Erik Axel Karlfeldt, ursprungligen Eriksson, född 20 juli 1864 i Karlbo i Folkärna socken i Kopparbergs län, död 8 april 1931 i Engelbrekts församling ' Stockholm, var en svensk poet och författare. Han var ledamot av Svenska Akademien 1904–1931 och postum mottagare av Nobelpriset i litteratur 1931.
Karlfeldt blev 1913 Svenska Akademiens ständige sekreterare efter Carl David af Wirsén, som avlidit året före. Han kvarstod på denna post till sin död 1931.
Han avled den 8 april 1931 efter en kort tids sjukdom.
Biografi Uppväxt miniatyr|Tolvmansgården, Erik Axel Karlfeldts barndomshem, vid Avesta. Karlfeldt föddes i Tolvmansgården i Karlbo by i Folkärna socken i sydöstra Dalarna. Hans far var bonden Erik Eriksson från Jularbo och hans mor var Anna Jansdotter från Hyttbäcken norr om Karlbo; efternamnet Karlfeldt togs senare. Församlingens prost Åkerblom ansåg att den studiebegåvade Erik Axel skulle läsa vidare och 1878 började han på Västerås högre allmänna läroverk. I skolan hörde han till de bästa bland klassens femton pojkar och han var medlem i skolans litterära förening. Han bodde inackorderad i det som då ansågs vara stadens utkant, Kyrkbacken. Loven tillbringade han hemma i Karlbo. Sommaren 1882 fotvandrade han genom Dalarna. På hösten 1884 träffade han en ung flicka, Anna Bolling, dotter till gymnastikläraren, och förälskade sig i henne. Efter hans examen träffades de inte mer men hon verkar ha tjänat som inspiration till många av hans romantiska dikter.Bergsten (2005), s. 41–64
Fadern Erik Eriksson hade tvingats skuldsätta sig för att kunna driva gården. Han började förfalska släktingars namnteckningar på skuldebrev och växlar. Till slut upptäcktes det hela. I maj 1885 blev han häktad och i juni dömdes han av rådhusrätten i Sala till två års straffarbete på länsfängelset i Västerås för urkundsförfalskning. Samtidigt med detta tog Erik Axel examen med goda betyg. Skammen över faderns brott och att hans barndomshem såldes på auktion måste djupt ha påverkat den unge Erik Axel.Bergsten (2005), s. 58–67
Djursholm miniatyr|Djursholms slott där Karlfeldt bodde i en vindskupa på tredje våningen från hösten 1893 till våren 1895. På höstterminen 1885 började Karlfeldt studera vid Uppsala universitet med estetik som huvudämne. Bristen på pengar gjorde att han fick nöja sig med det allra enklaste rum på Götgatan 7. Sommaren 1886 började han som informator i Bräcke i Jämtland och där blev han kvar till våren 1887, då han fortsatte som informator två mil bort hos stinsen i Gällö. På hösten 1887 återvände han till Uppsala. I början av 1888 upphörde studierna eftersom han nu helt saknade pengar och var så desperat att han till och med skrev till sin farbror, en av dem vars namnteckningar fadern förfalskat. Hans bön om pengar var resultatlös och hela våren 1888 stannade han utan arbete hemma hos föräldrarna i Krylbo. Under sommaren arbetade han som informator hos Krylbos provinsialläkare.
Karlfeldts eländiga situation vändes till det bättre när han på hösten 1888 skrev ett brev till Aftonbladets huvudredaktör Ernst Beckman och bad om anställning som journalist. Beckman hade som ung skrivit poesi och gett ut en diktsamling och när han fått se några dikter av den unge studenten beslutade han att anställa honom på försök på tidningen. I samband med anställningen bytte den unge studenten efternamn till Karlfeldt. Beckman beslöt sig för att hjälpa den unge Karlfeldt ekonomiskt för att denne skulle kunna slutföra studierna. Från bekantskapskretsen samlade han ihop några hundra kronor och i februari fick Karlfeldt pengarna för att kunna återvända till studierna i Uppsala. Karlfeldt blev dock en regelbunden gäst hemma hos Beckman. Beckmans hustru Louise Woods var amerikanska och i hemmet bodde även Louises mor Sarah Woods Baker. Med dem fick Karlfeldt konversera på engelska. Woods Baker var visserligen född i New England men i Sverige gav hon ut några böcker på svenska och det är rimligt att anta att Karlfeldt fick korrekturläsa hennes manus. I Beckmans umgängeskrets fanns bland annat Carl Snoilsky och Viktor Rydberg.Hildeman (1977), s. 12–15, 33–34
Några av Karlfeldts dikter hade tidigare publicerats under signatur men i början av 1890 skrev han till litteraturkritikern Frans von Scheele, redaktör för Svensk tidskrift. Över de dikter som Karlfeldt hade skickat med hade Scheele gett ett välvilligt betyg och efter att Karlfeldt tagit kontakt på nytt 1891 publicerades fyra av hans dikter i tidningen, för första gången under Karlfeldts eget namn.Hildeman (1977), s. 23
I maj 1892 tog Karlfeldt kandidatexamen och i hans betyg ingår latin, germanska språk, nordiska språk, mineralogi och geologi, teoretisk filosofi samt estetik med litteratur- och konsthistoria. Beckman hade tvingats sluta på Aftonbladet men blev istället VD i Djursholmsbolaget. Bolaget hade grundats av Henrik Palme med syfte att bygga en trädgårdsstad vid Djursholms slott utanför Stockholm och den förste att bygga hus i Djursholm var Beckman. På några få år i början av 1890-talet växte det upp en liten stad, Djursholms villastad, runt Djursholms slott, med gator namngivna i den då populära fornnordiska andan. Beckman satt i skolstyrelsen för Djursholms Enskilda Läroverk. På våren 1893 var en lärarinna tvungen att ta tjänstledigt och för styrelsen kunde Beckman rekommendera en vikarie, Karlfeldt. Samma höst tillträdde Karlfeldt tjänsten som lärare i svenska, engelska och tyska, mot en lön på 1 200 kronor om året.
Djursholms samskola hade sina lokaler i Djursholms slott och där fick Karlfeldt en liten bostad på tredje våningen. Elevantalet var begränsat och han var klassföreståndare för klass IV, som endast hade två elever. Tidigare elever har vittnat om att Karlfeldt var en mycket duktig lärare i svenska men han fick också lära ut ämnen där han hade inga eller begränsade kunskaper, geografi och historia. Många av dikterna i hans debutsamling tillkom i hans vindskupa eller vid promenader i slottsallén, även om det inte finns några direkta anspelningar på Djursholm i dikterna.
Karlfeldt verkar ha stått på kamratlig fot med sina elever. Skolan var en samskola och Karlfeldts trevliga uppförande mot skolans kvinnliga elever verkar ha gett upphov till skvaller. Någon substans eller konkretion har inte kunnat påvisas bakom detta skvaller mer än att Karlfeldt tog emot besökare på sitt vindsrum. Beteendet verkar ha upprört en av lärarna som klagade inför skolans styrelse. Eftersom en samskola vid denna tid var en kontroversiell inrättning ville inte styrelsen att skolan skulle omges av skvaller och gav Beckman i uppgift att be Karlfeldt att lämna skolan.
Av skolans rektor och skolans inspektor Viktor Rydberg fick Karlfeldt ett mycket vackert betyg av vilket framgår att Karlfeldt "ådagalagt synnerligt nit och med beröm godkänd undervisningsskicklighet samt fört ett hedrande lefverne." Rydberg och skolans rektor Karl Eriksson skrev även i Karlfeldts betyg, daterat den 9 april 1895: "I detta sammanhang passa vi på tillfället att framhålla den utmärkta förmåga att behandla svenska språket, som kandidat Karlfeldt besitter."Djursholm - staden på landet, sid 67, Djursholms forntid och framtid, 1982 Trots att Beckman gjorde det yttersta för att hjälpa Karlfeldt i denna situation innebar avskedet för Karlfeldts del ett slut på sex års samvaro med Beckman och hans familj. Kontakten mellan dem blev i fortsättningen begränsad. Hösten 1898 skickade Karlfeldt sin Fridolins visor till Beckman och denne svarade med att välkomna Karlfeldt på besök till Djursholm. Detta skedde dock aldrig och Beckman flyttade till Kalifornien 1916. Efter sin död gravsattes han på kyrkogården i Djursholm och Karlfeldt höll vid det tillfället tal, där han tackade den avlidne för dennes hjälp.Hildeman (1977), s. 38–48
Debuten SommarkarlenUr Vildmarks- och kärleksvisor Jag är en fyr av bondestånd,en spelman på väg och vid dike.Jag är en diktens vagabond,försvarslös i andens rike Jag var skolast, men mitt mod blev knäcktunder bördan av formler och glosor.Nu vill jag byta pedantens dräktmot lantliga blaggarnshosor.
Under sommaren 1895 färdigställde Karlfeldt sin debutbok, Vildmarks- och kärleksvisor, som publicerades strax före jul samma år av Seligmanns förlag. I Vårt Land ansåg litteraturkritikern Carl David af Wirsén att debuten var lovande men hade kritik mot det tekniska hantverket.Bergsten (2005), s. 74–84 Försäljningsmässigt blev boken ett fiasko med endast ett par hundra sålda exemplar.
I debutboken använder Karlfeldt inga komplicerade versmått men däremot ofta omvänd ordföljd för att få rimmen att stämma, till exempel "om mig ska du drömma" istället för "drömma om mig". Den omvända ordföljden skulle Karlfeldt senare undvika. Istället för traditionella versmått som hexameter, alexandrin eller tidens populära versmått som sonett, canzon eller terzin använder Karlfeldt genomgående folkvise- eller balladstrofer. Detta innebar att dikterna är indelade i strofer med samma antal rader och med samma meter. Däremot kan strofernas längd, rytmens karaktär och rimmens antal varieras.
Molkom och Uppsala miniatyr|Karlfeldts tredje diktsamling inspirerades språkligt av bland annat Bibeln i den tidens svenska översättning. I mars 1895 skrev Karlfeldt till föreståndaren för folkhögskolan i Molkom och anmälde intresse för ett vikariat. Han fick tjänsten och när terminen började i slutet av oktober började Karlfeldt på nytt som lärare. I tjänsten ingick svenska, historia och välskrivning men också ett ämne som Karlfeldt förmodligen inte hade några närmare kunskaper i, nationalekonomi. I ett brev till sin bror några veckor efter terminsstart skrev han:
"Min verksamhet är jag mycket nöjd med. Rätt arbetssamt är det nog, men hvad gör det, då jag har hälsa och krafter? Jag har 35 stora bondynglingar att gno med; orätt vore att säga, det alla av dem äro kvickhuvud, men hyggliga, hövliga och läraktiga äro de utan undantag, och vi komma förträffligt överens."
Folkhögskolan i Molkom leddes av rektor Mauritz Tisell som Karlfeldt i samma brev beskriver som en hedersman, men med ett häftigt och retligt lynne. Rektor Tisell var gift med den då 39-åriga Mina Tisell, syster till juristen och senare statsministern Hjalmar Hammarskjöld. Äktenskapet var olyckligt och barnlöst och hon vantrivdes i lilla Molkom, uppvuxen som hon var i storstad och van vid högreståndsvanor och en intellektuell miljö. I Molkom fick hon sköta hushållsbestyren trots att hon har beskrivits som opraktisk. Hon var bekant med Selma Lagerlöf och läste Heidenstam. Hon och den nye svenskläraren Karlfeldt blev goda vänner, något som har lett till en situation där Karlfeldt i april 1896 ansåg sig ha anledning att avsluta tjänsten. Vid avfärden från Molkom kom fru Tisell till järnvägsstationen och embarkerade tåget; hon inhämtades i Deje av sin make och återfördes till Molkom. Vad som har skett är det ingen som vet exakt; ingen av de tre inblandande har skrivit några brev om saken eller gjort några kommentarer. Däremot är det klart att rektorsparet separerade i maj 1896 och att Mina Tisell då flyttade till sin mor i Stockholm; den formella skilsmässan blev klar i augusti 1898.Hildeman (1977), s. 106–119 Drygt tio år efteråt var hon bosatt på Karlavägen i Stockholm i samma hus som Karlfeldt; att de två har mötts verkar oundvikligt.Hildeman (1977), s. 187 Dikten Irina i Karlfeldts andra diktsamling anses handla om Mina Tisell.Bergsten (2005), s. 92; Hildeman (1977), s. 120
Karlfeldt återvände till Uppsala för att skriva en licentiatavhandling och försörjde sig genom stipendier samtidigt som han också höll på med sin nästa diktsamling. I Uppsala lärde han känna diktaren Gustaf Fröding, som hade flyttat dit tillsammans med sin syster Cecilia. Fröding läste dennes dikter innan de publicerades och gav Karlfeldt goda råd. På våren 1898 lade Karlfeldt fram sin licentiatavhandling om den engelske dramatikern Henry Fielding, särskilt dennes roman Joseph Andrews.Bergsten (2005), s. 90–96