Liverpool FC (The Reds) är en engelsk professionell fotbollsklubb i Liverpool som spelar i Premier League. Klubben grundades den 3 juni 1892 och har Anfield som sin hemmaarena, vilken tillhörde den 14 år äldre rivalen Everton FC innan Liverpool FC grundades.
Klubben har stått som engelska mästare totalt 20 gånger, senaste Premier League-titel 2024/25, och har därtill vunnit sex Europacup-/Champions League-titlar (senast 2019) vilket är tre fler än rivalen Manchester United. De båda har lika många ligatitlar (20 stycken) i kampen om att titulera sig Englands mest framgångsrika klubb någonsin. Liverpool FC hade sin mest framgångsrika tid under 1970- och 1980-talen, och vann år 1984 den så kallade trippeln: engelska ligan, Europacupen för mästarlag (nuvarande Champions League) och Ligacupen. Under 2019 blev Liverpool först i England att vinna en internationell trippel i form av Champions League, Uefa Super Cup och världsmästerskapet i fotboll för klubblag. Framgångsrika tränare under klubbens drygt 130-åriga historia har varit David Ashworth, Bill Shankly, Bob Paisley, Kenny Dalglish och Jürgen Klopp. Bland egenfostrade världsspelare finns Ian Callaghan, Jamie Carragher, Michael Owen, Robbie Fowler och Steven Gerrard.
Klubben har en global skara av supportrar och vid tifo till hemmamatcherna spelas låten "You'll Never Walk Alone" (som också står textat på klubbmärket) sedan 1960-talet. Läktarkaos på bortaplan ledde dock till två omtalade incidenter med dödlig utgång på 1980-talet (däribland Hillsborougholyckan 1989).
Klubben ägs sedan 2010 av Fenway Sports Group och i maj 2024 rankades klubben av den ansedda tidskriften Forbes som världens fjärde rikaste fotbollsklubb, detta till ett värde av 5,37 miljarder dollar.
År 1989 bildades damsektionen Liverpool WFC, som blivit engelsk mästare två gånger (2013 och 2014) och bidragit till ett genombrott för professionell damfotboll i England.
Historia Klubbens första decennier (1892–1939) miniatyr|vänster|stående|Grundaren John Houlding. Historien om Liverpool FC börjar i grannklubben Everton, som bildades 1878. Everton hade spelat på Anfield sedan 1884, men under sju år höjde arenaägaren John Houlding hyran från 100 pund till 250 pund. Everton bestämde sig därför för att flytta till Goodison Park och Houlding hade nu en arena men inget lag. I januari 1892 försökte Houlding bilda en ny klubb kallad "Everton Football Club and Athletic Grounds Company plc", men namnet godkändes inte av fotbollsförbundet eftersom det redan fanns en klubb med namnet Everton. Ett fåtal medlemmar från Everton stod på Houldings sida och den 15 mars 1892 bildades Liverpool Football Club. Med hjälp av ett lån från Houlding på 500 pund kunde lagledaren John McKenna värva ett dussintal spelare från Skottland, vilket gjorde att laget blev känt som "Team of all the Macs", efter spelarnas efternamn.
Liverpool ansökte om medlemskap i The Football League, men fick avslag och gick istället med i Lancashire League – en av både Englands och världens tidigaste fotbollsligor, som bedrevs i blott 14 år (1889–1903). Den 1 september 1892 spelade Liverpool sin första match; en vänskapsmatch mot Rotherham Town, som Liverpool vann med 7–1, men bevittnades bara av några få personer. Samma dag hade Everton spelat inför 10 000 åskådare på Goodison Park. Två dagar senare spelade Liverpool sin första tävlingsmatch, som vanns mot Higher Walton med 8–0 i Lancashire League. Säsongen slutade med att laget vann både ligatiteln och Liverpool Senior Cup. I cupfinalen besegrades Everton med 1–0 i det första Merseysidederbyt. 1893 valdes klubben in i The Football League, där klubben så småningom vann division två utan att förlora en enda match. Efter att ha besegrat Newton Heath (sedermera Manchester United) med 2–0, i en så kallad testmatch, tog Liverpool steget upp i division ett, men väl där kom laget sist och flyttades ner till division två efter förlust mot Bury i en testmatch.
miniatyr|vänster|stående|Klubbens matchdress 1892–1896. Ett år senare, 1896, var Liverpool tillbaka i division ett efter att ha besegrat Small Heath (sedermera Birmingham City) och West Bromwich Albion i en serie testmatcher. Tom Watson anställdes som lagledare, varefter Liverpool blev ett etablerat lag i division ett, där Watsons främsta spelarvärvning var den skotske centerhalven Alex Raisbeck från Stoke City. Säsongen 1900/01 blev Liverpool ligamästare för första gången, men sjönk till elfte plats året efter. Säsongen 1902/03 kom Liverpool på femte plats, fyra poäng efter mästarlaget The Wednesday, men kom näst sist i tabellen 1903/04 och flyttades ner till division två. Liverpool tog sig dock snabbt tillbaka och blev redan efter återkomsten ligamästare igen. På denna tid framträdde Arthur Goddard och Joe Hewitt som klubbens stjärnspelare.
Efter ligasegern fick Anfield två nya läktare: en huvudläktare på långsidan och den så kallade Spion Kop på ena kortsidan. Anfield hade då plats för 50 000 åskådare, men under de närmast följande åren nådde laget inga framgångar bortsett från en andraplats i tabellen 1909/10. Under åren fram till första världskrigets utbrott höll Liverpool till i nedre halvan av ligatabellen. Viss framgång nåddes dock 1914, då laget gick till final i FA-cupen som förlorades mot Burnley med 0–1. Denna final var den sista som spelades på National Sports Centre i Crystal Palace (London) och den första som bevittnades av en monark – på läktaren satt kung Georg V. Ett år senare var klubben inblandad i en skandal: Liverpool låg i mitten av tabellen och mötte i sista omgången Manchester United, som behövde vinna matchen för att inte ramla ur serien. Efter en överenskommelse lagen emellan fick Manchester United vinna med 2–0 och när det avslöjades att matchen var uppgjord blev fyra spelare i vardera lag avstängda på livstid. Trots detta fick både Liverpool och Manchester United spela kvar i högsta divisionen. Avstängningen av spelarna hävdes också och den officiella förklaringen var att båda lagen behövde all hjälp de kunde få efter att ha drabbats av stora förluster under första världskriget.
miniatyr|stående|Gordon Hodgson var en stor målskytt i klubben under 1930-talet. David Ashworth anställdes som ny tränare och värvade den irländske landslagsmålvakten Elisha Scott samt backarna Ephraim Longworth och Don MacKinlay. Efter två raka fjärdeplatser tog Liverpool sin tredje ligatitel 1922 – och förväntades bli den dominerande klubben under 1920-talet, då klubben således också vann sin andra raka ligatitel 1923. Detta trots att Ashworth lämnade klubben mitt under säsongen då istället Matt McQueen, som tidigare suttit i klubbens styrelse, tog över som tränare. Efter fem år i ett mindre framgångsrikt Liverpool FC avgick McQueen i februari 1928, på grund av hälsoskäl. Innan han lämnade klubben värvade han den sydafrikanske anfallaren Gordon Hodgson, som under de följande åren kom att göra 241 mål på 377 matcher för Liverpool.
George Patterson ersatte McQueen som tränare efter att tidigare ha varit assistent till Tom Watson och även haft hand om laget under första världskriget. Under hans ledning var Liverpool ett mittenlag i ligan och laget gjorde heller inget resultat i FA-cupen. Säsongen 1935/36 kom laget på nittonde plats i tabellen och var nära att åka ur. Detta i kombination med en sjukdom gjorde att Patterson avgick efter säsongen, men han hade under sin tid i klubben fostrat unga blivande stjärnspelare som Jack Balmer och Phil Taylor. Han värvade även Matt Busby, som senare skulle fira stora framgångar som tränare i Manchester United. Den nye tränaren George Kay kunde inte heller han göra Liverpool till en toppklubb innan andra världskriget satte stopp för ligaspelet 1939.
"Liddellpool" och åren med Shankly (1945–1974) miniatyr|stående|Billy Liddell. Efter kriget var Liverpool med i FA-cupen säsongen 1945/46, men blev utslaget av Bolton Wanderers i fjärde omgången. Ligaspelet återupptogs följande säsong och Liverpool blev ligamästare, en poäng före Wolverhampton Wanderers och Manchester United. I laget fanns bland andra Billy Liddell, Bob Paisley, Jack Balmer och Albert Stubbins. Liddells inflytande var så stort att laget fick smeknamnet "Liddellpool". Ligasegern 1947 följdes av att laget sjönk till mitten av tabellen under en längre tid, men nådde dock finalen i FA-cupen 1950 där laget föll mot Arsenal med 0–2. Tränaren George Kay fick problem med sin hälsa, vilket ledde till att han avgick i januari 1951, och ersattes av Don Welsh som hade gästspelat i Liverpool under andra världskriget.
Under Welshs ledning blev klubben alltmer ett bottenlag och kom att degraderas till division två, efter att ha kommit på sista plats i tabellen säsongen 1953/54, och väl där slutade laget på elfte plats, vilket var klubbens lägsta placering någonsin. I slutet av säsongen 1955/56 fick Welsh sparken och Phil Taylor, som var med i truppen vid ligasegern 1947, tog över som huvudtränare. Han ledde laget till en tredjeplats och två fjärdeplatser i division två innan han lämnade klubben i november 1959 och blev därmed den förste tränaren i Liverpool som aldrig ledde laget i högstadivisionen. Han värvade Roger Hunt, som kom att bli en av klubbens främsta målskyttar genom tiderna.
miniatyr|vänster|stående|Bill Shankly som staty utanför Anfield. Liverpools ordförande T.V. Williams anställde Bill Shankly som ny tränare i december 1959 och han krävde att Liverpools styrelse inte skulle lägga sig i laguttagningar och värvningar av spelare. Shankly värvade ett flertal spelare som Ron Yeats och Ian St. John, och plockade även in unga spelare som Ian Callaghan och Chris Lawler, för att göra Liverpool till ett storlag igen. På ledarsidan anställdes Bob Paisley och Joe Fagan som assistenter till Shankly och efter två tredjeplaceringar i division två vann laget serien 1962 för ett nytt avancemang uppåt. Återkomsten till högsta divisionen slutade med en åttondeplats och ett år senare, 1964, var Liverpool ligamästare för sjätte gången.
Säsongen 1964/65 slutade laget på sjunde plats i ligan, men tog sig till final i FA-cupen på Wembley. Matchen vanns mot Leeds United med 1–0 efter ett förlängningsavgörande, där Gerry Byrne fick spela en stor del av matchen med brutet nyckelben, då avbytare inte var tillåtna. Därmed vann Liverpool sin första FA-cuptitel. Laget hade även gått till semifinal i Europacupen, men förlorade detta dubbelmöte mot Inter efter avgörande på målskillnad. Under säsongen etablerade sig Tommy Smith i laget och Liverpool kunde vinna sin sjunde ligatitel säsongen 1965/66. Laget deltog också i Cupvinnarcupen, där finalplats nåddes.
miniatyr|The Shankly Gates, Shankly-grindarna. "You'll never walk alone" är en ständigt populär sång i Storbritannien och har flera gånger toppat singellistan med olika artister. På Anfield sjungs den av Liverpools fans när laget kommer in på planen, och tas ofta upp som allsång när laget behöver stöd. Efter framgångarna i mitten av 1960-talet skulle det dröja några år till klubbens nästa stora titel. Shankly inledde en generationsväxling och värvade flera unga spelare som Steve Heighway, Emlyn Hughes, John Toshack och målvakten Ray Clemence. Kvar i laget fanns Ian Callaghan, Chris Lawler och Tommy Smith, som tillsammans med de nya spelarna tog laget till final i FA-cupen 1971, där det dock blev förlust mot Arsenal med 1–2 efter förlängning. Efter säsongen värvades Kevin Keegan och två år senare var Liverpool återigen ligamästare. Laget vann också Uefacupfinalen 1973 med totalt 3–2 i dubbelmötet mot Borussia Mönchengladbach. Säsongen 1973/74 kom Liverpool på andra plats i ligan, men vann FA-cupen för andra gången efter finalvinst mot Newcastle United med 3–0. Efter säsongen valde Bill Shankly att kliva åt sidan och det sista han gjorde var att värva Ray Kennedy.
Åren med Paisley (1974–1983)