miniatyr|400px|Vitkindade gäss på höstflytten söderut fotograferade i Finland. Flyttfågel kallas en fågelart som företar årsvisa förflyttningar, så kallad migration, mellan olika uppehållsområden. En art som däremot inte flyttar kallas stannfågel. En majoritet av världens alla fågelarter är flyttfåglar. De arter som varken beter sig som typiska flyttfåglar eller stannfåglar kallas partiella flyttfåglar.
Begreppets innebörd miniatyr|stående|Två flockar med tranor (Grus grus) i typisk plogformation, fotograferade utanför Marburg i Tyskland. Idag utgår begreppet flyttfågel från fågelpopulationernas regelbundna förflyttningar. En population som inte stannar kvar i området kring sin häckningplats är flyttfåglar. Detta innebär att en population som häckar i norra Sverige men övervintrar i södra Sverige består av flyttfåglar. Tidigare hade man ett mer nationellt eller regionalt perspektiv vilket innebar att om en art återfanns inom samma geografiska område året om kallades den för stannfågel. Genom bland annat ringmärkning har det påvisats att många regioners fågelpopulationer byts ut under olika årstider. Exempelvis flyttar många av de i Sverige häckande kajorna (som tidigare definierades som stannfågel) till Nordeuropa medan östligare häckande kajor övervintrar i Sverige. Många arter som tidigare kategoriserades som stannfåglar är partiella flyttfåglar.
Det förekommer också andra begrepp. Begreppet kortflyttare avser, ur ett västpalearktiskt perspektiv, arter som i allmänhet lämnar sitt häckningsrevir men som övervintrar inom Västpalearktis. De arter som flyttar till tropiska Afrika, söder om Sahara eller i södra Asien kallas tropikflyttare. På samma sätt talar man om kortflyttare respektive tropikflyttare i Nearktis men där de senare flyttar till tropikerna i Sydamerika. Kortflyttare används ibland också som synonym för partiella flyttfåglar.
Flyttmekanismer och beteenden De vanligaste är att fåglarnas förflyttningar går från norr till söder och tillbaka igen. Men i torra trakter pågår liknande regelbundet återkommande flyttningar mellan torrperioder och regnperioder. Vissa arter som häckar kring berg har till och med regelbundna flyttningar i höjdled. Men majoriteten av flyttfåglarna anländer från söder på våren för att uppsöka sina häckningsplatser i norr. Efter avslutad häckning söker de sig sedan tillbaka söderut för att på hösten anlända till sina vinterkvarter. Ju större skillnader ett områdes klimat har mellan olika årstider, desto större är andelen flyttande fåglar i området. Andelen flyttfåglar i medelhavsregionen är alltså mindre än i Skandinavien, och andelen i tropikerna är ännu mindre. miniatyr|Fåglar som samlas i flockar inför höstflytten Det är olika mekanismer eller en kombination av mekanismer som "sätter igång" flyttbeteendet hos fåglar. Vissa arter flyttar alltid kring ett visst datum, medan andra påbörjar sin flytt beroende av klimatförändringen i området. Flyttbeteendet påverkas bland annat av genetiska betingelser som styrs hormonellt. Förändringen i antal soltimmar per dygn är en mekanism som påverkar fåglarna att flytta, såväl som den minskade tillgången på föda. Man har dokumenterat att många mindre flyttfåglar blir allt mer nattaktiva på sensommaren, veckorna innan flyttningen. Det finns också dokumenterat att många arter uppvisar så kallad flyttningsoro vilket infaller under perioden innan flyttningen sker. Flyttningsoron yttrar sig som ett rastlöst hoppande beteende där hoppen är riktade mot artens naturliga flyttningsriktning.Rachel Muheim (2004) Magnetic orientation in migratory birds, Lunds Universitet, De flesta mindre fåglar genomför sina flyttningar på natten och vilar på dagen. Exempel på datumflyttande fåglar, som alltså främst styrs av solljus, är sädesärlan. Exempel på arter som är mer opportuna och anländer så fort is och snö börjar ge med sig är sånglärka, stare och tofsvipa.
Under flyttningen samlas fåglarna ofta i stora flockar, framför allt där de ska ge sig ut på en sträcka över öppet vatten - Ölands södra udde och Falsterbo är sådana platser i Sverige, Gibraltar och Malta är liknande platser vid Medelhavet. Även rovfåglar som falkar och hökar uppträder där i stort antal.
Vissa arter flyger i formation under flyttningen, till exempel plogformation (fylking) bland annat gäss och svanar. Ett vanligt missförstånd är att en sådan plog med exempelvis gäss har en ledargås längst fram, men så är det inte. Fåglarna byter ofta plats med varandra inom formationen.
Stora och därmed tunga fåglar som rovfåglar, tranor och gäss behöver solljus och termikvindar vid sin flyttning. Att glidflyga på uppåtvindar är oerhört energibesparande. Rent aerodynamiskt är ett sådant flygsätt betydligt svårare för små fåglar med små vingar. Tunga fåglar kan dessutom på grund av sin storlek lagra upp större energireserver och kan därför med mindre risk för att göra slut på dessa flytta över större vattenytor såsom hav och öknar med ingen eller ringa tillgång på föda.
Unga fåglar av flocklevande arter måste lära sig flyttvägarna visuellt av äldre fåglar. Exempelvis bland de stora rastande ansamlingarna av tranor vid Hornborgasjön och gäss vid Tåkern vår och höst finns både gamla och unga individer.
En del flyttfåglar kan flyga minst en vecka i sträck utan att landa.Brutus Östling, Susanne Åkesson (2009) Att överleva dagen: om fåglars sinnen och anpassningsförmåga.
Nordatlantiska oscillationen Den nordatlantiska oscillationen är ett atmosfäriskt fenomen som påverkar vädret i Västeuropa. När det atmosfäriska tryckskillnaderna över Nordatlanten är stora blir våren varmare. Detta tidigarelägger den nordliga flytten till häckningsplatserna för fågelarter som främst övervintrar i västra och centrala Europa. Sedan 1980-talet har det skett en generell ökning av positiv nordatlantisk oscillation vilket lett till tidigare vårar och tidigare vårflyttar för kortflyttande fåglar.
Tropikflyttare De allra flesta av de insektsätande arterna flyttar till tropikerna, ur ett västpalearktisk perspektiv innebär detta söder om Sahara, i Nearktis innebär det tropikerna i Sydamerika, och dessa fåglar kallas därför för tropikflyttare. Exempel är merparten av alla sångare men även bivråken. Tropikflyttare som häckar i Sverige anländer senare på våren än fåglar som övervintrar i exempelvis södra Europa eftersom deras förflyttningar tar så mycket längre tid.
Mellansträck Vissa arter nyttjar sig av så kallat mellansträck (eller mellanflyttning) vilket innebär att de genomför en första delsträcka på flyttningen mot vinterkvarteren som avbryts av ruggning. Ofta besätts de sydligare häckningsområdena av nordligare häckningspopulationer så att det för den oinvigde kan verka som om dessa fåglar inte alls har flyttat. Ett exempel på detta är staren där hela populationen i södra Skandinavien flyttar till Danmark och Tyskland redan i juli, strax efter midsommar. Men redan i juni har främst ungfåglar från nordligare och östligare populationer börjat anlända till södra Skandinavien på sin delsträckning för att stanna och rugga till första vinterdräkt. Detta innebär att trots att södra Sveriges hela häckningspopulation redan lämnat landet i juli, så finns det starar som först flyttar från södra Sverige i oktober.
Fysionomi Energiförbrukning miniatyr|Fotografi från Mexiko av formationsflygande brun pelikan (Pelecanus occidentalis). För de långa flyttningarna går det åt stora mängder energi. Exempelvis går starens hjärtfrekvens upp från 300 slag i minuten vid stillasittande till 700 slag i minuten när den flyger i 40 km/h. Innan flyttningen äter fåglarna upp sig och skapar ett överskott av fett. Under själva flytten förekommer det ekologiska barriärer som exempelvis hav, bergsmassiv eller öknar. Exempelvis genomför merparten av småfåglarna som flyttar till tropikerna passagen över Sahara under en nonstopflygning på cirka tre dygn. Andra flyger bara på natten och vilar på dagen men till stora delar genomförs denna passage utan att fåglarna vare sig äter eller dricker. Undersökningar har visat att fåglarna inte bara lever av sin fettreserv utan att deras organ minskar under flytten. Det vill säga att fåglarna nyttjar bunden energi från exempelvis muskler, magen, levern och andra inre organ för att utvinna energi. På så sätt får fågeln både energi och en lägre massa vilket underlättar flygningen.
Under flyttningen lever fågeln på metaboliskt vatten, det vill säga vatten som frigörs som en biprodukt från cellerna när lagrat fett förbränns. Den största vätskeförlusten under flygningen sker genom andningen, medan fågeln förlorar mycket lite vätska genom spillning.
Orienteringsförmåga Fåglars orienteringsförmåga är genetiskt betingad.Hur navigerar fåglarna?, www.sofnet.org, läst 5 september 2013 Exakt hur fåglarna orienterar sig under sin långa flyttning är ännu inte helt klarlagt, men man vet att fåglar använder sig av flera metoder som jordens magnetfält, stjärnbilder, solen och månen, polariserat ljus och visuellt minne av geografiska kännemärken som exempelvis kustlinjer. Ett flertal stora fåglar som svanar och gäss måste "läras upp" av sina föräldrar för att hitta rätt flyttrutt mellan vinterkvarteret och häckningsplatsen.
Jordens magnetfält thumb|Ringduvor i en för arten typisk flyttformation. Flyttfåglar använder sig av jordens magnetfält för att navigera. Enligt vissa studier har fåglarna förmågan att lära sig hur magnetfältet "upplevs" vid det tillfälle och på den plats där fågeln kläcks, och att detta fenomen är en av orsakerna till att de kan hitta tillbaka till samma område. Själva förmågan finns genetiskt inlagrad hos arten, men hur magnetfältet "upplevs" registreras och lagras hos varje nyfödd individ. Studierna visar också att det inte, som vid vanlig kompassnavigering är magnetfältets longitudinella riktning som är det avgörande för fåglarna utan den så kallade inklinationen, det vill säga magnetfältets lutning in mot jordytan. Jordens magnetfält leder fåglarna till den region där de skall häcka på sommaren respektive övervintra på vintern. Denna förmåga är dock inte statiskt inprogrammerad hos varje art, eftersom jordens magnetfält ständigt fluktuerar. Under jordens historia har magnetfält till och med ändrat poler ett otal gånger.
Polariserat ljus Fåglar utnyttjar polariserat ljus för att navigera. Med förmåga att se polariserat ljus omvandlas dagsljuset från solen, men även månen, till något som kan liknas vid en kompassliknande funktion. När ljuset bryts i jordens atmosfär kastas det vidare i olika riktningar och för den som kan se polariseringen ter sig ljuset olika på olika delar av himlen och skapar på så sätt ett mönster som går att följa. Detta mönster är synligt även om ljuskällan är dold av moln, vegetation eller ett berg etc.LUM - Lunds universitet meddelar - nr 1 1998 4/2 08
Visuellt minne I närområdet av häckningsplatsen eller övervintringsområdet använder sig fåglarna av sitt visuella minne av geografiska kännetecken som kustlinjer och dylikt.
Flygrutter De större fåglarna, som storkar, rovfåglar och gäss, utnyttjar uppåtvindar som de ligger med utbredda vingar och svävar på i stora skruvar. Dessa uppåtvindar genereras bara över inlandet och därför minimerar de flygning över öppet hav. Resultatet blir att större fåglar som häckar i Europa på väg från och till Afrika antingen tar en västlig eller en östlig rutt runt Medelhavet, trots att sträckan blir längre. Småfåglar däremot kan inte sväva på samma sätt utan flyger en rakare väg över öppet hav och genom att flyga högre eller lägre uppsöker de den altitud där det förekommer medvind.
Flyttfåglar i Sverige