Nils Johan Artur Bejerot, född 21 september 1921 i Adolf Fredriks församling i Stockholm, död 29 november 1988 i Västerleds församling i Stockholms kommun, var en svensk psykiater och forskare. Bejerot har kommit att kallats den "svenska narkotikapolitikens fader".
Biografi Bejerot bedrev en omfattande föreläsningsverksamhet över hela landet. Han debatterade intensivt för nolltolerans mot narkotika och publicerade 600 uppsatser och debattartiklar samt ett tiotal böcker i ämnet. Totalt hade han över 100 000 deltagare på sina tvådagarskurser. Under många år föreläste Bejerot vid polisskolan (sedermera Polishögskolan) om bland annat drogmissbruk, psykiska störningar och förhandlingsteknik. Han utbildade så gott som alla Sveriges poliser, vilket tillsammans med hans dagliga insatser som psykiater, gav honom epitetet "polisläkaren".
Uppväxt Nils Bejerot växte upp i Norrtälje under ordnade förhållanden med en far som var banktjänsteman, och flyttade under tonåren med familjen till Uppsala. Han var som barn engagerad i scouterna, en tummelplats för alla sociala klasser och den första miljörörelsen, som han i efterhand beskrivit i positiva ordalag.
I skolan var han inte framstående, utan betraktades som bråkig. Vid femton års ålder fick Bejerot lungblödningar och lades in på Uttrans sanatorium i två omgångar för tuberkulos. Där träffade han intressanta människor, återfick läslusten och läste under de tre år han var inlagd in hela realskoleexamen genom Hermods korrespondenskurser.
Studier Bejerot började studera medicin vid Karolinska institutet i januari 1947. Sedan ungdomsåren var Bejerot aktiv medlem i Sveriges kommunistiska parti (SKP) samt i Clarté och Socialistiska Läkare, en organisation han också var sekreterare för en tid. I sin första bok Barn – Serier – Samhälle (1954) debatterade Bejerot för att dåtidens serietidningar innebar ett mentalhygieniskt samhällsproblem, och profilerade sig som en företrädare inom seriedebatten i Sverige.
Efter kontroverser inom SKP i samband med Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 lämnade Bejerot sitt vänsterpolitiska engagemang för att tillbringa mer tid med studierna. (PDF) Till skillnad från många andra av emigranterna från SKP gick han aldrig vidare till SAP, inte så mycket för att han inte sympatiserade med dess politik som att han hoppades att han kunde påverka mer och friare om han verkade självständigt. I efterhand har han också gett uttryck för att han helt enkelt ville "testa om systemet tillät att man tog sig fram utan att först ha inhandlat ett avlatsbrev". Bejerot avlade läkarexamen 1957, och fullgjorde specialistutbildning inom psykiatri 1957–1962 vid Södersjukhuset och Sankt Görans sjukhus i Stockholm.Marihuana-hashish epidemic and its impact on United States security : hearings before the Subcommittee to Investigate the Administration of the Internal Security Act and Other Internal Security Laws of the Committee on the Judiciary, United States Senate, Ninety-third Congress, second session [-Ninety-fourth Congress, first session] .. (1974), sid 170
Läkarkarriär År 1962 började Bejerot arbeta som socialläkare i Stockholm. Han hade då redan viss erfarenhet, då han 1954 var vikarierande läkare vid barnavårdsnämnden i Stockholm. Där kom han av en tillfällighet att bli den förste att diagnostisera intravenöst narkotikamissbruk i Europa, och från 1958 hade han varit psykiatrisk konsult vid Stockholms polisdistrikt. 1965 blev han konsultläkare vid allmänna häktet i Stockholm.
1963 studerande han, på ett stipendium från WHO, epidemiologi och medicinsk statistik vid London School of Hygiene and Tropical Medicine.
Insatser mot narkotika miniatyr|Nils Bejerot (t.h.) på en konferens om narkotika och alkohol 1967, med tf professor Kjell Bjerver och riksdagsman Ola Ullsten. Vid 1960-talets mitt började Bejerot engagera sig för krafttag mot den då snabbt växande narkotikaanvändningen. Bejerot bidrog kraftigt till att Polisens insatser mot illegal narkotikaverksamhet gavs mycket högre prioritet. Han följde utvecklingen av intravenöst missbruk genom att föra statistik över antal häktade med stickmärken från sprutor. Polisen uppmärksammade att narkotika i hög grad fanns med i bilden när det gällde grövre brottslighet. Antalet anhållna för illegal droghandel ökade kraftigt, från 189 anhållna år 1965 till 1546 anhållna år 1968 och 2930 anhållna år 1969. 1969 utökades antalet befattningshavare vid Rikspolisstyrelsens narkotikakommission till 90 tjänster. I polisdistrikten avdelades särskild personal för narkotikabrott, speciellt under första halvåret 1969. Detta bröt den trend som då funnits i flera år med 10 % per år stegring av kriminaliteten.Hjalmar Friberg: Narkotika-ett högt spel om liv och pengar. Nordisk Kriminalkrönika 1970, sid 62
Bejerot följde noga försöket med legalförskrivning av narkotika i Stockholm, undersökningar som bildade grund för hans tes om den epidemiska drogspridningen. Han protesterade mot försöket genom att skriva artiklar och böcker och hävdade att försöket stred mot beprövad erfarenhet från andra länder. Begreppet epidemisk var troligen inspirerat av den samtida debatten i Storbritannien där en stor statlig utredning, Brain-rapporten (1965), beskrev narkomani som ett socialt smittsamt tillstånd och rekommenderade att personer som var beroende av heroin skulle behandlas vid särskilda center där de under en tid hölls isolerade från resten av samhället. Bejerots goda kontakter med den engelska debatten om narkotika underlättades av att hans hustru Carol Bejerot var engelskspråkig, och hon var en viktig medhjälpare i hans forskning.
År 1969, i samband med skandalerna kring legalförskrivningsprogrammet, tog Bejerot initiativet till bildandet av Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS.
År 1972 använder regeringen Bejerots undersökningar som ett av motiven för höjning av maximistraffen för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling.
År 1974 disputerade han vid Karolinska institutet på avhandlingen "Narkotikamissbruk och narkotikapolitik". Han blev docent 1975 och erhöll professors namn 1979 av den borgerliga regeringen för sina insatser.
Vid Svenska Carnegieinstitutets grundande 1982 utsågs han till chef för dess vetenskapliga verksamhet och var kvar i den rollen fram till sin död 1988.
Nils Bejerot blev med åren känd som en partipolitiskt obunden men mycket inflytelserik opinionsbildare inom narkotika- och socialpolitik genom sina många böcker, kurser och föredrag. Han var dessutom under delar av 1980-talet krönikör i FiB/Kulturfront. Det misslyckade experimentet med legal förskrivning av amfetamin Narkotikabruk förekom i Sverige redan innan andra världskriget. Emellertid var bruket tidigare begränsat till vissa kretsar av bohemiska konstnärer, författare och jazzmusiker i storstäderna, främst Stockholm, vilka använde bland annat morfin, amfetamin eller cannabis. Någon gång på slutet av 1940-talet till början av 1950-talet ökade amfetaminbruket i dessa kretsar, och injektionsbruk av en lösning av amfetamin och vatten blev vanligare. (39: The Swedish Experience) Från bohemerna spred sig vanan till kriminella under början av 1950-talet och 1954 diagnostiserade och medicinskt dokumenterade Nils Bejerot det första fallet av det han kom att kalla "epidemiskt missbruk" när han som vikarierade socialläkare på barnavårdsnämnden kom i kontakt med en 15-årig flicka med amfetaminpsykos.Jonas Hartelius: Nils Bejerot – polisläkare, forskare och narkotikapolitisk opinionsbildare Fram till slutet av 1950-talet var dock förekomsten ganska beskedlig, och när den då började öka mot början av 1960-talet stod myndigheterna handfallna. Erfarenheterna av amfetaminanvändning var över huvud taget begränsade eftersom fenomenet var nytt i hela Europa, och erfarenheterna av kampen mot 1800-talets opiummissbruk (som inte ägde rum i Sverige) hade till stor del fallit i glömska. Det stod klart att narkotikamissbruk drev kriminalitet och var hälsovådligt för missbrukarna själva och efter debatt under våren 1965 startade ett legalförskrivningsprojekt i Stockholm ur några läkares praktik. Tanken var att läkare skulle få rätt att skriva ut narkotika på recept till kroniska missbrukare i syfte att minska deras kriminalitet och dödligheten bland dem.
Bejerot, som vid det här laget var en av landets mest informerade läkare på området, engagerade sig därefter i den narkotikapolitiska debatten som han såg som tendentiös och präglad av "år av ensidigt knarkliberal missinformation i radio-TV och en rad stora dagstidningar."Nils Bejerot Missbruk av alkohol, narkotika och frihet 1978 (PDF). Det fanns uppfattningar om att missbruk är en följd av sociala och ekonomiska omständigheter och således därför borde lösas genom sociala och ekonomiska åtgärder. Bejerot angrep detta socialt inriktade synsätt och formulerade en teori inspirerad av driftteori och epidemiologiska modeller som byggde på att narkotikabruk spred sig genom sociala kontakter på ett snarlikt sätt som smittsamma sjukdomar i övrigt : "... narkomani av epidemisk typ är en höggradigt smittsam sjukdom bland särskilt mottagliga".
"Ingen debutant lär sig den avancerade intravenösa injektionstekniken utan att en annan missbrukare introducerar honom i den; det är alltså fråga om "kontaktsmitta" i en ny bemärkelse"(Bejerot 1969) Den epidemiska typen av missbruk orsakas enligt Bejerot inte primärt av sociala eller ekonomiska missförhållanden, utan beror på drogernas effekter på drogbrukaren, den förmodade inledande njutningen och tillvänjning vid fortsatt bruk. Bejerot var inte först med att beskriva drogmissbruk som ett smittsamt tillstånd, så gjordes också i den samtida debatten i Storbritannien.
Den epidemiska narkomanin hade en rad karakteristika som enligt Bejerot skiljde den från andra former. De viktigaste av dessa egenskaper var enligt Bejerot: Snabb spridning, historisk avgränsning, geografisk avgränsning, etnisk avgränsning, åldersmässig avgränsning, kotteri-, grupp- och klientelavgränsning, modekänslighet för preparattyp och modekänslighet för administrationssätt. "I vissa fall fördjupas ett epidemiskt missbruk, slår fast rot och blir stationärt; det ändrar då så småningom karaktär både till klientel och legal status och blir endemiskt."(Bejerot, 1969) (Med endemiskt menade Bejerot ett mer spritt missbruk som efter ett antal år har fått en viss social acceptans i delar samhället.)
Farhågorna var att antalet sprutnarkomaner skulle fortsätta öka och spridas till andra delar av Sverige om några motåtgärder inte sattes in.. Bejerot lanserade i sin bok också ett program för motåtgärder i 5 punkter. Enligt Bejerot fanns det därutöver andra missbrukargrupper, däribland en liten grupp med terapeutiskt missbruk som blivit beroende genom att de inom sjukvården behandlats med beroendeskapande medel. Risken för att dessa missbrukare skulle sprida sitt missbruk till andra bedömde Bejerot som liten och de kunde därför behandlas på ett annat sätt.