regisserad av Gemma Soriano och Pilar Granero. Filmen, som bygger på tidigare opublicerat material, belyser nya aspekter av hans liv och konstnärskap. Medverkar gör bland andra hans bröder Jesús och Rafael Pérez Ocaña, Nazario Luque, fotografen Marta Sentís samt den franska galleristen Annick Jaccard-Beugnet, som bidrog med tidigare ohörda ljudinspelningar av Ocaña för ett planerat minnesverk som aldrig publicerades.

Filmografi Show de otoño (Carles Comas, 1976) Ocaña, retrato intermitente (Ventura Pons, 1978) Ocaña, der engel in er qual singt (Gérard Courant, 1979) Manderley (Jesús Garay, 1981) Silencis (Xavier-Daniel, 1982)

Utställningar Un poco de Andalucía. Galería Mec-Mec (1977). La Primavera. Antiguo Hospital de la Santa Creu (1982). Incienso. Museo Municipal de Santander (1983). Ocaña 1973-1983: Acciones, actuaciones, activismo. La Virreina, Centro Cultural Montehermoso Kulturunea (2011). Entorn Ocaña. Fundació Setba (2009). Àngels i dimonis. Fundació Setba (2012). Viaje al fin de la Tierra. Ocaña, serie "Galicia, 1976-1979". Cavecanem (2014). La gran primavera andaluza de Ocaña. Antología de la obra pictórica av José Pérez Ocaña 1947-1983. Palacio de la Merced (2016). Ocaña, la pintura travestida. Espacio Turina (2017). La Ocaña. Galería Mayoral (2024).

Referenser

Kategori:Spanska målare under 1900-talet Kategori:Spanska anarkister Kategori:Spanska HBTQ-aktivister Kategori:Spanska performancekonstnärer Kategori:Personer från provinsen Sevilla Kategori:Födda 1947 Kategori:Avlidna 1983 Kategori:Män