thumb|Fotografi av kvinnor i ett harem, taget av Antoin Sevruguin i Iran (före 1933).
Harem (arabiska Ha'ram "något, vartill tillträdet är förbjudet, något oantastligt, heligt") är dels en benämning på den eller de fysiska byggnader som utgör kvinnornas avdelning i ett traditionellt muslimskt hushåll och dels en benämning på husfaderns fruar, men även på övriga kvinnor som bor i hushållet och vistas i det fysiska haremet. Historiskt ingick också kvinnliga slavar, kallade konkubiner, och kastrerade manliga slavar, kallade eunucker. Två förutsättningar för haremssystemet är synen på den gifte mannen som familjens oinskränkta överhuvud och uppfattningen att det är opassande att kvinnor förvärvsarbetar, det vill säga rör sig fritt ute i samhället. Haremet upprätthöll idealet om könssegregation inom islam.
Ordet harem används även, ofta skämtsamt, i västerländskt språkbruk om såväl människor som djur som beteckning för en grupp individer som en enskild individ har sexuellt umgänge med. Exempelvis kan man säga att en tupp har ett harem av hönor, eller att en kvinna/man med flera sexualpartners håller sig med ett harem av älskare / älskarinnor.
Boningsrum thumb|En innergård i sultanmoderns del av haremet i Topkapipalatset i Istanbul. thumb|Hall i haremet i Topkapipalatset.
Harem i bemärkelsen avskilda boningsrum är idag mycket ovanligt. De rum som i ett traditionellt muslimskt hushåll är tillgängliga inte bara för husfadern utan även för hans (manliga) gäster benämns selamlik. Det finns inga påtagliga skillnader i byggnadsteknik eller inredning mellan harem och selamlik. Det var dock endast förmögnare hushåll som hade skilda harem och selamlik, hos den stora massan av stadsbor användes rummen liksom nu gemensamt, och endast vid besök av män bar kvinnorna slöja eller drog sig undan i något särskilt rum.
Om det finns ett särskilt harem ligger det vanligen mot innergården eller, om möjligt, åt en trädgård och är i förmögnare hushåll försett med en fint förgallrad utbyggnad, en maschreblje.
Tillträdet till harem, där ett särskilt sådant finns, är förbjudet för de flesta andra män än husfadern. Inte ens husets manliga tjänare får, utan särskild tillåtelse, komma längre fram än till haremsdörren, bab el-harem, där de genom kvinnliga tjänare mottar husfruns order. Endast de allra närmaste manliga släktingarna, nämligen de, med vilka äktenskap är förbjudet (far, svärfar, bröder, farbröder och morbröder), gör härifrån ett undantag, men deras besök är genom skick och bruk vanligtvis inskränkt till högtidliga tillfällen, såsom bröllop, barns födelse och omskärelse samt bejramsfesterna. Även tiden för dessa besök är knappt tillmätt, och i regel är alltid kvinnliga tjänare eller andra "förkläden" närvarande. Det har även varit praxis att en manlig läkare endast i nödfall får tillträde till harem.
Levnadsförhållanden De kvinnor som vistas i ett traditionellt harem har vanligen inget förvärvsarbete utan förutsätts ägna sig åt vård av barn och hushåll, textila hantverk och skönhetsvård. Det är vanligt att kvinnor besöker andra kvinnor i deras harem. Vill husfadern vid sådana besök träda in i sitt harem, måste han låta anmäla sig för att ge de besökande kvinnorna tid att beslöja sig.
Även om livet i ett harem var avskilt och kvinnorna beroende av männen för sin försörjning, betydde det inte alltid att kvinnorna i harem saknade inflytande utanför haremet. Genom att utöva inflytande över husfadern kan haremskvinnor genom honom utöva inflytande på livet utanför haremet. När haremet är kungligt, kunde kvinnorna på detta sätt även utöva inflytande över politik. Ett exempel på detta var kvinnorna i sultanens harem i det ottomanska riket, där vissa kvinnor skaffade sig stort inflytande i politiska frågor genom sitt inflytande på sultanen.
Skildring i konst Haremslivet har skildrats i både orientalisk och västerländsk bildkonst. Inom den västerländska bildkonsten blev under romantiken skildringar av orienten populära, i och med européernas ökande intresse för platser och kulturer som upplevdes som främmande och exotiska, med bland annat haremslivet som motiv.Romantiken . Nationalmuseum. De västerländska konstnärernas skildringar av haremslivet under romantiken utgick dock ofta från stereotypa föreställningar och var inte sällan även influerade av konstnärernas fantasiOrientalism in Nineteenth-Century Art. Metropolitan Museum of Art., föreställningar som kan göra sig gällande i västerländsk uppfattning om haremslivet än idag.
Upphörande Könssegregation av kvinnor i harem upphörde över större delen av den muslimska världen under första hälften av 1900-talet. Detta skedde på grund av den dåvarande arabiska sekulära modernismen, som var influerad av Västvärlden och dominerade i Arabvärlden tiden 1900-1970. Det var en tid när muslimska stater slogs för sin självständighet och sedan uppnådde den. De nya muslimska nationalstaterna var sekulära och uppfattade kvinnors frigörelse som en nödvändig del av den modernisering som skulle göra de nya nationerna starka och förmögna att tävla med Västvärlden.
Haremsinstitutionen upplöstes först i länder med större kontakt med Västvärlden, och i samhällsklasser där kvinnor tidigare fick tillgång till västerländsk bildning. De kungliga haremen i Mellanöstern, så som det Kejserliga osmanska haremet, Muhammad Ali-dynastins harem i Egypten och Qajardynastins harem i Persien, upphörde alla vid 1900-talets början, när muslimska monarkier antingen avskaffades, eller också moderniserades och gav kungliga kvinnor en offentlig roll. De kungliga haremens avskaffande blev normalt ett exempel som följdes av den övriga överklassen och medelklassen. Upplösningen av haremen samspelade med tidpunkten när kvinnor började visa sig offentligt utan hijab, utbilda sig och yrkesarbeta, något som skedde i muslimska länder under just första halvan av 1900-talet.
I andra mer konservativa delar av den muslimska världen varade dock könssegregation betydligt längre, så som på den arabiska halvön och i Afghanistan. Länder där slaveriet avskaffades sent förekom också konkubiner längre. Sexuellt slaveri av konkubiner av icke muslimskt ursprung förekom i muslimska länder så länge slaveriet var lagligt i dem. I de flesta muslimska länder var slaveri lagligt till in på 1900-talet, och konkubiner, som oftast ägdes av rika män som höll dem i harem, förekom omvittnat i dessa länder fram till slaveriets avskaffande. Ahmad bin Yahya, kung i Yemen 1948-1962, uppgavs ha haft 100 konkubiner i sitt harem tills slaveriet avskaffades 1962LIFE - 19 feb. 1965 - page 98; den saudiska kungens son prins Talal frigav femtio konkubiner i augusti 1962, strax före avskaffandet av slaveriet 1962Suzanne Miers: Slavery in the Twentieth Century: The Evolution of a Global Problem, p. 348-49; och Said bin Taimur, sultan av Oman 1932-1970, hade ett harem av omkring 150 konkubiner i sitt harem Cobain, Ian, The history thieves: secrets, lies and the shaping of a modern nation, Portobello Books, London, 2016 före avskaffandet av slaveriet i Oman 1970.
Efter att den sekulära modernismen i den muslimska världen ersattes av den Islamiska väckelsen på 1980-talet förekom en religiös islamistisk retorik som förespråkade en återgång till könssegregation och ogillade utvecklingen med kvinnor som utbildade sig, arbetade och visade sig offentligt utan slöja. Detta ledde till en utveckling, där kvinnor som ville utbilda sig och arbeta, kompromissade genom att göra detta iklädda hijab, som uppfattades som en typ av segregation mellan könen utan att vara ett faktiskt harem.
Exempel på muslimska harem
Historiskt sett har förmögna mäns harem omfattat inte endast mannens hustrur och kvinnliga släktingar, utan också hans konkubiner (sexslavar), som hållits under övervakning av förslavade manliga eunucker.
Seden att använda eunucker som tjänare och vakter i harem har en förebild i Muhammeds eget liv, då använde eunucken Mabur som tjänare till sin konkubin Maria al-Qibtiyya (båda var slavar: han hade fått båda som gåvor från Egypten).Taef El-Azhari, E. (2019). Queens, Eunuchs and Concubines in Islamic History, 661-1257. Storbritannien: Edinburgh University Press.
Denna typ av harem existerade fortsatt långt in på 1900-talet, då slaveri existerade på många håll i den muslimska världen ännu under 1960-talet.
Abbasidkalifatet Se artikel Abbasidernas harem och Slaveri i Abbasidkalifatet
Det var under Abbasidkalifatet (750–1258) som kvinnor i den muslimska världen slutgiltigt segregerades i harem. Så sent som på 770-talet kunde kalifens mor Al-Khayzuran fortfarande umgås vid hovet i könsblandad miljö, men snart avskildes kvinnorna i kalifens familj från all kontakt med män och från deltagande i det offentliga livet.
I kalifens harem stod hans mor först i rang av alla hovets kvinnor. Andra rangen intogs av kalifens fyra hustrur. Även kalifens ogifta kvinnliga släktingar, systrar och döttrar, kunde leva i hans harem. Kalifens konkubiner var slavar av icke muslimskt ursprung. Efter konkubinerna kom kvinnliga slavar som uppträdde som underhållare, dansare och sångare, för kalifen och hans haremskvinnor. En andra kategori av kvinnliga slavar, Qahramana, fungerade som tjänare och hovfunktionärer, agerade mellanhand mellan haremet och yttervärlden och fick därför lämna haremet. El Cheikh, Nadia Maria. “Revisiting the Abbasid Harems.” Journal of Middle East Women's Studies, vol. 1, no. 3, 2005, pp. 1–19. Accessed 2 april. 2021. Haremet vaktades av eunuckerna. Haremets kvinnor fick med undantag av Qahramana-kvinnorna inte lämna haremet eller visa sig för män.
Kalifens exempel följdes av överklassen i mindre skala, och abbasidernas harem blev en förebild för hur de kungliga haremen organiserades i de muslimska riken som utkristalliserades ur Abbasidkalifatet, som till exempel fatimidernas kalifat och haremen i al-andalus.
Al-Andalus Se artikel Slaveri i Al-Andalus
Kalifatet Córdoba Det mesta berömda haremet i Al-Andalus är kanske det i Kalifatet Córdoba (929-1031). Dess organisation byggde på Abbasidernas harem.
Kalifen i Cordoba kunde ha tusentals slavkonkubiner i sitt harem. Konkubinerna var ofta Saqaliba-slavar (européer), då deras bleka hy betraktades som vacker. Konkubinerna (jawaris) bildades i många olika kunskaper för att attrahera kalifen, i allt från musik och litteratur till medicin. En konkubin som födde ett barn uppnådde status som umm walad, vilket innebar att hon automatiskt blev fri när hennes ägare avled. Manliga Saqaliba-slavar användes som soldater, tjänare och en mängd andra uppgifter, men kunde också bli eunucker i haremet.
Almoraviderna
Haremsystemet byggde liksom i andra muslimska riken på manliga eunucker och kvinnliga konkubiner, som båda köptes på slavmarknaden. Slavar importerades från Centralasien (turkar), Bysans, berber och Afrika söder om Sahara.Bennison, A. K. (2016). Almoravid and Almohad Empires. Storbritannien: Edinburgh University Press. s. 138 Slavar tillfångatogs i både regelrätta militärkampanjer och i slavräder över de religiösa gränserna mot det kristna Nordspanien, liksom mot Afrika söder om Sahara i Sahel, och de både såldes inom riket, och exporterades vidare till Mellanöstern. Bennison, A. K. (2016). Almoravid and Almohad Empires. Storbritannien: Edinburgh University Press. s. 137 Al-Bakri (c. 1040–1094) beskrev hur man kunde köpa utmärkta utbildade kockar och franska patissieres och ljushyade flickor som konkubiner i Awdaghust.Bennison, A. K. (2016). Almoravid and Almohad Empires. Storbritannien: Edinburgh University Press. s. 137 Överklassen allmänt använde slavar som sexsslavar och jordbruksarbetare, och kungligheter använde dem också för militära ändamål som slavsoldater.Bennison, A. K. (2016). Almoravid and Almohad Empires. Storbritannien: Edinburgh University Press. s. 138 Almoraviderna använde sig av kristna slavsoldater liksom kristna legosoldater.Bennison, A. K. (2016). Almoravid and Almohad Empires. Storbritannien: Edinburgh University Press. s. 137