Nordiska språk, även nordgermanska språk är en germansk språkgrupp i norra Europa, omfattande språken danska, färöiska, isländska, norska och svenska, samt ett antal utdöda språk som norn och passerade språkstadier som fornnordiska. Utöver indelningen i språk som tar fasta på den framväxande standardiseringen inom nuvarande politiska gränser finns och har funnits ett stort antal språkliga varieteter (lekter, dialekter) vars ställning som språk i några fall (som älvdalska) har diskuterats.
Nordiska språk är även namnet på en akademisk disciplin. För att till exempel bli svensklärare skulle en student tidigare läsa både nordiska språk och litteraturhistoria. Numera ingår element av dessa ämnen i blockämnet svenska.
Nordgermanska språk är en av tre germanska språkgrupper, där de andra två är västgermanska språk, till vilka bland annat engelska, frisiska, nederländska och tyska hör, samt östgermanska språk, vilka är utdöda. Germanska språk är i sin tur en av grenarna inom den indoeuropeiska språkfamiljen.
Ur ett språkvetenskapligt perspektiv kan de nordiska språken delas upp i två grupper. Den fastlandsnordiska gruppen utgörs av danska, norska och svenska och bildar ett dialektkontinuum. Den andra gruppen, de önordiska språken, består av färöiska, isländska, och utdöda varietet som norn och grönländsk nordiska.
En annan indelning, som tar fasta på tidiga tendenser i urnordiska och fornnordiska, är å ena sidan västnordiska i Norge och Island och Färöarna, tidigare även Grönland och Nordöarna, Skottland), och å andra sidan östnordiska i Danmark, Sverige, Finland och Estland, samt gutniska, som är en särskild östnordisk form på Gotland. Indelningen är schematisk, och många varieteter i östra Norge samt härjedalska, jämtska och möjligen älvdalska intar eller har intagit en mellanställning.
Kring år 1000 var hela det nordiska språkområdet förståelsemässigt homogent, fornnordiska, med fornöstnordiska, fornvästnordiska och forngutniska varieteter. Före 700-talet hade Norden ett språk, urnordiska, som var påfallande enhetligt i bevarade runinskrifter.
Ungefär 20 miljoner människor i Norden har ett nordiskt språk som modersmål.Holmberg, Anders and Christer Platzack (2005). ”The Scandinavian languages”. I The Comparative Syntax Handbook, redaktörer Guglielmo Cinque and Richard S. Kayne. Oxford och New York: Oxford University Press. Excerpt at Durham University . Nordiska språk talas också i viss utsträckning av emigrantgrupper, historiskt huvudsakligen i Nordamerika och Australien.
Nordiska språk (skandinaviska språk) skall skiljas från språk i Norden, som också omfattar språk från den uraliska språkfamiljen (samiska, finska och meänkieli) och från den eskimåisk-aleutiska familjen (grönländska).
Allmänt miniatyr|Nordiska språk Fastlandsnordiska:
Önordiska:
miniatyr|De germanska språken i Europa
Nordiska språk är en undergrupp i den germanska språkgrenen och härstammar från fornnordiskan, det språk som började talas i Norden från ca 700-talet e.Kr. och som runt 1000-talet delades upp i de mer distinkta regionala dialekterna fornsvenska, forndanska, forngutniska, fornnorska och fornisländska.
Till en början var skillnaderna minst mellan svenska och danska (östnordiska språk) och mellan (väst-)norska, färöiska och isländska (västnordiska språk), medan skillnaderna var större mellan dessa grupper (väst- och östnordiska språk), samt forngutniskan.
Till de västnordiska språken hör färöiska, isländska, norn (utdött) och varieteter av norska, som alla har sitt ursprung i dialekten fornvästnordiska. De östnordiska språken omfattar danska och svenska, som uppstod ur fornöstnordiskan. En separat gren av de nordiska språken utgjorde forngutniskan, som talades på Gotland under medeltiden och hade ett skriftspråk fram till 1500-talet. I dag räknas emellertid gutniskan inte som språk utan ses som en nordisk dialekt då den inte har ett vedertaget skriftspråk, tagit så mycket lån från svenskan och eftersom Gotland inte är en egen stat.
Ibland skiljer man de två norska skriftspråken åt och räknar nynorskan till de västnordiska språken, medan bokmål, som är mycket mer påverkat av danska, räknas som östnordiskt. Distinktionen mellan västnordiskt och östnordiskt är vansklig på många sätt. Exempelvis glider svenska och norska dialekter över i varandra och någon naturlig gräns mellan svenska och norska existerar inte.
En modernare indelning En modernare klassificering, så kallad synkron klassificering, delar upp de nordiska språken på ett annat sätt. Denna uppdelning bygger istället på dagens skillnader, varvid språkgruppen delas upp i två andra grupper: öskandinaviska språk och fastlandsskandinaviska språk.
Färöiska och isländska ingår då i den första gruppen och norska, svenska och danska i den andra. Denna uppdelning är mer relevant när det gäller dagens situation, och inte språkhistoriskt. Dagens skillnader mellan de båda grupperna fastlandsskandinaviska och öskandinaviska har uppstått på grund av öskandinaviskans isolering. De skandinaviska dialekterna har genomgått liknande utvecklingsstadier och påverkats av i synnerhet lågtyskan. Uppskattningar gör gällande att mellan 30 och 40 procent av de ord skandinaver dagligen använder härstammar från lågtyska. Av de fastlandsskandinaviska språken står särskilt det bokmålsnorska och danska skriftspråket varandra mycket nära. Detta beror på att bokmålet utgått från danskan, som under dansk-norska unionen var det officiella skriftspråket. Nynorskan som har utgått från de norska dialekterna och är mindre påverkad av danskan, har å andra sidan fler drag gemensamma med svenska, drag som bokmålnorskan saknar.
De fastlandsskandinaviska standardspråken är ömsesidigt begripliga och framförallt norrmän och svenskar har mycket lätt för att förstå varandra. Dessa har svårare att förstå det danska uttalets säregna utveckling.
Diskussion om en eventuell skandinavisk språkunion Eftersom danska, norska och svenska är ömsesidigt begripliga, har det diskuterats mellan länderna om att inrätta en skandinavisk språkunion, så som skedde 1980 med nederländskan, för att på lång sikt stärka språkens ställning internationellt. Samordningsprojekt från slutet av 1800-talet har bland annat samordnat den tekniska terminologin, samtidigt som norskan och danskan har infört bokstaven å och danskan avskaffat versal inledning av substantiv (så som tyskan fortfarande har).
I praktiken har danskan en tendens att glida från norska och svenska i sitt uttal.
Den nordiska språkgruppen
Eftersom de nordiska varieteterna är närbesläktade och har indelats efter flera olika principer kan en översikt över språkgruppen inte ges i form av ett språkträd. Med utgångspunkt i den nutida politiska indelningen kan språken sägas vara danska, färöiska, isländska, norska och svenska. I dialektologi har följande grovindelningar gjorts: danska jylländska (på Jylland) ödanska (på de danska öarna) östdanska (på Bornholm) svenska sveamål dalmål (i Dalarna) götamål (i delar av Götaland norrländska mål sydsvenska mål östsvenska mål gotländska mål norska östnorska östländska (främst i Østlandet) trönderska (i Tröndelag) västnorska västländska (främst i Vestlandet och i Agder nordnorska (norr om Tröndelag)
Bland de nordiska lekterna (dialekterna) finns flera med historisk, språklig och geografisk särställning, till exempel den geografiskt isolerade i det närmanste utdöda gammalsvenskan i Gammalsvenskby i Ukraina, och dalmålet älvdalska för vilken en politisk strävan för erkännande som nationellt minoritetsspråk finns.
Älvdalsmål anses allmänt höra till sveamålen, men det har numera en egen ortografi och på grund av att den inte kan förstås av personer som talar andra dialekter anser många språkforskare att älvdalsmålet ska räknas som ett eget språk.Sapir, Yair (2004). Elfdalian, the Vernacular of Övdaln. Conference paper, 18−19 juni 2004. Åtkomligt i format pdf i elektroniska arkivet vid Uppsala universitet. Å andra sidan är älvdalsmålet/ älvdalskan en dialekt av dalmålet (eller dalskan), som av språkbrukarna själva upplevs som ett eget språk.
Ur historisk synpunkt räknas de sydsvenska dialekterna ibland som östdanska mål. Rent språkligt finns det inga nationella gränser mellan de nordiska dialekterna.
Forngutniskan räknas varken till de östnordiska eller de västnordiska språken utan utgör en separat gren. På grund av framförallt politiska skäl är dagens gutniska dialekt (Gutamålet) inte att betrakta som ett språk.
Jamska, som räknas till de norrländska målen, kan både jämföras med den norska trøndskan och med norrländska mål. På grund av detta har det diskuterats om jamska ska räknas till de västnordiska eller till de östnordiska dialekterna.
Skriftspråk skall ej förväxlas med talade varieteter. I Norge förekommer, vid sidan av skriftspråken bokmål och nynorska, två icke-officiella men etablerade typer av skriftspråk. Riksmål liknar bokmål, men är mer konservativt än detta. Riksmålet används av många, speciellt i städerna. Vidare finns högnorska, som är ganska lik nynorskan, men som är mer trogen Ivar Aasens ursprungliga dialektanpassning. Det används av en minoritet. Inom bokmålet har stor oenighet funnits eftersom tillskyndare av radikalt bokmål har velat göra bokmålet mer likt nynorska och har velat anknyta till norska dialekter. Tanken har funnits att gradvis närma de norska skriftspråken till varandra tills samnorska har uppnåtts, med denna tanke har uppgivits.
Historia
mini|De nordiska språken härstammar från urnordiskan och fornnordiskan som i stort sett enbart belagt via runskrift före 1000-talet. Rökstenen från omkring 800 ger en viss uppfattning om detta språk.
Förurgermanska (bronsålder)
De nordgermanska språken härstammar från den urindoeuropeiskan. Omkring 2000 f.Kr. migrerar möjligen en okänd folkgrupp från Baltikumområdet till Sverige och för med sig en äldre föregångare till germanska språk. Denna östliga folkgrupp blir snabbt utbredd i hela Skandinavien och omkring 1500 f.Kr. kan man tala om en germansk språkform, ”förurgermanska” eller ”paleogermanska” (jämför , ).
Under årtusendet före Kristus bildas framväxer den germanska språkgruppens moderspråk urgermanskan. Språkgruppen indelas sedermera i östgermanska (gotiska), västgermanska (tyska, engelska) och ”nordgermanska” (de nordiska språken).
Urgermanska (förromersk järnålder)
Under antiken invaderar Romarriket den centraleuropeiska regionen Gallien (dagens Frankrike) och senare Germanien (dagens Tyskland), varvid de urgermanska språken kommer i kontakt med det italiska språket latin, och lånar in ett mindre antal ord. Runt Kristi födelse introduceras det första påtagliga skriftspråket i Norden, den äldre runraden, vilken uppvisar nära släktskap med äldre fornitalisk skrift.
Under denna tid talas det nordgermanska språket kanske främst i de skandinaviska kustområdena och i södra Skandinavien. I centrala och norra Skandinavien talas andra språk som uppvisas genom lån i samiskan, där en tredjedel av samiskans ordrötter inte kan rekonstrueras som ord med etymologier inom den uraliska språkfamiljen. I nordkalotten talades en förmodad föregångare till ursamiskan, kallad ”protolapska” eller ”urlapska”. Samiskan påvisar annars stor språklig kontakt mellan ”nordbor” och ”ursamer” under forntiden, där 24% av det samiska ordförrådet är lån från nordgermanskan.
Urnordiska (senromersk järnålder)
Från senromersk järnålder omkring 200 e.Kr. återfinns fler runinskrifter i Europa vilket möjliggör en klarare särskiljning av de germanska språken. Från detta skede brukar man kalla det nordgermanska språket för urnordiska eller urnordgermanska.