Regeringen Persson var Sveriges regering från den 22 mars 1996 till den 6 oktober 2006. Det var en socialdemokratisk enparti- och minoritetsregering ledd av statsminister Göran Persson.
Regeringen tillträdde i samband med att sittande statsminister Ingvar Carlsson lämnade partiledarposten och avgick till följd av förlusten i riksdagsvalet 2006. Den efterträddes av den borgerliga regeringen Reinfeldt.
Statsråd
Förutom statsministern själv var det endast Ulrica Messing, Leif Pagrotsky och Thomas Östros som fanns med i regeringen Persson hela tiden mellan 1996 och 2006. Från Perssons ursprungliga ministerlista fanns vid regeringens avgång 2006 även Ylva Johansson med i regeringen, men Johansson stod utanför regeringen mellan 1998 och 2004.
I de fall där ett statsråd innehaft samma post även i den föregående regeringen Carlsson III anges hela den sammanhängande tiden på posten i spalten "Tillträdde".
Samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet
Efter riksdagsvalet 1998 kom regeringen överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet att samarbeta. Den 5 oktober 1998 meddelade partierna i ett pressmeddelande att de skulle samarbeta på fem områden: ekonomi, sysselsättning, rättvis fördelning, jämställdhet och miljö. Samarbetet skulle komma att manifesteras såväl i riksdagen som genom gemensamma arbetsgrupper mellan partierna. Partierna hade enats om att tillsätta särskilda arbetsgrupper för att lägga konkreta förslag på sysselsättningsområdet.
Efter riksdagsvalet 2002 kom partierna överens om att fortsätta samarbetet ytterligare en mandatperiod.
Misstroendeomröstning 1998
Efter statsministerns regeringsförklaring tisdagen den 6 oktober 1998 begärde Carl Bildt (m) ordet och framställde ett yrkande om misstroendeförklaring. Carl Bildt anförde följande: "Låt mig därefter mera formellt säga att efter ett val, som innebär ett mycket betydande nederlag för regeringspartiet, bör statsministern avgå och bereda utrymme för en regeringsbildningsprocess under talmannens ledning. Så har icke skett." Carl Bildt överlämnade också en skrivelse till talmannen av vilken det framgick att yrkandet biträddes av 35 moderata riksdagsledamöter.
Efter två bordläggningar företogs ärendet till avgörande torsdagen den 8 oktober 1998. Före omröstningen gjordes ett inlägg från vartdera av de sju riksdagspartierna.
Sven Hulterström (s) menade att yrkandet inte skulle betraktas som någonting annat än en politisk demonstration. Vidare uttalade han: Gudrun Schyman (v) uttalade att det parlamentariska läget var klargjort genom den gemensamma kommuniké som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade lämnat. Den visade med all önskvärd tydlighet att de tre partierna hade gått in i ett långsiktigt politiskt samarbete som skulle sträcka sig över hela mandatperioden på de angivna områdena. Göran Hägglund (kd) menade med hänvisning till den socialdemokratiska valförlusten att det rimliga hade varit att regeringspartiet låtit talmannen pröva förutsättningarna för ett regeringsunderlag med största möjliga bredd. "Respekten för parlamentarismens principer borde därför ha lett till en avskedsansökan från statsministern, även om konstitutionen inte uttryckligen kräver det." Emellertid hade det genom trepartiuppgörelsen visats att det fanns goda förutsättningar för ett långsiktigt samarbete mellan de tre partierna. Kristdemokraterna konstaterade således att det förelåg majoritetsstöd för den sittande regeringen, varför partiet skulle avstå i omröstningen. Agne Hansson (c) framhöll att det inte fanns något formellt hinder för en regering att sitta kvar efter en valförlust. Vidare menade han att förhållandet liknande en omröstning om ett förslag från talmannen till regeringsbildare. Centerpartiets förhållningssätt var, liksom i tidigare liknande situationer, att avstå i omröstningen då regeringsbildningen bedömts vara i överensstämmelse med den parlamentariska situationen. Lars Leijonborg (fp) uttalade att det hade varit mest korrekt av statsministern att efter valet agera som Ola Ullsten 1979, alltså lämna in sin avskedsansökan och låta en ny regeringsbildning ske under talmannens ledning. Vidare menade Leijonborg att omröstningen kunde ses som ett slags omvänd statsministeromröstning. Folkpartiet skulle i enlighet med partiets praxis lägga ned sina röster med hänsyn till den uppgörelse som träffats mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Hållfastheten och trovärdigheten i uppgörelsen kunde visserligen ifrågasättas, men om de tre partierna själva ansåg sig utgöra en regeringsduglig majoritet, fick det tills vidare godtas. Marianne Samuelsson (mp) anförde att Miljöpartiet skulle rösta nej. Miljöpartiet hade tagit sitt parlamentariska ansvar efter valet genom att tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet diskutera fram ett budgetförslag. Enligt Samuelsson var inriktningen ett långsiktigt samarbete som förhoppningsvis skulle kunna räcka över mandatperioden.
I omröstningen röstade 82 ledamöter (m) för bifall till yrkandet om misstroendeförklaring, medan 186 ledamöter (s, v och mp) röstade för avslag. Avstod från att rösta gjorde 74 ledamöter (kd, c och fp).
Misstroendeomröstning 2002
Den 30 september 2002 yrkade Moderaternas partiledare Bo Lundgren på misstroendeförklaring mot regeringen. Innan omröstningen den 2 oktober hävdade Lundgren att:
Bo Könberg (fp) förklarade att: Folkpartiet skulle därför rösta i enlighet med yrkandet. Göran Hägglund (kd) menade att dagens situation skilde sig från 1998, då Kristdemokraterna hade lagt ned rösterna: Kristdemokraterna skulle därför rösta för yrkandet. Agne Hansson (c) menade att en regering med automatik skulle avgå efter riksdagsval. Förtroendeomröstning var därför ett sätt att visa om regeringen hade stöd av en majoritet i riksdagen. Centerpartiet skulle därför rösta för yrkandet. Peter Eriksson (mp) menade att det bästa vore om regeringen bestod av partier som tillsammans hade en majoritet i riksdagen men att detta i nuvarande läge inte varit möjligt. Miljöpartiet hade nu ett avtal om samarbete med regeringen vad gäller den ekonomiska politiken och några sakområden och partiet skulle därför avstå från att delta i omröstningen.
Vid omröstningen yrkade 158 ledamöter för bifall (m, fp, kd, c) medan 174 ledamöter röstade för avslag (s, v).
Vallöften
Göran Perssons regeringar mellan 1994 och 2006 uppfyllde mellan 81 och 86 procent av sina vallöften, enligt Elin Naurins forskning.Elin Naurin,Om svenska regeringars vallöften 1994-2010, Politologerna
Kontroverser
Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 Regeringen Persson fick utstå mycket kritik för sitt agerande under tsunamikatastrofen 2004.
Stängningen av Sverigedemokraternas webbplatser 2006
Utrikesminister Laila Freivalds meddelade den 21 mars 2006 sin avgång, sedan det framkommit att hon känt till att en tjänsteman vid Utrikesdepartementet (UD) tagit kontakt med webbhotell Levonline AB, som den 9 februari 2006 stängde ned en av Sverigedemokraternas webbplatser. Detta var i samband med deras partitidning SD-Kuriren utlyst en teckningstävling och publicerat "den bästa karikatyren" av den islamiske profeten Muhammed på sin webbplats den 3 februari 2006. UD:s agerande kritiserades bland annat av Publicistklubbens ordförande Stig Fredrikson som kallade det hela "oerhört anmärkningsvärt" och sade att det "verkar som om yttrandefriheten får ge vika för utrikespolitiken". Även pressombudsmannen Olle Stenholm var kritisk och jämförde händelsen med den svenska censurlagstiftningen under andra världskriget. Folkpartiledaren Lars Leijonborg anmälde ärendet till riksdagens konstitutionsutskott, för att utreda om UD:s agerande inneburit brott mot tryckfrihetsförordningen."Regeringens agerande vid stängning av hemsida" (anmäld av Lars Leijonborg (fp), 2006-03-20, dnr 050-2705-2005/06). (Pdf 305 kbyte)
Se även
Resultat i val till Sveriges riksdag
Kommentarer
Referenser
Persson Kategori:Bildanden 1996 Kategori:Upplösningar 2006 Kategori:Politik i Sverige 1996 Kategori:Politik i Sverige 1997 Kategori:Politik i Sverige 1998 Kategori:Politik i Sverige 1999 Kategori:Politik i Sverige 2000 Kategori:Politik i Sverige 2001 Kategori:Politik i Sverige 2002 Kategori:Politik i Sverige 2003 Kategori:Politik i Sverige 2004 Kategori:Politik i Sverige 2005 Kategori:Politik i Sverige 2006