Gravhög eller gravkulle (, ”hög”), i sydsvenskan även dös (; jämför det arkeologiska begreppet dös), är ett enkelt och uråldrigt gravmonument i form av en stor hög som anlagts ovan den begravde som förekommer över stora delar av världen. De tjänar både som skydd mot gravplundring och som minnesmärke till den avlidnes eftermäle. Ju större hög desto mer resurser krävs för att resa den och högens storlek och läge kan således avse att påvisa den dödes makt och ställning, även efter sin bortgång.
Denna artikel behandlar endast gravhögar i de nordiska länderna. Artikeln Gravhögar i Europa omfattar ett större område.
Fornnordiska gravhögar mini|Den norska gravhögen Raknehaugen. Gravhög som markering för gravar var ett fornnordiskt gravskick som var vanligt från neolitikum till vikingatiden. Nordens största hög är Raknehaugen i Norge har enligt vissa källor en diameter av 100 meter och höjd av 15 meter. Raknehaugen är bara 77 meter i diameter enligt Store norske leksikon. Det är svårt att få tillförlitliga uppgifter om stora högars diameter och olika uppgifter är vanligt förekommande.
Gravhögar i Danmark En gravhög är en fornlämning och i Danmark är den vanligtvis fredad. Gravhögarna har använts från tidigneolitikum, till övergången till kristen tid i slutet av vikingatiden.
En gravhög är byggd av jord, torv men innehäller också oftast sten och täcker en gravplats. Gravplatsen kan innehålla flera gravar. Primärgraven, den första graven på platsen, ligger oftast i mitten av högen. Det kan finnas en eller flera sekundärgravar i högen. Högarnas storlek och form varierar avsevärt. Högens storlek kan vara relaterat till den avlidnes status. Oftast är en gravhög rund i planlösningen och kallas en rund hög. Avlånga högar kallas långhögar och det finns även elliptiska högar. I Danmark har spår av cirka 85 000 gravhögar registrerats, medan det på 2000-talet finns lite fler än 22 000 fredade gravhögar spridda över Danmark.
Alla högar som har byggts har inte varit gravar. Vissa gravhögar är tomma och kan ha byggts som minnesmärken. Många högar kan ha haft religiös eller rituell betydelse, och kultiska handlingar av olika slag kan ha ägt rum på högarna. Högar som är platta på toppen kan ha byggts upp, eller kan ha använts för ritualer som dans eller som samlingsplatser till exempel som tingshögar. Bredhøj är en känd så kallad dansehøj. Danshögar har platt topp och har en diameter på över 30 meter. Ibland har klockstaplar byggts på dessa högar men de kan också ha fått en platt topp under medeltiden då en klockstapel uppfördes. I vissa fall har högarna blivit avrättningsplatser som Galgebakken (en del av Hashøjene-gruppen). Gravhögar har också använts som fyrar (baune), då eldar tändes på natten, ett exempel utgör Hyrdehøj. En sneglehøj (ormkulle) har en stig till toppen. Ibland placerades en rest sten på gravhögen, denna danska form av menhir är känd som bautasten. Den mest kända bautasten i Danmark är Hellig Kvinde'op på Bornholm. Enligt folksagor är detta en helig kvinna och de mindre stenarna runt är hennes barn. I Sverige har Inglinge hög en rest sten med ett gravklot
Sagokungar är associerade till gravhögar, såsom Kong Asger Høj på Møn som är en välbevarad gånggrift, Kong Grøns Høj och Kong Svends Høj på Lolland som är en gånggrift, Kong Humbles Grav och Kong Renes Høj på Langeland, Kong Knaps Dige på Jylland och Kong Rans Høj vid Randbøl. På Själland ligger Kong Skjolds Høj, Kong Øres Grav som är en långdös och Kong Suders Høj.
Högar från stenåldern mini|Stengraven Tannenhausen i Østfrisland, daterad till cirka. 3.000 år f.Kr. I början av den yngre stenåldern (4000 f.Kr), även kallad tidigneolitisk, hade gravhögarna i sitt inre stenbyggda kamrar, först i formen av dösar, runt vilka en jordhög kastades upp som skydd för graven. De äldsta dösarna hade bara en enda sten som överliggare (taksten) och kallas efter högens form för runddös eller långdös. I slutet av tidigneolitiken täcktes kamrarna med flera stenar och då skapades gånggriften. Dösar var utformade för begravning endast en person, men de användes senare för flera begravningar. En tradition med kollektiva gravar resulterade sedan i utvecklingen av i en gång till gravrummet i gånggriften (engelska passage grave). Under mellanneolitisk tid användes åter enskilda gravar av den snörkeramiska enkelgravskulturen. Den avlidne begravdes i vanlig grav, och sedan kastades en mindre hög upp över graven, Högen kunde vara mellan en och två meter hög. Högen kunde sedan användas igen för en ny begravning och därmed växte högen. Under slutet av stenåldern begravdes de död ibland i en stenkista, en hällkista, som också skyddades av en hög eller stensättning.
Högar från bronsåldern mini|Man hittar en ekkista mitt i den utgrävda Borum Eshøj, Julius Magnus Petersen, 17 september 1875, Nationalmuseet Under äldre bronsåldern förändrades sedvänjan att begrava de döda åter. De döda jordades ofta i ekkistor och över graven byggdes en stor hög ofta av grästorv. Ibland har ekkistorna bevarats eftersom ett lager av alv bildades runt kistan, som höll vattnet kvar i högen och den syrefria miljön hindrade träet från att förmultna. Ett exempel är på en välbevarad ekkistgrav är graven i Egtved, som hittades 1921 i gravhögen Storhøj. Danmark har stora gravhögar, varav Hohøj nära Mariager är störst. Högen har en diameter på 72 meter enligt danska wiki, medan 67 meter anges i en officiell källa, De flesta av dessa stora högar i Danmark härrör dock från bronsåldern.
Järnålderns högar mini|Gravhög vid Jelling Kirke. Under förromersk järnålder kremerades ofta de döda och begravdes i urnegravar. I Danmark sattes urnorna ofta i en liten hög, knappt en meter hög, omgiven av kantränna. Denna typ av högar, som idag istort har försvunnit på grund av bortodling, kallas en tuegrav. I slutet av yngre järnåldern och övergången till vikingatiden återkom de större högarna. Särskilt kända i Danmark är högarna i Jelling i Danmark. Jellinghehögarna restes över Jellingeättens Gorm och Tyra Den södra högen i Jelling, som stod färdig först omkring 975, är troligen Danmarks yngsta gravhög, eftersom landet sedan övergick till kristen tro, och danskarna inte längre höglade de döda.
Försvunna högar mini| "Fredet Minde" markeringsten vid én av ättehögarna utanför Bruunshåb nära Viborg i Danmark. Ett stort antal högar har försvunnit varav många har plöjts ner. Återstoden av högar kan uppfattas som en liten höjd eller en ljusare fläck i åkerfältet. Den danska bevarandelagen från 1937 ville freda de återstående högarna. Innan lagen trädde i kraft skyndade många markägare sig att ta bort högar de tyckte låg i vägen innan det var för sent. Men gravhögar med en kärna av sten som megalitgravar har troligen försvunnit för att täcka behovet av byggnadssten vid byggandet av kyrkor slott och ladugårdar med stenväggar.
Anmärkningsvärda gravar De kungliga gravarna vid Jelling är tillsammans med Jellings runstenar och Jellings kyrka listade på Unesco: s världsarvslista. Gravhögen vid Borum Eshøj är 38-40 meter i diameter och 7–9 meter hög och har gett fynd av en bevarad ekkistgrav. Lusehøj från yngre bronsåldern är 40 meter i diameter och cirka 8 meter hög. Skelhøj är omkring 30 meter i diameter. Vid Skelhøj har man drivit ett forskningsprojekt för att förstå hur ekkistgravarna har bevarats. En välkänd så kallad prinsgrav ( en skeppsgrav) är Ladbyhøj.
Gravhögar i Sverige mini|Högar på gravfältet Kapellsbacken, Malmslätt, Linköping mini|Gravhög från yngre järnåldern, på gravfält vid Gäverstad gård, Östergötland. I Sverige är Uppland det landskap som har flest storhögar med drygt 30 kungshögar och omkring 170 storhögar.Kungshögarna i Sverige, Kjell Silver Hyenstrand anger 122 storhögar och 23 kungshögar i sitt arbete.
De äldsta högarna i Sverige var de så kallade långhögarna under tidigneolitisk tid och även stendösar täcktes ibland av högar eller stensättningar. Mycket vanliga blev gravhögar under den äldre bronsåldern. Begravning under hög förekommer då främst i Skåne, södra Halland och västra Blekinge men också utmed Lagan och vid Jönköping i Småland. I stora delar av Sverige ersätts högarna av stenrösen. Norr om jordhögarnas huvudsakliga utbredningsområde byggde man i norra Götaland samt Svealand och längs Norrlandskusten i stället stora gravrösen av sten utan att täcka dem med jord, vilket skiljer dem från slättbygdernas gravhögar. På Västkusten går gränsen mellan högar och rösen ungefär i mitten av Halland. I Danmark och Tyskland förekommer storhögar även inom den snörkeramiska kulturen under mitten av bondestenåldern, men denna tradition etablerades aldrig i Sverige.
Gravtraditionen med högar spreds till Sverige av den så kallade Hügelgräberkulturen i Mellaneuropa. Gravarna förekommer i olika storlekar redan under den äldre bronsåldern. Som regel har gravarna en centralgrav /primärgrav där en människa har begravts medelst en jordbegravning i träkista, hällkista eller urholkad trädstam. Ibland kan högarna ha byggts på och fler personer har sedan gravsatts i högen. Efter tredje perioden då kremering slår igenom finns ofta sekundärgravar anlagda i högarna som urnegravar eller brandgropar. Sedan att anlägga högar försvann inte helt under yngre bronsåldern utan tvärtom anlades en del mycket stora högar under yngre bronsålder (exempel Lusehøj). Skeppformiga stensättningar förekommer under hög under yngre bronsålder i nordvästra Skåne och Halland (exempel Lugnaro).
Större gravhögar antas ofta vara monument över begravda stormän. Antagandet vilar på att den stora arbetsinsatsen, som krävdes för att bygga högen. Graven storlek visade den dödes stora betydelse i livet. Jordvolymen i de största högarna kan vara trehundra gånger så stor som i en normalstor grav. Benämningen Kungshög kallas ibland de största gravhögarna som man har antagit innehålla begravda kungar eller stormän. Wikipedias Lista över kungshögar anger att dessa är vanligast i mellersta Sverige. Artikeln saknar källor och är relativt obearbetad. Fornminnesinventeringen har inte systematiskt använts för att ta fram materialet om storhögarna utan urvalsprincipen verkar vila på mera slumpmässiga grunder. Det råder dock ingen tvekan om att sedan att bygga mycket stora jordhögar som monument har varit särskilt stark i landskapen runt Mälaren under senare delen av järnåldern. De gravsatta i Gamla Uppsalas högar är anonyma för oss trots att försök har gjorts att knyta gravarna till kungar av ynglingaätten.
Placering, utformning och funktion Bronsålderns högar placerades ofta på höjder med utsikt över landskapet. På bronsåldern var marken öppen med fri sikt men gravarna kan nu vara dolda av skogar. Havets lägre vattennivåer idag på 2000-talet gör att högarna läge vid forntida stränder ibland har gått förlorat. Detta gäller i stor utsträckning de norrländska kuströsena som efter en kraftig landhöjning ligger i inlandet flera mil från kusten, men ursprungligen byggdes de i havsnära lägen. Högarnas placering på höjder gärna utmed forntida vägsträckningar eller väl synliga för skeppsresenärer var avsiktlig, antingen som revirmarkeringar eller som monument över forntida mäktiga män vars begravningsplats skulle minna om deras insatser. Högarna och gravfälten hade en speciell funktion när det gällde att bevisa rättmätigheten i ägandet på platsen, eftersom långvarigt boende var det starkaste stöd man kunde anföra för sina markanspråk. I detta sammanhang förstår man lättare vilken manifestation högarna utgör – ättens tidigare generationer garanterar ättlingarnas rätt. Samma funktion skulle delvis övertas senare av de minnesrunstenar som ofta står just invid ett gravfält vid en storgård, vända mot sockenvägen eller ett vattendrag.