mini|Längs Fäbodvägen i södra Jämtland har de gamla fäbodvallarna fått skyltar med sina jämtska namn. Fittjebuan består av förleden fittje (som dialektalt också heter fettje) vilket betyder "slåtteräng vid vattendrag" samt efterleden buan vilket betyder "fäbodvallarna", ordagrant "bodarna". Jämtska, jämtländska, eller jämtmål (jämtska: jamska), är en språkligt och geografiskt väldefinierad dialektgrupp som talas i Jämtland utom Frostvikens socken. Jämtmålen räknas till det norrländska dialektområdet,Nationalencyklopedin, Norrländska mål men brukar också ofta räknas som övergångsdialekter till de i väst och syd angränsande norska tröndermålen. Jämtska betraktas traditionellt som en dialekt, men anses av många vara ett eget språk – en uppfattning som fått visst vetenskapligt stöd.Lars-Gunnar Andersson: Jämtska - språk eller dialekt?, Vetenskapsradion Språket 2009-06-24 Jämtska uppskattades 1999 av Bo Oscarsson, författaren av den jämtska ordboken Orlboka, att ha runt 30 000 talare, och att runt 60 000–70 000 förstår jämtska. Flytt och familjebildning över gränsen har gjort att i synnerhet de östjämtska dialekterna har likheter med medelpadska och ångermanländska.
Liksom andra genuina folkmål i Sverige har jämtskan trängts tillbaka av rikssvenskan som ursprungligen förmedlades av ämbetsmän, lärare och präster, och sedermera av radio och television. Redan i slutet av 1800-talet spåddes jämtskan av Äcke Olsson, pionjären inom skriven jämtska, en dyster framtid, något som emellertid inte besannats. Jämtskans status är för närvarande oklar men omfattande arbeten har gjorts för att stärka dess ställning och bevara den som levande dialekt. Bland annat har ett flertal ordböcker givits ut, en översättning av delar ur Bibeln gjorts och jämtska förekommer ofta i sång hos lokala artister.
Något som ofta ansetts vara ett hinder för jämtskans status som eget språk är avsaknaden av ett gemensamt skriftspråk. Efter flera års arbete skapade Akademien för jamska (på uppdrag av Heimbygdas språkkommitté) en Vägledning för stavning av jamska 1995, som därefter ofta tillämpats för jämtska i skrift.
Namnet på målet
Jämtarna använder själva namnet jamska för sitt mål, vilket kan direktöversättas till svenska som "jämtskan", det vill säga en bestämd form så typisk för nordliga dialekter. Namnet finns dessutom som verbform: te jaamsk eller te jamske vilket betyder "att tala jämtska", direktöversatt "att jämtska". Jaamsk utgör grundformen i större delen av Jämtland medan jamske utgör grundformen i Bergs tingslag, fast de används sällan som sådana. Ibland används även ett stumt t i den dialektala stavningen av namnet, i likhet med den svenska.
Som en jämförelse kan nämnas att de personer som skulle kunna förväntas tala jamska, men som av olika anledningar helt eller delvis blandar upp sitt mål med svenska, betecknas som att de svä`änsk/svänske. Speciellt brukar man i denna beskrivning inte avse sådana som har svenska som modersmål.
Klassificering och indelning Den gängse uppfattningen är att jämtskan hör till de svenska norrländska målen, med mer eller mindre tydlig norsk prägel. Både Elias Wessén och Bengt Pamp menar att jämtskan är mer svensk än norsk, även om den enligt den förre "[...] visserligen visar flera beröringspunkter med de angränsande norska målen [...]". Adolf Noreen tar mer fasta på jämtskans norska historia, och grupperar den tillsammans med härjedalskan och målen i Särna och Idre i en väst-nordsvensk grupp under en större östnorsk dito (dit även målen i Tröndelag och Østlandet hör). Enligt Noreen övergår dialekterna öster om Östersund "så småningom" i medelpadska eller ångermanländska.Noreen, Adolf. 1903. Vårt språk, Band 1. Lund: Gleerup. Oskar Bandle grupperar jämtskan i en större nordskandinavisk grupp som innefattar Norge utom Vestlandet, de egentliga dalmålen samt de norrländska målen. För exempel på norska forskares beskrivning av släktskapet mellan de jämtländska och trönderska dialekterna se referens i bifogad länk.
Jämtskan kan grovt delas in i fem dialektgrupper, en nordjämtsk, en västjämtsk (opplänningsmålet), en centraljämtsk (framlänningsmålet), en östjämtsk samt en sydvästjämtsk. Den sistnämnda benämns ibland Bersmaol (Bergsmål) och då syftande på Bergs tingslag. I trakterna i och kring Klövsjö har dock dialektgruppen något av ett centrum, varför Klövsjömaol också är ett brukat namn. Dialekterna växlar även relativt mycket bygd till bygd inom varje grupp, där exempelvis dialekten i Offerdal, offerdalsmålet, är en av flera speciella.
De östjämtska dialekterna i Ragunda tingslag brukar särställas, eller så inkluderas de inte alls i termen jämtska, då de uppvisar större likheter med de mellannorrländska dialekterna i Ångermanland och Medelpad än med de övriga i Jämtland. Detta görs till exempel när dialekterna klassificeras efter antal diftonger då jämtskan delas in i tre huvudgrupper, centraljämtska med tre diftonger, offerdalsmål med en diftong och bergsmål med fyra diftonger.
Det är mycket stor skillnad mellan dialekterna hur de korta fornnordiska vokalerna o & u har utvecklats. Exempel ur olika dialekter:
+spor (spår)DialektOrterspɔːɾHäggenås, Håsjö, ÅrespɑːɾHammerdal, MariebyspɶːɾRevsund, LocknevspɞːɾBerg, Ragunda
+huł (hål)DialektOrterhɞːɽHäggenås, Merieby, Brunflo, Lockne, Revsund, Berg, Stugun, HåsjöhɶːɽHammerdalhɞɽRagunda
Någon enhetlig jämtska finns inte, varvid vissa finner termen jämtmål mer passande än jämtskaReinhammar, Vidar (1986). "Jamska eller jämtmål?" i Sten Rentzhog: Jämten 1987, sid. 178.. Till jämtmålen räknas då alla nordiska dialekter som talas i Jämtland, även det trönderska så kallade lidmålet som talas i Frostvikens socken och de östjämtska dialekterna. Dialektforskaren Vidar Reinhammar har liknat jämtmålen vid en syskonkull där individerna sinsemellan uppvisar likheter och olikheter, och vars föräldrar sedan länge är döda.
Status Det är omdiskuterat om jämtskan är en svensk dialekt eller om den är ett eget språk. Många talare av jämtska (däribland Bo Oscarsson) hävdar att det är ett språk, och pekar då på skillnaderna mellan jämtska och svenska i fråga om bland annat ljuduppsättning, grammatik och ordförråd."Jämtska – språk eller dialekt?" i Språket Sveriges Radio P1 24 juni 2009
Historia mini|stående|vänster|Frösöstenen Liksom andra nordiska dialekter har jämtskan utvecklats ur fornnordiskan. När en specifik jämtska framträder i historien är dock okänt. Enligt runologen Henrik Williams är Frösöstenen från mitten av 1000-talet, Jämtlands enda kända runsten, ristad i en svensk snarare än en norsk tradition, och ligger språkligt nära runsvenska områden. Språket uppvisar dock regionala särdrag och Williams kallar det därför för "runjämtska"..
I texten på runstenen förtäljs det om Jämtlands kristnande. Kyrkan kom därefter att organisera bygden och befolkningen sökte sig till olika kyrkor, därav ordet socken. Runt kyrkorna formades livet och i generationer samlades byfolket på kyrkbacken och så småningom uppstod olika enhetliga sockenmål, tillsammans med sedvänjor, folkdräkter och så vidare. Således finns det nästan lika många olika varianter av jämtska som det har funnits socknar. Gränserna för dessa socknar har varierat beroende på bland annat hur stor befolkningen i området var. Lits socken var till exempel en av de allra största i Jämtland under medeltiden men har senare krympt i storlek när de nya socknarna Kyrkås, Häggenås, Laxsjö, Föllinge och Hotagen bildades. På grund av den gemensamma historien i Lits socken ses dialekterna i dessa socknar som en grupp med stor inbördes släktskap, under benämningen litsmål. Likheter i andra grupper beror även de vanligen på att socknarna i gruppen har en gemensam historia i en äldre socken, att de tillhört samma pastorat eller domsagaReinhammar, Vidar (1986). "Jamska eller jämtmål?" i Sten Rentzhog: Jämten 1987, sid. 177..
Karakteristika drag miniatyr|stående|Jämtlands läge i Sverige. miniatyr|stående|De norrländska målens indelning.Norrländsk uppslagsbok: Norrland/språk">Övre Norrlands bygdemål Till Jämtmålen hör dialekterna i Jämtland utom övre Frostvikens socken (det så kallade Lidmålet, vitt område). Jämtmålen kan delas upp i jämtska (dialektalt "Jamska") och Ragundamål (övergångsmål mellan jämtska, ångermanländska mål och medelpadsmål). Det som i första hand karakteriserar jämtskan är att den, i likhet med till andra central- och nordskandinaviska dialekter (tröndska, finlandssvenska och flertalet norrländska dialekter), har så kallad vokalbalans, vilket innebär att gamla kortstaviga ord får en försvagad eller bortfallen ändvokal. Exempelvis har västlig centraljämtska lä:`vä 'leva', lå:`vå 'lova', by:`ry 'burit' etc. där : betecknar lång uttalslängd. Gamla långstaviga ord får i allmänhet i stället en försvagning av ändelsen och i centraljämtska och Offerdalsmål tappas ändelsen helt men med bevarande av antalet stavelser hos tvåstaviga ord genom tvåtoppsaccent. Exempelvis heter svenska verbet 'lösa' i centraljämtska lö`öy:s, i Offerdalsmål lö`ö:s och i sydvästjämtska löy:`se. Alla samiska dialekter, särskilt östsamiskan, har haft liknande form av vokalbalans långt innan det spreds inom nordiska dialekter. En teori som framförts är därför att vokalbalans i nordskandinaviska dialekter beror på skandinavisering av samer i dialektområdet.Jurij Kuzmenko, "Den nordiska vokalbalansens härkomst", Svenska språkets historia
Prosodi Den ovan nämnda Kortstavigheten är bevarad i viss utsträckning i östjämtska, men även delvis i västjämtska och i Ovikens socken i sydvästra Jämtland. I östra Jämtland och Oviken finns bevarad kort stavelselängd i ord såsom fornnordiska haku ’haka’, lifa ’leva’, som i dialekterna blivit håke (Fors, Ragunda, Stugun), hôke (Hällesjö) eller håku (Oviken), respektive lävä med öppet ä. I västra Jämtland är kortstavigheten vacklande, men främst bevarad i ord med accent 1, som fornnordiska svið som i Åre blivit svä, medan vokalen förlängts till lång eller halvlång vokal i ord med accent 2, såsom låˑvå/lå:vå ’lova’, dåˑnå/då:nå ’dåna’ (av fornnordiska lofa, duna).
Västliga och östliga drag
Eftersom jämtskan utgör ett övergångsområde mellan de svenska och norska språkområdena har dialekten av naturliga skäl många drag gemensamma med båda dessa områden. Många gånger kan sådana drag karaktäriseras utifrån västlig respektive östlig karaktär - vilket ofta används för att klassificera dialekter som väst- eller östnordiska. Indelningen i väst- och östnordiska är dock inte av någon större relevans för moderna fastlandsskandinaviska dialekter, som vanligtvis kategoriseras utifrån andra kriterier.
Västliga drag i jämtskan är bland annat:
Många nasalassimilationer av typen /mp nt ŋk/ > /pː tː kː/. T.ex. sopp 'svamp', bratt 'brant', dråken/drökken 'drunkna'. Däremot vänt 'vante'. Nasalassimilationer förekommer även i övriga norrländska mål, dalmål samt i västliga götamål. Urnordisk eu-diftong blir /jö/ före dentala och alveolara konsonanter ; ljös 'ljus', ljö 'ljud', men /ju/ eller /y:/ annars. I-omljud i presens av starka verb; fara - fär - for, ta - täg - tog, sova - söv - sov Bevarade fornnordiska diftonger. Se nedan.
Östliga drag i jämtskan är bland annat:
Äldre långt /lː/ är bevarat som /lː/, till skillnad från norska dialekter där det övergått till /ʎː/ eller /dl/.
Bruten form i ordet 'jag'. Jämtska je motsvaras i väst av det obrutna æ. Brutna former förekommer också på norska Østlandet.
Äldre /hw/ har blivit /v/, som i vå, hått 'vad' (< fno. hvat) och veite 'vete' (< fno. hveiti). I väst har kombinationen i stället blivit /kv/ eller /k/, jämför nynorska kva och kveite.
Få fall av u-omljud. Jämtska asp motsvaras av osp i bl.a. Härjedalen och Norge. Få fall av a-omljud. Jämtska gur 'gorr', pusa 'påse (ackusativ)' motsvaras av fvn. gor, posa.