Elisabet Petrovna (), född 18 december 1709, död 25 december 1761 (g.s.) / 5 januari 1762 (n.s.), var regerande rysk tsarinna från 1741. Hon var dotter till Peter den store och Katarina I.

Elisabet förklarades 1727 som nummer två i tronföljden efter sin brorson Peter II och sin äldre syster Anna. Efter sin brors död 1730 åsidosattes dock hennes arvsrätt av riksråden, som gav tronen till hennes kusin kejsarinnan Anna. Under Annas regeringstid behandlades Elisabet med misstänksamhet som ett potentiellt hot. Anna åsidosatte Elisabets arvsrätt och testamenterade tronen till sin egen brorson Ivan IV.

År 1741 störtade Elisabet Ivan IV och tog makten i en oblodig palatskupp med gardesregementenas stöd. Hennes regeringstid har beskrivit som början av den ryska upplysningstiden, och som fullbordandet av hennes far Peter den stores moderniseringsreformer. Samtidigt präglades den också av slöseri, korruption och en viss laglöshet. Hon utsåg sin systerson Peter till sin tronarvinge, men han avsattes snart efter hennes död av sin hustru, Katarina II. Elisabet beskrivs som vacker, begåvad och varmhjärtad, men också som lättsinnig, temperamentsfull och obeslutsam.

Tidigt liv Elisabet Petrovna beskrivs som sin fars favorit, och ansågs likna honom både fysiskt och psykiskt. Hon var den yngre av två döttrar till sin far i hans andra äktenskap, och han hade en son från sitt första äktenskap. Peter hade därför ingen tanke på att Elisabet kunde vara en framtida regent.

Elisabet fick en karelisk och en rysk sköterska och en fransk guvernant, en uppfostran som gav henne en blandning av rysk och västeuropeisk identitet. Hon beskrivs som vacker, intelligent och begåvad, men också som temperamentsfull och lat. Hon och hennes syster Anna fick en viss ytlig västerländsk utbildning av en fransk guvernant i dans, musik och etikett, och hon lärde sig att tala franska, engelska och italienska. Hon var känd för sitt intresse för franska modekläder, och älskade liksom sin far fysiska aktiviteter som att dansa, åka släde, jaga och rida.

Peter förklarade Elisabet för officiellt vuxen vid tretton års ålder 1722, och igångsatte då äktenskapsförhandlingar för henne. Han hade höga ambitioner att gifta bort henne med någon europeisk furste av hög status. Hans främsta ambition var ett giftermål mellan Elisabet och Ludvig XV av Frankrike. Både en stor hemgift och andra fördelar utlovades för att få det franska kungahuset att gå med på en sådan allians. I Frankrike var dock ett äktenskap mellan Elisabet och Ludvig XV en omöjlighet. Peters och Katarinas äktenskap betraktades inte som lagligt i Europa, och Elisabet sågs därför som utomäktenskaplig. Utöver att Katarina betraktades som Peters älskarinna, var hon dessutom en bondkvinna. Och detta utöver de svårigheter som orsakades av det faktum att Elisabet var av ortodox religion.

År 1724 trolovade Peter den store sina döttrar Anna och Elisabet med två prinsar av Holstein-Gottorp. Elisabet trolovades med Karl av Holstein-Gottorp. Samma år avled systrarnas far och efterträddes av deras mor Katarina. Katarina försökte återuppta förhandlingarna med Frankrike. Ansträngningarna kunde dock inte nå längre än att Elisabet formellt placerades på listan över potentiella brudar till Ludvig XV, men hon blev inte vald. Elisabets trolovade Karl av Holstein-Gottorp avled 1726 innan deras bröllop hade hunnit äga rum. Efter detta gjordes inte längre några äktenskapsplaner för Elisabet.

I hennes mors testamente från 1727 gavs Elisabet en plats i tronföljden efter sin brorson storfurst Peter och sin syster Anna. Elisabet blev också ekonomiskt oberoende genom sin mors testamente.

Peter II

Elisabets mor avled 1727 och efterträddes av hennes brorson Peter II. Elisabet avlade trohetsed till sin bror och fick liksom sin syster och svåger en formell plats i riksrådet. Hennes syster och svåger förvisades dock 1728 och hennes syster avled strax därpå, och Elisabet utövade i realiteten ingen makt i riksrådet.

I egenskap av den första i tronföljden efter sin brorson Peter II och hans eventuella barn blev hon nu en potentiell maktfaktor och föremål för politiska spekulationer. I riksrådet förekom initialt en oro för att hon ägnade sig åt konspirationer, och rådet, dominerat av familjen Dolkorukij, lät sätta henne under bevakning av spioner. Elisabet visade dock inget intresse för politik under dessa år, och hennes liv beskrivs enligt spionraporterna som ett enbart tillägnat nöjen. Hon jagade på sina gods under sommaren, och åkte släde på vintern; dansade med bondflickor i byarna och tog manliga tjänare till älskare. Riksrådet avgjorde därför att hon inte var ett hot, och avfärdade henne som politiskt ofarlig. I den ryska societeten, som först nyligen vant sig vid ett västerländskt sällskapsliv och västerländskt mode, var Elisabet en förebild i uppträdande och klädstil.

Familjen Dolkorukij, som i praktiken styrde Ryssland, trolovade tsar Peter med en medlem av sin familj, och försökte också stärka sin makt genom att tvinga Elisabet att gifta sig med Ivan Dolgorukij, men hon vägrade upprepade gånger, eftersom hon ville fortsätta sitt eget oberoende liv. Portugals ambassadör rapporterade att hon levde ett liv utan skam, och hon uppgavs ha många olika älskare. Elisabet kom väl överens med sin brorson Peter II. De tyckte om att jaga tillsammans, och det gick rykten om att han var en av hennes många älskare.

När Peter II avled barnlös 1730 valde det Högsta riksrådet bland olika kandidater som kunde anses tänkbara för posten som monark. Kandidaterna bestod av Peter den stores första hustru Jevdokija Lopuchina, som ansågs tänkbar då Peter gjort änkor efter monarker tänkbara som tronföljare; hans före detta svärson hertigen av Holstein, som var hans äldsta dotters änkling; hans yngre dotter Elisabet; och hans sonson Peter II:s trolovade, Katarina Dolgorukova. Rådet ville välja en person de trodde sig kunna kontrollera. Jevdokija avböjde, Katarina Dolgorukova hade inte varit gift med Peter, endast trolovad; och rådet ville inte acceptera en utlänning.

Elisabet stod nu näst i tur i arvsföljd enligt sin mors testamente, men hon kunde betraktas som utomäktenskaplig på grund av hennes föräldrars äktenskaps tveksamma giltighet, och familjen Dolgorukij ville inte stödja henne på grund av hennes vägran att gifta sig med Ivan Dolgorukij. Lestoq uppmanade henne att gripa makten i en kupp stödd av militären, men Elisabet, som då var tjuoett, saknade intresse för tronen vid detta tillfälle och vidtog inga åtgärder för att tillförsäkra sig den. Hon trodde sig inte ha stöd nog att lyckas, och var rädd för konsekvenserna av ett misslyckande; dessutom var hon nöjd med sitt liv som det såg ut. Hon missade därför tillfället att hävda sina rättigheter, och istället besteg hennes kusin Anna Ivanovna tronen. Elisabet skulle senare säga att hon inte ångrade att hon inte tog makten 1730: "Jag var för ung, folket skulle aldrig ha gett mig stöd". Hon var inte närvarande vid Annas tronbestigning, och det förekom rykten att det var på grund av en graviditet, orsakad av hennes älskare Alexej Shurbin.

Anna Ivanovna

Elisabets relation till sin kusin kejsarinnan Anna var spänd. Elisabet hade stor prestige i Ryssland i egenskap av dotter till Peter den store, och hennes arvsrätt till tronen kunde inte ifrågasättas. Hon utgjorde därmed ett potentiellt politiskt hot; Anna uppges ha övervägt att stänga in henne i kloster och lät sätta henne under bevakning, något som tvingade Elisabet att lära sig uppträda med ständig försiktighet.

Anna gav inget ekonomiskt stöd till Elisabet, som på grund av sin lyxkonsumtion inte kunde klara sig på sin egen inkomst utan ständigt levde under ekonomiskt ansträngda förhållanden. Hon hade ett personligt hov på sjuttio personer och tvingades klä sig enkelt i svarta kjolar på vardagen för att kunna klä sig fint under de gånger hon förväntades närvara vid högtider vid hovet. Anna lät fängsla och förvisa Elisabets älskare sergeant Alexej Shurbin till Sibirien, och Elisabet fann sedan en ny älskare i musikern Aleksej Razumovskij.

Anna uppmuntrade gärna Elisabet att ägna sig åt nöjen och utsvävningar, för att på så sätt skada hennes anseende och därmed hennes politiska värde. Det gick ständiga rykten kärleksaffärer och hemliga graviditeter och upp till åtta barn, men det finns inga bevis på att Elisabet någonsin fick ett barn. Samtidigt kände Anna ett visst agg mot Elisabet på grund av det hänsynslösa sätt Anna själv blivit behandlad av Elisabets far; hon uppges också ha känt avund mot Elisabet för dennas utseende, och ska ha blivit förtjust när Elisabet fick ett sår i pannan av flygande glas strax efter att Kinas ambassadör på Annas uppmaning ombetts att utpeka rummets vackraste kvinna, och utpekat Elisabet.

Hon skulle under sin egen regeringstid säga till den blivande Katarina II, när dennas uppträdande förargade henne, att hon själv aldrig hade vågat uppträda på samma sätt under kejsarinnan Annas tid. Elisabet var medveten om att Anna sökte efter en anledning att arrestera henne, och hon var noga med att hålla sig borta från all inblandning i politik, respektera alla Annas önskningar, ta alla förevändningar att gratulera och uppvakta kejsarinnan på olika sätt och behandla dennas älskare Ernst Biron med respekt.

Anna önskade att tronen skulle ärvas av hennes fars arvslinje istället för Peter den stores, och hon lät år 1733 hämta sin systerdotter Anna Leopolovna till Ryssland. Anna lät Elisabet avlägga en ed att acceptera den tronarvinge Anna skulle utse. Elisabet var noga med att alltid behandla Anna Leopoldovna med all respekt som kejsarinnan Anna krävde vid hovet, och synbart acceptera att denna placerades högre än henne själv i rang.

Elisabet deltog ofta vid hovet, där hon knöt värdefulla kontakter. Hon kultiverade stödet hos det kejserliga gardet genom att besöka dem och bli gudmor till deras barn. Hennes popularitet växte bland allmänheten, där hon betraktades som oskyldigt förtryckt av kejsarinnan och som den moraliskt rättmätiga arvingen till tronen. När Anna Leopoldovna år 1740 födde en son, Ivan, som av kejsarinnan utropades till tronarvinge, uppfattades Elisabet allmänt som förfördelad och berövad sitt arv. Vid Annas dödsbädd nekades Elisabet vid två tillfällen att få träffa henne, men släpptes slutligen in. Deras samtal är okänt, men det slutade med att prins Ivan likväl bekräftades som tronarvinge, med Ernst Biron som regent.

Trontillträde

Efter tsarinnan Annas död i oktober 1740 tillträdde den späde Ivan VI under Ernst Johann von Biron och sin mor Anna Leopoldovnas förmynderskap tronen. Ett år senare tog Elisabet, som dittills levt utanför politiken, makten från den svaga och hatade regeringen.

Ernst Biron gav Elisabet ett underhåll så hon i fortsättningen saknade ekonomiska problem, och uppges ha försökt övertala henne att gifta sig med hans son i syfte att vinna hennes stöd mot Anna Leopoldovna. I november gjorde dock Anna Leopoldovna en palatskupp med hjälp av Osterman, förvisade Biron till Sibirien och övertog själv regentskapet. Under Anna Leopoldovnas regering hölls Elisabet under stark övervakning av greve Ostermann. Anna Leopoldovna uppfattades som en utlänning som regerade för en utländsk bebis och gynnade utlänningar, och regeringen var bräcklig och impopulär, samtidigt som Elisabet var populär i vida folklager och ansågs vara den rätta tronarvingen som två gånger berövats sin arvsrätt, och därför var ett stort hot mot regeringen. Hennes främsta stöd var soldaterna ur stadens gardesregementen, där hon åtnjöt stor respekt i egenskap av dotter till Peter den store, som var en militär hjälte; fler av de seniora befälhavarna hade tjänstgjort med hennes far, medan de yngre uppskattade hennes skönhet och generositet och hennes ryska identitet, och många av dem ska ha hjälpt Anna Leopoldovna att störta Ernst Biron med föreställningen att Biron skulle ersättas av Elisabet.