Ulrika Eleonora den yngre, född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719–1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora (den äldre), syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Som Fredriks gemål var hon drottning av Sverige fram till sin död. thumb|Ulrika Eleonora av David von Krafft, 1702.
Kunglig titel
Ulrika Eleonoras fullständiga titel på svenska löd:
’’Ulrika Eleonora, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Wendes Drottning: Storfurstinna till Finland; hertiginna uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin-Pommern, Kassuben och Wenden: Furstinna till Rügen: Fru över Ingermanland och Wismar, Så ock Pfalzgrevinna vid Rhen i Bayern, till Jülich, Kleve och Bergen hertiginna. Landtgrevinna och arvprinsessa till Hessen: Furstinna till Hischfeld; Grevinna till KatzenEllenbogen, Dietz, Ziegenhem, Nidda och Schaumburg etc. etc’’Konglig maj:ts Placat och påbud angående hwarjehanda otilbörligt spel och dobbel på källare och caffee-hus så väl som hemma i husen, Givet Stockholm den 12. november åhr 1719 [Stockholm, 1719]
Biografi
Prinsessan Ulrika Eleonora Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på slottet Tre Kronor i Stockholm som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. De äldre syskonen ska ha tyckt om ritter och dans och betraktat henne en aning nedlåtande, då hon lätt brast i gråt och inte vågade delta i deras lekar. Hon beskrivs som vänlig, anspråkslös och värdig, med god hållning och vackra händer, men hon var blyg och tillbakadragen och ansågs varken vacker eller intelligent. Hon beskrivs som en skicklig musiker; medan hennes syster Hedvig Sofia sjöng, spelade Ulrika Eleonora klavecin. Hon beskrevs av sin farmor som långsint och envis, och skall också haft en vana att demonstrera sitt ogillande genom att lägga sig till sängs.
Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare. Eftersom hennes bror Karl XII var ogift och barnlös betraktades hon som en trolig arvtagare till den svenska tronen, något som drog till sig många äktenskapsanbud, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. År 1698 föreslogs ett äktenskap mellan Ulrika Eleonora och prins Carl av Danmark och mellan hennes bror Karl XII och Sofia Hedvig av Danmark; denna plan uppgavs år 1700. Den blivande Georg II av Storbritannien föreslogs då hon var fjorton, men planerna sköts upp och ersattes av andra. Förslaget att Ulrika Eleonora skulle gifta sig med Fredrik Wilhelm I av Preussen gick nästan i verkställighet, men avbröts utan motivering av Karl XII. Hertig Johan Wilhelm av Sachsen-Gotha, som tjänstgjorde i svenska armén, fick tillåtelse att presentera sig för Ulrika Eleonora och uppvakta henne, men giftermålsplanerna avbröts sedan han duellerat i kungens närvaro med Anders Lagercrona.
Efter att uppgifter om nederlaget i slaget vid Poltava i slutet av juli 1709 började nå Sverige, uppstod två partier inom hovet. Det ena var ett holsteinskt parti som ville se Karl Fredrik av Holstein-Gottorp som kungens efterträdare, stött av Arvid Horn, Nils Gyllenstierna, Piperska släkten och änkedrottning Hedvig Eleonora. Det andra var ett svenskt parti som ville se Ulrika Eleonora som kungens efterträdare, helst i ett äktenskap med en dansk prins. Kristian V:s son prins Carl av Danmark var på förslag. Fabian Wrede, Gabriel Falkenberg och Knut Posse samt en stor mängd av högadeln företrädde detta parti. Sedan man i augusti fått brev från Karl XII där han meddelade att han undkommit och var i säkerhet i Turkiet föll förslaget.Berättelser ur Swenska Historien, C. G Starbäck, del 17 s. 393–396
Redan 1710 begärde Fredrik av Hessen hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Emerentia von Düben, vars släkting Konrad Ranck var generallöjtnant i Hessen, förmedlade förslaget om äktenskap mellan Ulrika Eleonora och Fredrik av Hessen mot en kontant ersättning på 30 000 tyska thaler utbetalad av lantgreve Karl I av Hessen-Kassel, vars ränta hon sedan uppbar. Giftermålet stöddes av hennes farmor, Hedvig Eleonora, som förväntade sig att Ulrika Eleonora skulle flytta med sin make till dennes hemland Hessen, vilket skulle öka chanserna för Ulrika Eleonoras systerson, Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, att bli svensk tronföljare.
Bilägret firades den 24 mars 1715. Vid hennes giftermål yttrade hennes bror: "I kväll dansar min syster kronan av sig". Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes farmor, drottning Hedvig Eleonora.
I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det så kallade rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndare "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas.
Ulrika Eleonora visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar. Hon betraktade sig själv enbart som broderns representant och vågade därför inte framställa några egna förslag.
Ulrika Eleonora bad, liksom sin syster, många gånger sin bror att få träffa honom vid krigsskådeplatsen under krigsåren, men fick aldrig tillstånd. Hon mötte i stället Karl XII för första gången på sexton år i Vadstena 1716, och därefter en sista gång i Kristinehamn 1718.
Ulrika Eleonora som regerande drottning miniatyr|Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719. Målning av Johan Henrik Schildt. Då Ulrika Eleonora den 5 december 1718 underrättades om sin brors död visade hon stor sinnesnärvaro, i det hon via en fältriksdag på torget i Uddevalla lät hälsa sig som drottning på grund av arvsrätt. Rådet, överrumplat, satte sig inte emot detta. Under de följande veckorna förde hon styrelsen, lät fängsla Georg Heinrich von Görtz' anhängare och avskaffade de förordningar som utfärdats av honom. Även i riksdagskallelsen av 15 december 1718 vidhöll hon sina anspråk på arvsrätt, men förklarade sig vilja "alldeles avskaffa den s.k. suveräniteten" (det karolinska enväldet) och "sätta rikets styrelse i dess gamla skick och väsen igen". Krigsbefälet, den enda kraftiga myndigheten efter Karl XII:s död, var fast beslutet att underkänna arvsrätten, avskaffa suveräniteten och välja Ulrika Eleonora till drottning. Dessa åsikter blev den sammanträdande riksdagens. Ulrika Eleonora sökte förgäves stöd hos rådet för sin arvsrätt, men tvingades bekräfta att varken hon eller någon annan (därmed syftade hon på sin systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp) hade rätt till Sveriges tron.
Sedan Ulrika Eleonora avsagt sig sin arvsrätt valdes hon till drottning den 23 januari 1719, för övrigt hennes 31-årsdag, under förbehåll att hon skrev under den regeringsform som ständerna ämnade uppsätta. Den 19 februari skrev hon under försäkringen och regeringsformen (daterade 21 februari), genom vilka maktens tyngdpunkt lades i riksdagens händer. Hon godkände regeringsformen för att inte skapa osämja med riksdagen och för att försäkra sig om att riksdagen inte skulle godkänna systersonen Karl Fredrik av Holstein-Gottorp som svensk regent om han skulle göra anspråk på kronan. Hon kröntes i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719 och hyllades i Stockholm den 11 april samma år.
Vid hyllningen i Stockholm mottog hon ständerna, som vart och ett passerade henne vid tronen. Hon demonstrerade vid detta tillfälle att hon visste vilka som var hennes anhängare. Då adeln passerade tillät hon endast lantmarskalken kyssa hennes hand med handsken på. De övriga ståndens ledamöter fick däremot samtliga kyssa hennes hand, utan handsken på. Ulrika Eleonora gjorde inte själv den traditionella "Eriksgatan" genom Sverige förrän år 1722, gemensamt med Fredrik.
Under rysshärjningarna i Sverige sommaren 1719, hotades vid ett tillfälle Stockholm av ryska flottan som försökte tränga in i skärgården. Ulrika Eleonora tvingade vid detta tillfälle sina hovdamer att tillsammans med henne närvara vid en mottagning hos den brittiske ambassadören, ”varande vid så gott mod som hade ingen fiende varit dem när på hundra mil”.
Ulrika Eleonora, som var uppfostrad i enväldets grundsatser, råkade snart i oenighet med rådets dugligaste man, kanslipresidenten Arvid Horn, vilken, missnöjd, avgick från sitt ämbete. Inte heller med hans efterträdare Gustaf Cronhielm kunde hon komma överens. Dessa ombyten av kanslipresidenter inverkade ofördelaktigt på både krigen och underhandlingarna. Som drottning var samarbetet med rådets medlemmar inte så bra. Arvid Horn förebrådde henne en gång för att hon hade talat med sin make om saker som tagits upp i rådskammaren och frågat henne om hon tänkte respektera regeringsformen. Han hade sedan sagt att man inte "kunde vänta sig något annat under ett fruntimmers regemente", något som hade förolämpat henne och gjort henne ovänligt stämd mot Horn. miniatyr|150px|Ulrika Eleonora som drottninggemål efter 1720. miniatyr|150px|Ulrika Eleonoras sarkofag i Riddarholmskyrkan.
Önskemål om samregering och abdikering Ulrika Eleonora hade, när hon valdes till drottning, önskat att dela tronen med sin gemål: en samregering sådan som Maria II och dennes gemål Vilhelm III i England. Genom adelns bestämda avslag måste hon likväl för ögonblicket avstå från denna plan. Drottningens egenmäktighet och oförmåga att finna sig i den nya författningens former, samt det starka inflytande som hennes gemål utövade, gjorde emellertid efter hand de ledande statsmännen benägna för ett tronskifte. Arvprins Fredrik själv arbetade för samma syfte och närmade sig Horn, som vid 1720 års riksdag valdes till lantmarskalk. Då Ulrika Eleonora, som fortfarande hoppades kunna göra sin åsikt om samregering gällande, skrev till ständerna, mötte hennes förslag även denna gång motstånd. I en ny skrivelse, av 29 februari 1720, avsade hon sig regeringen till förmån för sin gemål, endast förbehållande sig rätt att i händelse av hans död återtaga sin förra höghet. Den 24 mars 1720 hyllades Fredrik av Hessen som kung.
Under sin korta tid som regent skapade Ulrika Eleonora inte mindre än 181 nya adelsmän, vilket är rekord för en svensk regent.
Ulrika Eleonora som drottninggemål thumb|Från vänster änkedrottning Hedvig Eleonora, Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora d.ä., Ulrika Eleonora d.y., Fredrik IV av Holstein Gottorp, Fredrika Amalia av Holstein Gottorp och Hedvig Sofia. Konstnär David Klöcker Ehrenstrahl, 1690-tal. Livrustkammaren. thumb|Kastpenning från Ulrika Eleonoras begravning 1742. Livrustkammaren