miniatyr|Norrlands nationsgrav med Boströms gravsten längst till höger. Christopher Jacob Boström, född 1 januari 1797 i Piteå, död 22 mars 1866 i Uppsala, begravd i Norrlands nationsgrav på Uppsala gamla kyrkogård, var en svensk professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet 1842–1863.
Biografi Christopher Jacob Boström var son till skeppstimmermannen Christopher Boström (1760–1829) och Elisabet Hortling (1768–1838). Han var bror till lagmannen Erik Samuel Boström och farbror till statsminister Erik Gustaf Boström. Modern härstammade från den så kallade Bureätten. Denna släkt Boström är en gren av släkten Laestadius.
Boström blev vid nio års ålder fosterson till en morbror, skeppsbyggmästaren Erik Nordlund. Efter att ha genomgått Härnösands gymnasium, där lektorn N.M. Berlin väckte hans intresse för filosofi, tog han 1815 studentexamen i Uppsala, där Nils Fredrik Biberg och Samuel Grubbe blev hans lärare.
Då Samuel Grubbe 1840 utnämndes till statsråd tillförordnades Boström som professor i praktisk filosofi, och han blev 1848 ordinarie innehavare av denna professur som han innehade tills han blev emeritus 1863.
Boström beskrevs som karaktärsfast, och i sin polemik ansågs han kunna vara skarp. Boström skall som föreläsare ha utmärkt sig genom en betydande förmåga att övertyga sina åhörare. Han var enkel och klar i sin framställning, vilket delvis kan förklara det stora inflytande han utövade på sin samtid. Det förefaller att han gjorde sig mer gällande i tal än i skrift, vilket hämmade spridningen av hans filosofi utanför Sverige.
Boström skall emellertid själv ha ansett att hans egentliga uppgift var den akademiske lärarens och att han som sådan främst kunde influera framtida präster, ämbetsmän samt andra akademiker, så att han härigenom skulle kunna påverka dessa presumtiva statsbärare att dela hans grundläggande värderingar.
Boströms filosofi Enligt Boström är filosofin i sin sanning det till form, innehåll och omfattning fullkomliga förnimmandet eller vetandet och följaktligen identisk med Guds eget allvetande. Filosofin i och för människan däremot är människans förnimmande, såvitt det är identiskt med eller ett deltagande i detta Guds allvetande, det är hennes fullt klara och tydliga (till formen fullkomliga) förnimmande av den (till) sanna (absoluta) verkligheten. Den första uppgiften för en sådan vetenskap måste bli att ange denna verklighets allmännaste begrepp. Av det sätt, på vilket Boström löste denna uppgift, beror karaktären av hans filosofi.
Själv betecknar han denna senare såsom det konsekventa genomförandet av den rationella idealismens princip, det vill säga principen för den världsåsikt, enligt vilken den sanna och ursprungliga verkligheten är fri från alla de inskränkningar, som vidlåda det i rummet och tiden varande (nämligen begränsning och delbarhet, förgängelse och växling), såsom sådan andlig och evig samt, i och genom sitt eget osinnliga innehåll och ej genom växlande och ofullkomliga bestämningar, fullständigt bestämd eller fullt verklig.
Denna sin världsåsikts grundtanke har Boström gemensam med Platon. Men sistnämnde tänkare, som stod på hednisk grundval, stannade vid idéerna, eller människans fullkomliga förnimmelser, såsom det yttersta och absoluta och fick ej blicken öppen för det väsende, hos vilket de är förnimmelser; Boström däremot visade, att all andlig verklighet nödvändigt hänvisar på självmedvetandet såsom sin princip, och han framhåller, att den sanna verkligheten är personlig och filosofin följaktligen vetenskapen om personliga väsenden såsom sådana, emedan endast i abstraktionen någonting finns, som är blott och bart självmedvetande, under det allt verkligt är individuellt eller fullt bestämt självmedvetande (medvetande om något), eller med andra ord förnimmande väsende eller person. Med en opersonlig verklighet kan filosofin sysselsätta sig, endast såvida denna verklighet tänkes såsom en bestämning (förnimmelse) hos ett personligt väsende och får sin förklaring ur detta.
Med avseende på de olika sätt, på vilka dessa väsenden tänks vara till för människan och bestämma hennes verksamhet, indelar Boström filosofin i teoretisk filosofi, vetenskapen om dessa väsenden, tänkta såsom bestämmande människans teoretiska förmåga, det vill säga tänkta såsom det i alla avseenden sant och ursprungligt varande, och praktisk filosofi, vetenskapen om dessa väsenden, tänkta såsom bestämmande människans praktiska förmåga (vilja), det vill säga tänkta såsom det, vilket ovillkorligen och under alla omständigheter bör vara. Efter de olika slagen av personliga väsenden, som är oss bekanta, indelas vidare den teoretiska filosofin i spekulativ teologi, spekulativ etnologi och spekulativ antropologi, den praktiska i religionsfilosofi, filosofisk rättslära och etik (filosofisk sedelära), vilka motsvarar indelningslederna inom den teoretiska filosofin.
Den teoretiska filosofin mini|stående|Christopher Jacob Boström Enligt Boströms uppfattning utgjordes den teoretiska filosofin av vetenskapen om de väsenden, tänkta som bestämmande människans teoretiska förmåga, det vill säga tänkta som det i alla avseenden sanna och ursprungligt varande.
Den spekulativa teologin I den spekulativa teologin, vetenskapen om den absoluta personen eller Gud, motiverar Boström systemets princip något närmare. Där framhålls först och främst att den självständiga verkligheten med nödvändighet måste vara andlig och såsom sådan ett självständigt medvetande eller självmedvetande. Endast detta är nämligen enkelt. Då det sammansatta förutsätter det enkla, måste självmedvetandet även anses som den yttersta principen för all verklighet. Detta självmedvetande - enligt Boström identiskt med livet - får således ej fattas som fäst vid ett substrat eller en substans utan är just det första och ursprungliga i allt.
Boström redogör vidare för de faktorer som konstituerar det individuella självmedvetandet eller personen. I motsats till den hegelska världsuppfattningen om ett ursprungligen abstrakt, innehållstomt medvetande som genom den sinnliga världen i en aktualisationsprocess utvecklas till en fullt medveten och bestämd (konkret) ande framhåller Boström att den absoluta personen är ursprunglig och av evighet fullt bestämd. Han har sina förnimmelser för sig fullt närvarande och behöver ej för sin fullständiga bestämdhet en ofullkomlig värld. Det existerar ingen form av uteslutning eller motsättning kan tänkas äga rum mellan Guds förnimmelser (idéer), utan råder en fullständig samstämmighet så att man ej kan tänka vare sig Gud eller någon av dem fullständigt utan att även tänka de övriga fullständigt. Boström har därmed visat att den absoluta verkligheten är ett fullständigt system, en andlig organism i strängaste bemärkelse.
Då nu inom varje organism organen måste (relative) äga det helas karaktär, så följer därav att Guds idéer är, även de, personliga eller förnimmande väsenden. I och för Gud, såsom hans organ, är visserligen dessa väsenden absolut fullkomliga; men i och för sig själva, såsom förnimmande väsenden, är de behäftade med en viss ofullkomlighet, just då de har sitt sanna liv och självmedvetande ej i sig själva utan i Gud. För dem framträder därför den sanna verkligheten, Guds egen värld, utan vilken intet finns, under en lägre form, såsom en för vart och ett av dem egendomlig fenomenvärld. Tänkt med avseende på dessa väsenden, är Gud å ena sidan något mer än de alla tillsammans eller någon viss för dem alla gemensam sida eller egenskap han är ett självständigt och fullt konkret väsende; men å andra sidan är han dock – till följd av det fullkomligt organiska sammanhang, som råder inom den absoluta världen – utan minsta hinder för deras eget självständiga liv, i dem helt och hållet närvarande. Därmed är motsägelsen löst mellan det ändliga och det oändliga.
Det oändliga är, med fullt bibehållande av sin oändlighet (således ej genom något sitt ”anderssein” eller dylikt), närvarande i det ändliga. Gud är på en gång en transcendent och en immanent grund till den ändliga världen och såvitt i denna värld, såsom ofullkomlig, en utveckling förefinns, är han denna utvecklings grund, lag och ändamål, den ändliga världens skapare och upprätthållare, dess försyn och saliggörare. I sammanhang därmed utvecklar Boström en teodicé, i vilken läres, att all ofullkomlighet och allt ont uteslutande beror på de ändliga väsendena, under det Gud såsom det fullkomliga väsendet inte kan vara grund till annat än dessa väsendens eviga liv och salighet.
Den spekulativa etnologin Den spekulativa etnologin var enligt Boström vetenskapen om de organiska enheterna inom mänskligheten, nationen, folkstammen, rasen och släktet, som ansågs ha haft sin grund i ändliga förnuftsväsenden av annat slag än vi. Boström själv ägnade sig inte mycket åt att utforma dessa tankar vidare.
Den spekulativa antropologin I den spekulativa antropologin lär Boström att människan är till sitt sanna väsende person och som sådan en evig idé i Gud. Detta det gudomliga (förnuftiga) hos människan får inte fattas som något abstrakt och för alla gemensamt utan så att människan är, liksom Gud, en förnuftigt individ och individuellt odödlig, eftersom det förnuftiga såsom sådant, enligt Boström, är fritt från växling och förgängelse. Det förnuftiga livet hos människan röjer sig teoretiskt i hennes medvetande om en översinnlig värld, praktiskt närmast i det oavvisliga pliktbudet. Genom dessa bestämningar som inte kan förklaras ur det sinnliga är människan höjd över naturen; det är den sinnliga, för sinnena givna, verkligheten.
Men å andra sidan är människan medveten om sin tillhörighet. Naturen är nämligen ingenting annat än sammanfattningen av alla människans ofullkomliga förnimmelser, det vill säga den för henne egendomliga fenomenvärlden. Denna är visserligen i tillfällig då den inte är i och genom sig själv nödvändig, men å andra sidan är den dock relativt nödvändig som den form under vilken människan på grund av sitt egendomliga väsende måste uppfatta den förnuftiga världen. Naturen är enligt Boström ett fenomen, men ett phænomenon bene fundatum. Därav följer naturens regelmässighet och lagbundenhet. Sin allmännaste karaktär får naturen i att den är till i tiden och rummet.
Som tillhörande en verklighet i tiden är människan verksam. Med sin verksamhet kan hon åsyfta att vinna antingen en högre grad av klarhet och självmedvetenhet eller en högre grad av självständighet och samstämmighet. I förra fallet är hon, enligt Boström, teoretiskt, i det senare praktiskt verksam. Den senare arten av verksamhet måste, enligt Boström, till sin art och riktning bestämmas av en syftemålsförnimmelse, det vill säga eett motiv, det är ett innehållsmoment hos människan, med avseende på vilket hon bestämmer och ordnar det övriga innehållet. När människan uppnått ett visst utvecklingsstadium, enligt Boström, fortgår denna verksamhet med frihet, det vill säga människan äger förmåga av val vid bestämmandet av verksamhetens riktning.
Så tenderar de sinsemellan stridiga sinnliga begären att, enligt Boström, vart och ett på sitt sätt, bestämma människans viljeliv. Den djupaste motsatsen förefinns dock, enligt Boström, mellan de båda huvudarterna av innehåll hos människan, det förnuftiga och det sinnliga.
Den praktiska filosofin