Radiohead är ett brittiskt alternativt rockband från Abingdon, Oxfordshire, bildat 1985. Bandet består av Thom Yorke (sång, gitarr, piano), Jonny Greenwood (leadgitarr, keyboard, andra instrument), Colin Greenwood (elbas), Phil Selway (trummor, percussion, bakgrundssång) och Ed O'Brien (gitarr, bakgrundssång).
Radiohead släppte debutsingeln ”Creep” 1992. Den blev en stor hit världen över efter utgivningen av bandets debutalbum Pablo Honey (1993). Radioheads popularitet ökade i Storbritannien ännu mer efter att det andra albumet, The Bends, släpptes 1995. Radioheads tredje album, OK Computer (1997), gav bandet ett stort internationellt erkännande; med ett expansivt sound och teman som modern alienation, är OK Computer av många ansett som ett av de viktigaste albumen under 1990-talet,Erlewine, Stephen Thomas. "OK Computer". Allmusic. Läst 31 januari 2012 samt som ett av de bästa albumen genom tiderna.
De två följande albumen, Kid A (2000) och Amnesiac (2001), fortsatte bandets utveckling och förändring av musikstil, då de började låta sig influeras av bland annat elektronisk musik, krautrock och jazz. Hail to the Thief (2003), en mix av piano- och gitarrock, electronica, och krigsinspirerade låttexter, blev Radioheads sista album med skivbolaget EMI. Deras sjunde album In Rainbows från 2007 släpptes ursprungligen som digital nedladdning på deras webbsida där köparna själva fick välja hur mycket de ville betala. Albumet möttes av goda recensioner av kritiker och höga listpositioner. 2011 års The King of Limbs var en slags utforskning inom rytm och mer tysta strukturer, och släpptes även det självständigt utan skivbolag. Radioheads senaste verk är A Moon Shaped Pool, släppt 2016. Albumet är sorgligare och kännetecknas av mer orkestrala och ambienta inslag än tidigare album.
Radiohead har sålt över 30 miljoner album världen över. Bandets verk placerar sig högt på både lyssnarundersökningar och kritikers topplistor över den bästa musiken under 1990- och 2000-talen. År 2011 rankades Radiohead av tidningen Paste som Storbritanniens tredje bästa band någonsin, endast slagna av The Beatles och The Rolling Stones. 2005 rankades de på plats nummer 73 på Rolling Stones lista ”The Greatest Artists of All Time”; Jonny Greenwood (48:e) och O'Brien fanns båda med på Rolling Stones lista över världens bästa gitarrister, och Yorke (66:e) på deras lista över världens bästa sångare. År 2009 röstade Rolling Stones läsare fram Radiohead som 2000-talets näst bästa band, endast slagna av Green Day. Radiohead blev år 2019 inröstade i Rock and Roll Hall of Fame.
Historia 1985–91: Bildandet och de första åren miniatyr|350px|Abingdon School, där bandet bildades. Medlemmarna i Radiohead möttes under studiegången vid Abingdon School, en privatskola för pojkar i Abingdon, Oxfordshire. Thom Yorke och Colin Greenwood gick i samma årskurs, Ed O'Brien och Phil Selway var ett år äldre, och Jonny Greenwood var två år yngre än brodern Colin. 1985 bildade de bandet ”On a Friday”, vars namn refererade till bandets återkommande repetitionsdag i skolans musiksal. Jonny Greenwood, som tidigare varit med i bandet ”Illiterate Hands”, tillsammans med Nigel Powell och Thom Yorkes bror Andy, var den siste som gick med i bandet. Gruppen spelade sitt första gig under sena 1986 vid Oxfords Jericho Tavern; Jonny Greenwood var från början munspelare och keyboardist, men blev senare bandets förstegitarrist.
Trots att Yorke, O'Brien, Selway och Colin Greenwood lämnade Abingdon 1987 för studier på universitet, fortsatte On a Friday att repetera under helger och högtider. 1991, när alla medlemmar utom Jonny hade avslutat sina universitetsstudier, omgrupperade On a Friday, började spela in demos såsom Manic Hedgehog, och spelade live runtom i Oxford på platser som Jericho Tavern. Oxfordshire, tillsammans med övriga regioner kring Themsen, hade en aktiv independent-scen under det sena 1980-talet, den fokuserade dock mest på shoegazingband, såsom Ride och Slowdive.
Allteftersom On a Fridays livespelningar blev fler och fler började skivbolag och musikproducenter bli intresserade. Chris Hufford, Slowdives producent och delägaren till Oxford's Courtyard Studios, infann sig på en av On a Fridays tidiga konserter på Jericho Tavern. Då han blev imponerad av bandets framförande bestämde sig han och partnern Bryce Edge att producera ett demoband, och blev On a Fridays managers; något de fortsatt vara till idag. Efter ett möte mellan Colin Greenwood och EMI:s A&R-representant på skivbutiken där Greenwood arbetade, skrev On a Friday på ett kontrakt för sex album med skivbolaget under sena 1991. På begäran av EMI bytte bandet namn till ”Radiohead”, vilket togs från låten ”Radio Head” från Talking Heads-albumet True Stories (1986).
1992–95: Pablo Honey, The Bends och tidiga framgångar miniatyr|200px|BBC Radio 1 svartlistade singeln ”Creep”, då den ansågs vara ”för deprimerande”. miniatyr|225px|R.E.M-sångaren Michael Stipe har sagt sig vara ett stort fan av Radiohead. Radiohead spelade in sin debututgivning, EP:n Drill, med Chris Hufford och Bryce Edge vid Courtyard Studios. EP:n släpptes i maj 1992, och gjorde inget större intryck på topplistorna. Bandet anlitade då Paul Kolderie och Sean Slade, som tidigare arbetat med de amerikanska indiebanden Pixies och Dinosaur Jr., för att producera deras debutalbum, som spelades in under en kort period 1992 i en studio i Oxford. Resulterande i utgivningen av singeln ”Creep” senare samma år började Radiohead uppmärksammas i den brittiska musikpressen, vilket inte bara var till deras fördel. NME beskrev dem som ”en ryggradslös ursäkt till ett rockband”, och ”Creep” svartlistades av BBC Radio 1 då den ansågs vara ”för deprimerande”.
Radiohead släppte debutalbumet Pablo Honey i februari 1993. Det nådde som högst en 22:a-placering på den brittiska albumlistan, och ”Creep” tillsammans med dess efterföljande singlar ”Anyone Can Play Guitar” och ”Stop Whispering” lyckades inte bli några större hits. ”Pop Is Dead”, en singel som släpptes utan att medverka på något album, sålde lika dåligt. Vissa kritiker jämförde bandets tidiga stil med vågen av grungemusik under det tidiga 1990-talet, och gav de smeknamnet ”Nirvana-lite”, och Pablo Honey misslyckades med att göra ett intryck, såväl kritiskt som kommersiellt, då det först släpptes. Trots delade influenser med gitarrdrivna akter, och viss uppmärksamhet för Yorkes falsettsång, turnerade Radiohead endast till brittiska universitet och klubbar.
Under de första månaderna 1993 började Radiohead dra till sig lyssnare på annat håll. ”Creep” hade spelats flitigt på israelisk radio av den inflytelserike diskjockeyn Yoav Kutner, och i mars, efter att låten blivit en hit i landet, blev Radiohead inbjudna till Tel Aviv för att för första gången hålla en livespelning utanför Storbritannien. Vid ungefär samma tidpunkt började den alternativa San Francisco-baserade radiokanalen KITS spela ”Creep”. Så småningom började ett antal andra radiostationer längs USA:s västkust att göra samma sak. Vid tiden att Radiohead påbörjade sin första turné i Nordamerika i juni 1993, spelades musikvideon till ”Creep” dagligen på MTV. Låten nådde på en andraplacering på den amerikanska topplistan Modern Rock Tracks, gick in på de lägre placeringarna på Top 40-poplistan, och nådde till slut nummer 7 på den brittiska singellistan efter att EMI omlanserat låten i september samma år.
Singelns oväntade uppmärksamhet i USA resulterade i att EMI blev tvungna att komma på nya marknadsföringsplaner, vilket ledde till att bandet åkte fram och tillbaka mellan kontinenterna, och spelade över 150 konserter under 1993. De stora påfrestningarna av den plötsliga succén i och med att Pablo Honey-turnén utökades till sitt andra år ledde nästan till att bandet splittrades. Bandmedlemmarna beskrev förhållandena under turnén som svåra att anpassa sig till, och sade mot slutet att de ”fortfarande spelar samma låtar som [de hade] spelat in två år tidigare… som att vara fast i en tidsresa,” då de var ivriga med att börja arbeta på nya låtar.
Radiohead började arbeta på sitt andra album 1994, och anställde då veteranproducenten John Leckie från Abbey Road Studios. Förväntningarna var höga att de skulle leverera en uppföljare som skulle matcha succén med ”Creep”. Då bandmedlemmarna överrepeterat materialet kändes inspelningarna något obekväma. Då de sökte ett miljöombyte började de turnera i östra Asien, Australasien och Mexiko som ett försök att dämpa påfrestningarna, vilket ledde till att de fann ett större självförtroende när de framförde sin musik live. I samband med att han blev besvärad av den ökade berömmelsen blev Yorke besviken av att vara ”på spetsen av den sexiga, kaxiga, MTV-ögongodis-livsstilen” han kände att han hjälpte till med att sälja till världen.
Bandets reaktion blev EP- och singelutgivningen My Iron Lung under sena 1994, som markerade en vändning mot det större djupet som de siktade på med sitt andra album. Då den marknadsfördes genom alternativa radiostationer såld singeln bättre än vad som förväntats, och för första gången antogs det att bandet hade funnit en lojal beundrarskara. Efter att de introducerat ett antal låtar under turnén, avslutade Radiohead inspelningen av det andra studioalbumet vid årets slut, och släppte The Bends i mars 1995. Albumet drevs av tydliga gitarriff och en graciös atmosfär från bandets tre gitarrister, och med ett större användande av keyboards än i debutalbumet. Det erhöll också godare recensioner för både låtskrivandet och framförandet.
Medan Radiohead sågs som outsiders till den britpop-scen som dominerade medias uppmärksamhet vid den tiden, ledde The Bends till bandets efterlängtade framgångar i hemlandet, samtidigt som singlar som ”Fake Plastic Trees”, ”High and Dry”, ”Just”, och ”Street Spirit (Fade Out)” tog sig in på de brittiska topplistorna; den sistnämnda låten placerade Radiohead för första gången på en top fem-placering. 1995 började Radiohead igen turnera i Nordamerika och Europa, denna gången tillsammans med R.E.M, en av deras tidigare influenser och ett av dåtidens största rockband. Uppmärksamheten som skapades av bandets berömda fans, såsom Michael Stipe, tillsammans med distinkta musikvideor för ”Just” och ”Street Spirit (Fade Out)”, hjälpte till att bibehålla Radioheads popularitet utanför Storbritannien.
Radioheads växande fanbase var dock otillräcklig för att de skulle lyckas repetera den kommersiella globala succén de hade med ”Creep”. ”High and Dry” blev en blygsam hit, men The Bends nådde som högst en 88:e-placering på den amerikanska albumlistan, vilket än idag kvarstår som bandets lägsta placering på den listan. Radiohead var dock nöjda med albumets mottagande. Jonny Greenwood sade: ”Jag tror att vändpunkten för oss kom ungefär nio till tolv månader efter att The Bends släpptes och den började medverka på folks [best of]-listor vid årets slut. Det är när det började kännas som att vi hade gjort rätt val med att vara ett band.”
1996–98: OK Computer, berömmelse och kritiska hyllningar miniatyr|Biljett till en av Radioheads konserter i Blackpool 1997. I slutet av 1995 hade Radiohead redan spelat in en av låtarna till det som senare skulle bli deras nästa album. ”Lucky”, som släpptes som singel för att främja välgörenhetsalbumet The Help Album, kom som ett resultat av en kortvarig session med Nigel Godrich, en ung ljudtekniker som hade assisterat vid inspelningarna av The Bends samt producerat en av bandets B-sidor, ”Talk Show Host”, 1996. Bandet bestämde sig för att producera nästa album med hjälp av Godrich, och började arbeta i början av 1996. I juli samma år hade de hunnit spela in fyra låtar i sin repetitionsstudio, Canned Applause, ett renoverat äppelskjul i närheten av Didcot, Oxfordshire.