Ulvenkatastrofen inträffade när den svenska ubåten , under övning i undervattensläge, minsprängdes och sjönk sydväst om Stora Pölsan utanför Göteborgs norra skärgård den 15 april 1943. Det tre veckor långa sökandet efter den saknade ubåten utfördes under svåra förhållanden med hårt väder, minfara och stenig botten med kraftiga djupvariationer. Rapporter om knackningssignaler och falska napp med olika svepredskap bidrog också till osäkerhet vid sökarbetet. Sedan ubåten återfunnits den 5 maj 1943, och bärgats senare under sommaren med hela besättningen på 33 man död ombord, har rykten om orsaken till förlisningen och det utdragna sökarbetet fortsatt i massmedia.
Bakgrund miniatyr|HMS Ulven i tjänst på 1930-talet. Vid utbrottet av andra världskriget mobiliserades flottans avdelning i Göteborg, Göteborgseskadern, som neutralitetsvakt. Ytfartygen, med eskaderns flaggskepp HMS Manligheten, baserades i Lysekil, medan ubåtarna baserades i Marstrand. Under 1941 förstärktes eskadern med de tre ubåtarna i Draken-klassen, HMS Draken, HMS Gripen och HMS Ulven. Draken-klassen var först i svenska flottan med 53,3 centimeters torpeder, den nya internationella diametern. Fartygen hade också det grövsta artilleri som någonsin funnits på svenska ubåtar, en 10,5 centimeters däckskanon. De var dessutom utrustade med dåtida nyheter som ekolod och passiv sonar. I början av 1943 var de Sveriges största ubåtar, 66,2 meter långa och med största dykdjup 60 meter. Ulven ansågs vid tiden för andra världskriget fortfarande som modern, trots att den sjösatts 1930.
Sedan det tyska anfallet mot Norge och Danmark i april 1940, hade de krigförande länderna placerat ut minspärrar i Skagerack och Kattegatt. Den mest omfattande var den tyska spärren mellan danska Hanstholm och norska Kristiansand, Skagerackspärren, vilken bestod av cirka 13 000 minor. Mellan Skagen och svenska gränsen vid Stora Pölsan fanns också en omfattande tysk minspärr. Den på västkusten något mildare vintern 1942-1943 gjorde att man under februari 1943 inom Västkustens Marindistrikt (MDV) kunde oskadliggöra 236 minor, vilka slitit sig från sina förankringar i minspärrarna.
Ulvens förlisning Taktisk övning
Den första övningen för vårsäsongen 1943 planerades till mitten av april. För att spara bränsle var övningsområdet nära hemmabasen. HMS Manligheten och några jagare ur Göteborgseskadern skulle förflytta sig utefter kusten i den smala remsan mellan skärgården och gränsen för svenskt territorialvatten, tre nautiska mil utanför de yttersta skären. Ytfartygen skulle försöka skydda sig mot ubåtarna, vilka samtidigt skulle försöka anfalla med övningstorpeder. Ubåtarna tilldelades områden eller rutor, med två nautiska mils separation, där de skulle befinna sig i väntan på anfall. Under natten mellan 15 och 16 april skulle ubåtarna på order från övningsledningen byta ruta. Söder om Ulven fanns HMS Delfinens rutor, och norrut fanns Draken.
Torsdag 15 april
På förmiddagen visade Ulven sitt periskop, men sköt ingen torped. Det förväntade anfallet under eftermiddagen utfördes inte. Ett uteblivet anfall ansågs inte som onormalt, det kunde vara svårt att komma till skott vilket var anledningen till övningen.
Första tecknet på att allt inte stod rätt till, var att det inte gick att få radiokontakt med Ulven under natten för att meddela ny övningsruta. Fartyget förväntades befinna sig i ytläge och bekräfta att man tagit emot ordern. Eftersom det kunde finnas naturliga förklaringar, till exempel trasig radioutrustning, ansågs inte situationen som allvarlig. Draken försökte också att få radiokontakt med Ulven utan att lyckas. Slutligen sändes ordern om ny ruta på undervattensfrekvens, vilket innebar att en ubåt i undervattensläge ner till cirka 30 meters djup kunde avlyssna, men inte besvara sändningen.
Sökandet Fredag 16 april
Tidigt på morgonen blev Draken, som befann sig på periskopdjup i sin tilldelade ruta en halv distansminut innanför tremilsgränsen, beskjuten med automatkanon av det tyska transportfartyget S/S Altkirch. Eftersom det tyska fartyget bara hade periskopet att sikta mot var det ingen större fara för Draken, och fartygschefen beslöt att rapportera händelsen muntligt till sin divisionschef, fartygschefen på Ulven, när man kommit i hamn. Den svenska radiostationen Älvsborg radio avlyssnade samtidigt att Altkirch sände en larmrapport om ubåtsfara på den aktuella positionen, vilken återutsändes av den tyska radiostationen Rügen radio till alla tyska fartyg i området.
Då Ulven fortfarande inte hade synts till efter förmiddagens avslutande anfallsövningar, beordrade chefen för Göteborgseskadern kommendör Åke Grefberg, att alla eskaderns fartyg skulle gå till sjöss och söka efter Ulven. Dessutom beordrades flygspaning både från F6 i Karlsborg och F9 på Säve.
Sedan Chefen för marinen underrättats klockan 11.30 aktiverades "Ubåtsbärgningspiketen", vilket innebar att personal och materiel för att först lokalisera och därefter rädda besättningen på Ulven, skulle flyttas till västkusten om den inte redan fanns där. En viktig del var ubåtsbärgningsfartyget HMS Belos som avgick från Hårsfjärden, och med sin ångmaskin från 1885 gjorde 11,5 knop. Fartyget beräknades komma till sökområdet efter drygt två, kanske tre dygn. Fördelen med fartyget, när det väl kom fram, var att det var utrustat med Europas enda dykarklocka för gemensam räddning av ubåtsbesättning. Belos hade också egna tungdykare, vilket underlättade undersökning av de indikationer som gjordes i samband med svepning och trålning.
Inspektören för ubåtsvapnet (IUV), kommendör Gustaf Hamilton, flögs under eftermiddagen från Hårsfjärden till Göteborg med sjöflygplan, och tog befälet som bärgningsledare. Efter ankomsten hölls ett möte mellan Hamilton, Grefberg och kommendör Elis Biörklund, chef för Västkustens Marindistrikt, där man diskuterade det mest sannolika sökområdet.
De tre officerarna utgick ifrån att Ulvens telefonboj slitit sig under natten mellan torsdag och fredag, då det varit hårt väder, vilket innebar att ubåten fanns i torsdagens tilldelade ruta. Genom att ta hänsyn till vind och ström, borde området där sökandet skulle börja kunna minskas ner till ett mindre område, den så kallade "Lilla rutan", som var åtta procent av torsdagsrutan. Även om resonemanget byggde på några antaganden, visade det sig i efterhand vara korrekt. När ubåten väl återfunnits var vrakets position 200 meter från mitten av Lilla rutan.
Under kvällen kom rapport från Vingas bottenhydrofonstation om knackningssignaler och luftbubblor i bäring mot Lilla rutan. Kommendör Hamilton ansåg att detta var osäkra uppgifter, bland annat på grund av den stora mängden fartyg som fanns i området.
Kapten Lorentz Gyllenhoff, sekond på Manligheten, hade under fredagen och natten mot lördagen tagit initiativ till att organisera fiskebåtar för att svepa med trål. Fiskarna blev tilldelade sökområden i Lilla rutan, men påpekade att det området enligt deras uppfattning var minfarligt.
Lördag 17 april
I gryningen började minsvepare arbeta i Lilla rutan, med ett antal uppsvepta minor som följd. Därefter började 15 fiskebåtar att söka i det svepta området.
Fiskebåten Zenta fick ett kraftigt napp strax utanför Lilla rutan, men eftersom vädret hade blivit för hårt för dykare undersöktes fyndet med lod och dragg. I samband med undersökningen utlöstes en djupt liggande mina under ubåten HMS Nordkaparen. Ubåten blev inte allvarligt skadad, men Zenta förlorade ett trålbord samtidigt som nappet släppte. Minsveparen HMS Kullen trodde sig kunna urskilja järnföremål och knackningssignaler när man tidigare lyssnade mot nappet i lyssnarapparatur. Kommendör Grefberg, som fanns ombord på Kullen, meddelade Biörklund att Ulven troligen lokaliserats. Senare undersökningar under dagen, trots att vinden nu ökat till storm, gav inget ytterligare resultat. På kvällen fick jagaren HMS Psilander (18) order att möta Belos och öka den senares fart genom bogsering.
Under dagen gick Marinens pressdetalj ut med information om situationen till tidningar och radio:
Söndag 18 april På morgonen då sökningarna återupptogs var vindstyrkan 20 m/s. De olika sökande grupperna började att få olika typer av napp. Det gällde också fiskebåten Zenta som fick napp på samma ställe som föregående dag. Enda resultatet av ytterligare draggning på platsen, var att man fick upp det tidigare förlorade trålbordet.
Måndag 19 april Efter en lugn natt började det på morgonen återigen att blåsa 18–20 m/s. Vetenskapsmän från olika universitet och tekniska högskolor hade börjat bidra med expertis och olika typer av tekniska instrument, för att snabbare kunna hitta Ulven. Dessa vetenskapsmän placerades på fartyg i sökområdet som ansågs lämpliga för deras respektive utrustning. Eftersom knackningsljud uppfattats under natten började man med att söka från Lilla rutans mitt, nästan rakt över Ulvens vrak, och in mot avlyssningsstationen på Vinga. Samtidigt avdelades ubåtar i området att med sin avlyssningsapparatur försöka hitta källan till knackningarna, utan att dessa uppfattade knackningar överhuvudtaget.
Tisdag 20 april
På morgonen hade vinden minskat till 14 m/s, och av de olika indikationer och napp som uppstod under sökningarna, märktes särskilt minsveparen HMS Starkodder och räddningskryssaren Wilhelm R. Lundgrens upptäckter på en position tre nautiska mil söder om Lilla rutan. Starkodder hade fått upp flagor av färg, och kopparrör. Ytterligare draggning på platsen gav bara kätting, och wire-skrot. Belos, som anlänt dagen innan, kunde inte sända ner dykare på grund av sjöhävningen. Sent på kvällen kom ett flygfoto, som visade ett föremål under vattnet strax öster om Lilla rutan.
Onsdag 21 april Ett försök att kraftsamla sökandet mot Zenta- och Starkodder- och flygfotoplatserna, gav inga nya resultat. För att tillmötesgå den allmänna opinionen lät man en fjärrskådare försöka peka ut platsen för Ulven, men också detta initiativ blev resultatlöst.
Skärtorsdag 22 april Ett antal örlogsfartyg sökte under dagen närmare Stora Pölsan. Intressanta indikationer gjorde att fiskebåtar kallades ut, men problem med minor gjorde att sökandet avbröts.
Långfredag 23 april Fyra minsvepardivisioner påbörjade svepning i den föregående dagens område, samtidigt som ytterligare undersökningar gjordes på tidigare fyndplatser.
Påskafton 24 april Minröjningen fortsatte, och på platsen för Starkodders napp kunde man konstatera att det fanns ett gammalt vrak, och att knackningsljuden troligen kom från detta. Under den efterföljande påskdagen gjordes inga nya upptäckter och därefter avbröts sökandet, eftersom ingen på Ulven längre kunde vara vid liv. De personer som deltagit i sökandet fick några dagars ledighet.
Tidningen Dagens Nyheter skrev i en kommentar på påskafton, att cirka 1 500 man hade arbetat 16 timmar per dygn, med ett 20-tal örlogsfartyg och 30 fiskefartyg deltagande i sökandet under den ljusa delen av dygnet.
Chefen för marinen, amiral Fabian Tamm, beslöt tillsammans med Grefberg och Hamilton att fortsätta söka efter Ulven i mindre skala. De lämpligaste fartygen var i så fall marinens vedettbåtar, och inhyrda fiskebåtar. För 7 000 kronor per båt och vecka hyrdes fiskebåtarna Normy, Anna, Sidney och Fridhem till det fortsatta sökandet. miniatyr|GG 195 Normy hittade den minsprängda ubåten . Måndag 3 maj Belos ankrade vid platsen för Zentas tidigare napp. Den starka strömmen gjorde att dykare inte kunde sändas ner under dagen.
Tisdag 4 maj Då dykare sänts ner från Belos kunde man konstatera att Zentas napp kom från ett stort flyttblock, med sprickor och skarpa kanter. Senare under dagen kom ett flygfoto som indikerade en skugga liknande en ubåt i östra delen av Lilla rutan.
Onsdag 5 maj