thumb|Illustration av expeditionens läger vid Coppermineflodens mynning. Coppermineexpeditionen 1819–1822 hade till uppgift att utforska den del av Kanadas norra kust som nås via Copperminefloden. Den brittiska expeditionen organiserades av Royal Navy som en del i ett försök att utforska och kartlägga Nordvästpassagen. Den var den första av tre polarexpeditioner som leddes av John Franklin, tillsammans med bland andra George Back och John Richardson, som båda skulle komma att bli betydelsefulla polarforskare.
Expeditionen kännetecknades av dålig planering, otur och brutna löften. Stödet från de lokala pälshandlarna och Kanadas ursprungsbefolkning var sämre än väntat och den illa fungerande förnödenhetslogistiken, tillsammans med ovanligt dåligt väder, gjorde att expeditionen ständigt var nära svältgränsen. Till slut nådde expeditionen den arktiska kusten, men endast knappt 800 kilometer hann utforskas innan bristen på förnödenheter och den annalkande vintern tvingade den att återvända.
Expeditionen återvände svältande genom outforskade områden, ofta med bara lav att äta, och kunde till slut räddas av medlemmar av Yellowknivesstammen, som vid den tidpunkten hade gett upp hoppet om att expeditionen skulle återvända. Vid räddningen kunde man konstatera att elva av expeditionens tjugo deltagare hade avlidit, och att rykten om mord och kannibalism fanns bland dem som överlevde.
Efter expeditionen kritiserades Franklin av de lokala pälshandlarna hårt för sin bristfälliga planering och misslyckande med att anpassa sig till de krävande förhållanden som expeditionen utsattes för. Hemma i Storbritannien mottogs han dock som hjälte och hyllades för det mod han hade visat trots svåra motgångar. Expeditionen fångade allmänhetens intresse och han blev känd som "mannen som åt sina stövlar", med hänvisning till en desperat handling han begick under svälten.
Bakgrund thumb|left|upright|Sir John Barrow var den drivande kraften bakom Royal Navys utforskning av Arktis i början av 1800-talet Åren efter Napoleonkrigen riktade British Navy, under ledning av sir John Barrow, sina blickar mot upptäckten av Nordvästpassagen, en förmodad farled runt Kanadas nordkust som skulle göra det möjligt för europeiska fartyg att nå orientens marknad. Bevis för att det fanns en passage kom ur det faktum att valfångare i Berings sund hade fångat valar som bar spjut av den typ som användes på Grönland och grönländska valfångare hade upptäckt motsvarande med spjut som användes i Berings sundFleming, sid 30. Kanadas arktiska öar var bristfälligt kartlagda och det var inte känt om det fanns en isfri farbar passage. 1819 hade Kanadas nordkust besökts endast två gånger av européer. 1771 följde Samuel Hearne Copperminefloden till havet vid en punkt omkring 2 400 kilometer öster om Berings sund och 1789 följde Alexander MacKenzie det som idag heter Mackenziefloden ut till havet väster om Copperminefloden.Fleming sid 125
1818 hade Barrow skickat sin första expedition för att söka efter Nordvästpassagen. Expeditionen leddes av John Ross, men avbröts när han nådde Lancastersundet, den verkliga infarten till passagen, då han bedömde att det var en bukt och därför återvände till England.Fleming sid. 29-51 Samtidigt gjorde David Buchan ett försök att segla direkt till Nordpolen från England (Barrow trodde på teorin om ett öppet polarhav), men han återvände med informationen att packisen norr om Spetsbergen var en barriär som inte gick att ta sig igenom.Beesly
Året efter planerade Barrow ytterligare två expeditioner till Arktis. En havsexpedition under ledning av William Edward Parry som skulle följa upp Ross arbete att söka efter en infart till Nordvästpassagen från Lancastersundet. Samtidigt skulle en landexpedition längs Kanadas kust med utgångspunkt från Copperminefloden kartlägga så mycket som möjligt, och kanske även sammanstråla med Parrys fartyg. John Franklin, en löjtnant som året tidigare hade haft befälet över ett av Buchans fartyg, utsågs till att leda landexpeditionen.
Planering av expeditionen thumb|right|upright|Löjtnant John Franklin, expeditionens ledare. Franklins order var relativt generella. Han skulle färdas på land till Stora slavsjön och därifrån gå till fots till kusten längs Copperminefloden. När han nådde kusten var han instruerad att gå österut mot Repulse Bay och Parrys förhoppningsvis lyckosamma fartyg, men om det såg bra ut hade han även möjligheten att gå västerut för att kartlägga kustremsan mellan Copperminefloden och Mackenziefloden, eller kanske till och med gå norrut mot helt okända hav.
Mer allvarligt än de vaga instruktioner han hade fått var att expeditionen organiserades med en mycket liten budget. Franklin fick bara med sig minimalt med marin personal och blev beroende av hjälp utifrån för stora delar av expeditionen. Han skulle få assistans av lokala pälshandlare som tillhandahölls av Hudson Bay-kompaniet och deras konkurrenter Nordvästkompaniet, medan de lokala Yellowknives skulle ställa upp som guider och med mat om Franklins förnödenheter skulle ta slut.
Endast fyra personer ur marinen deltog i Franklins expedition; läkaren, naturhistorikern och vice befälhavaren John Richardson, de två sjökadetterna George Back och Robert Hood, som hade seglat med Buchan 1818, samt sjömannen John Hepburn. Ytterligare en sjöman, Samuel Wilks, skulle ha följt med men blev sjuk vid ankomsten till Kanada och deltog aldrig i expeditionen.
Från England till Fort Enterprise Efter tre månaders planering avseglade expeditionen från Gravesend 23 maj 1819 med förnödenheter i ett fartyg från Hudson Bay-kompaniet och stötte genast på problem. Fartyget stannade kort vid kusten utanför Norfolk, där Back hade affärer att ta hand om, men innan han återvände blåste det upp och fartyget fortsatte utan Back som fick ta sig till nästa stopp, i Orkney, med diligens och färja.Fleming sid. 127 Ett mer allvarligt problem uppstod i Stromness när expeditionen, nu med Back ombord, försökte anställa mänsklig draghjälp för den första delen av färden genom Kanada. Folket i Stromness var inte så intresserade som marinen hade räknat med och endast fyra personer rekryterades och de gick med på att gå så långt som till Fort Chipewyan vid Athabascasjön.
30 augusti nådde Franklins män York Factory i Manitoba, den största hamnstaden på den sydvästra kusten i Hudson Bay, där de skulle påbörja den 2 700 kilometer långa färden mot Stora slavsjön. De råkade omedelbart ut för det första av de förnödenhetsproblem som skulle komma att känneteckna hela expeditionen. En stor del av den assistans som hade erbjudits av Hudson Bay-kompaniet och Nordvästkompaniet uteblev då de båda konkurrenterna under de föregående åren låg i fejd med varandra och samarbete dem emellan i praktiken inte fanns. De hade nästan inga förnödenheter att avvara. Franklin fick en båt som var för liten för de förnödenheter han hade (han försäkrades om att resten skulle skickas till honom) och begav sig längs vanliga handelsleder till Cumberland House i Saskatchewan, där han och hans män tillbringade vintern. Vintern var hård och när de lokala indianerna kom för att lämna förnödenheter, meddelade de att tillgången på vilt var så dålig att familjerna hade börjat att ta till kannibalism för att överleva.Fleming, sid. 128
thumb|left|Byggande av läger under expeditionens första vinter. I januari 1820 bildade Franklin, Back och Hepburn en grupp som skulle gå genom skogarna till Fort Chipewyan, för att rekrytera vildmarksguider och skaffa förnödenheter till nästa etapp av expeditionen. Ledda av kanadensiska guider, blev resan extremt svår för britterna, som inte hade någon erfarenhet av den hårda kanadensiska vintern. Den stränga kylan gjorde att det nykokade tevattnet omedelbart frös till is, vilket även kvicksilvret i deras termometrar gjorde. Utan tält var de tacksamma över snöfall, eftersom det gav ett extra lager över deras filtar.
Gruppen kom till Fort Chipewyan i slutet av mars, då de på sex veckor hade avverkat 1 379 kilometer. Det blev dock mycket svårare att utrusta sin expedition än vad Franklin hade räknat med. Den hårda vintern innebar att det knappt fanns någon tillgång på mat och att han fick nöja sig med ett vagt löfte från jägarna att de skulle bistå dem med mat längs vägen och att hövdingen för Coppermineindianerna skulle hjälpa dem. Utöver detta var de bästa guiderna upptagna av konflikten mellan de två pälsföretagen, eller ovilliga att riskera en resa genom okänd mark långt utanför deras normala områden och med osäker tillgång till förnödenheter. Till slut lyckades Franklin rekrytera 16 guider, men de flesta av dem höll inte den standard han önskade.Fleming sid. 129-130
thumb|upright|Akaitcho, indianhövdingen som Franklin bad om hjälp, tillsammans med sin son. Återförenade med Hood och Richardson begav de sig i juli 1820 mot Stora slavsjön och kom fram till den norra kusten vid Fort Providence i Northwest Territories tio dagar senare. Där träffade de Akaitcho (Big Foot), ledaren för de lokala Yellowknives, som hade rekryterats av Nordvästkompaniet som guider och jägare åt Franklins män. Akaitcho, som beskrevs som skarpsinnigFranklin, sid. 251. Citerad i Fleming förstod Nordvästpassagens betydelse och lyssnade noggrant när Franklin förklarade att användningen av den skulle innebära välstånd för Akaitchos folk. Akaitcho insåg tydligen att Franklin överdrev fördelarna och ställde därför en fråga Franklin inte kunde besvara; varför, om passagen var så betydelsefull för handeln, hade den inte redan upptäckts?Fleming, sid. 131
Akaitcho diskuterade villkoren med Franklin. I utbyte mot avskrivning av stammens skulder till Nordvästkompaniet samt förnödenheter i form av vapen, ammunition och tobak, skulle han bistå med jägare och guider åt Franklin under den norra färden längs Copperminefloden och ställa upp med matförråd till deras återkomst. De skulle dock inte gå in på inuiternas mark vid flodens nordligaste del (Yellowknives och inuiter såg varandra med ömsesidig fientlighet och misstänksamhet) och Akaitcho varnade Franklin att under ett så hårt år kunde han inte garantera att det alltid skulle finnas mat tillgänglig.
Franklin och hans män ägnade resten av sommaren åt att gå till en plats vid Copperminefloden, som Akaitcha hade utsett för deras vinterläger. Maten började snabbt ta slut och guiderna började att tappa tilltron till ledaren. Franklins hot om hårda bestraffningar förhindrade myteri, men drog ner hans anseende bland männen.Fleming sid. 133Holland Lägret, som Franklin gav namnet Fort Enterprise, nåddes utan större svårigheter och träbaracker byggdes för övervintringen.
Copperminefloden och den arktiska kusten thumb|left|Vinter i Fort Enterprise. Expeditionens andra vinter i Kanada var svår även den. Förnödenheter kom bara sporadiskt då samarbetet mellan de rivaliserande pälshandlarna var dåligt. Ammunitionen tog slut och de indianska jägarna var inte så effektiva som förväntat. Till slut, då expeditionen riskerade att drabbas av svält, skickades George Back tillbaka till Fort Providence för att få företagen att agera. Efter en färd på 1 900 kilometer i snöskor, ofta utan annat skydd än filtar och i temperaturer omkring -55 grader Celsius, återvände han med förnödenheter för det akuta behovet.
thumb|"Greenstockings" (till vänster), indianflickan Franklins män tänkte duellera om.