Friedrich Wilhelm Nietzsche (), född 15 oktober 1844 i Röcken vid Lützen i Preussen, död 25 augusti 1900 i Weimar i Sachsen-Weimar-Eisenach, var en tysk filosof, arbetskritiker, författare och klassisk filolog.
Nietzsche påverkades tidigt av tänkare och kulturpersonligheter som Arthur Schopenhauer, Richard Wagner och Charles Darwin. Senare tog han dock tydligt avstånd från deras idéer. Han är främst känd för sina idéer om övermänniskan och för sin kritik av kristendomen.
Han förespråkade en estetisk kultur framför kristen självuppoffring och humanistisk moral. I samband med detta utvecklade han skillnaden mellan apolloniska och dionysiska ideal. Nietzsche riktade också skarp kritik mot vetenskapen. Han ansåg att vetenskapen hade försvagat både religionens ursprungliga andliga betydelse och den romantiska, verklighetsflyende konsten.
Nietzsche var även tydlig i sin uppfattning att religion i grunden var skadlig. Enligt honom hämmade den människans skaparkraft och självständighet.
Nietzsches tankegods har påverkat flera framstående tänkare, däribland Max Weber, Sigmund Freud, Ernst Jünger, Martin Heidegger, Le Corbusier, Wittgenstein, August Strindberg, Jacques Derrida, Jean-François Lyotard, Sartre, Michel Foucault, Gilles Deleuze, Guillaume Faye och Edith Södergran.
Nietzsche levde under en period då romantiken fortfarande hade stort inflytande, vilket präglade hans tidiga verk. Senare kom realismen och positivismen att påverka honom mer. Med tiden blev han själv en av romantikens främsta kritiker.
Han räknas som en viktig föregångare till existentialismen och kom att inspirera många konstnärer under modernismen och senare epoker.
Biografi
Uppväxt Friedrich Nietzsche föddes i kyrkbyn Röcken, tre mil sydväst om Leipzig. Hans mor hette Franziska Oehler och hans far, Carl Ludwig Nietzsche, var protestantisk präst. Även hans farfar Friedrich August Ludwig Nietzsche hade varit prost, och hans morfar David Ernst Oehler var präst. Det är tänkbart att detta påverkade Nietzsches syn på religion senare i livet.
Nietzsche hävdade själv att hans farfars far hade varit polsk greve, ett påstående som inte har kunnat beläggas. Påståendet tillkom senare i Nietzsches liv, då han motsatte sig tysk nationalism och rasism. Det kan tolkas som att han, i protest mot denna nationalism, ville framhäva sitt polska påbrå som mer framträdande än det faktiskt var.
När Nietzsche bara var fyra år avled hans far. Efter faderns död flyttade familjen till mormodern i Naumburg an der Saale, där Nietzsche växte upp tillsammans med sin tre år yngre bror Joseph, som dog vid ett års ålder, och sin fyra år yngre syster Elisabeth. Hushållet omfattade även faderns två ogifta systrar.
Barnen fostrades i en protestantisk och konservativ anda. Som en del av uppfostran fick Nietzsche lära sig spela piano, och han började komponera vid tio års ålder. Familjen var konservativ och anhängare av den politik som fördes i Heliga romerska riket av tysk nation, en politik som stödde sig på altaret och svärdet och som såg med ogillande på både revolutioner och arbetarrörelsen.
År 1858 skrevs Nietzsche in vid internatskolan Schulpforta, där han studerade klassiska språk och samtidigt konstaterade att han saknade sinne för matematik. Han konfirmerades 1861, men tog året därpå avstånd från den etablerade kristendomen. Sitt specialarbete ägnade han åt Theognis, och samtidigt bildade han sällskapet Germania. Två samtida intellektuella som han tog intryck av var Ralph Waldo Emerson och Schopenhauer.
Under gymnasietiden började Nietzsche lida av svår migrän, en pina som förföljde honom resten av livet. Migränen och hans svårigheter med matematik bidrog till att han tog studenten först vid 20 års ålder, 1864.
Tidig akademisk karriär och militärtjänst Nietzsche inskrevs år 1864 vid universitetet i Bonn, där han studerade klassisk filologi, filosofi och konsthistoria. Han tog starkt intryck av professor Friedrich Ritschl. När denne fick en professur vid Universität Leipzig år 1865 följde Nietzsche honom dit som student. Ritschl bidrog till att Nietzsche publicerade sin första artikel i Rheinisches Museum 1867–1869. Artikeln byggde på hans specialarbete om Theognis och innehöll även uppgifter om de grekiska lyrikerna samt källorna till Diogenes Laertios. Flera av hans studiekamrater blev livslånga vänner, däribland Erwin Rohde, Paul Deussen och Carl von Gersdorff.
miniatyr|stående=0.8|Nietzsche poserar i sin preussiska artilleriuniform 1867.
Eftersom Nietzsche var närsynt fick han frisedel vid mönstring. År 1867 värvade han sig frivilligt till det beridna fältartilleriregementet i Naumburg i den preussiska armén. Orsaken till detta beslut kan ha varit Schopenhauers inflytande. Nietzsche skadades dock redan efter ett halvår, och bristfällig behandling av såren ledde till att läkningen drog ut på tiden, vilket satte stopp för hans fortsatta karriär i armén.
Akademisk karriär På Ritschls rekommendation anställdes Nietzsche år 1868, vid 24 års ålder, som extra ordinarie professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel i Schweiz. Detta skedde trots att han inte hade promoverats, vilket vanligtvis krävdes för professurer. Han utnämndes 1869 till ordinarie professor. Han sade då upp sitt preussiska medborgarskap utan att ansöka om ett nytt i Schweiz och förblev därefter statslös resten av livet.
Intresset för språk ersattes med tiden av ett växande intresse för försokratikerna, särskilt genom skrifter av Diogenes Laertios. Hans inställning till den akademiska världen blev så småningom bitter. I stället ville han grunda ett fritt lärosäte för hela Europa, men saknade ekonomiska möjligheter.
Han undervisade om Aiskylos och grekisk lyrik samt i latin och grekiska vid gymnasiet. Hans installationsföreläsning handlade om Homeros och drog många åhörare. Bland kollegorna fanns Jacob Burckhardt, som väckte Nietzsches intresse för den hellenistiska kulturen och renässansen. Nietzsche hade även ett omfattande tankeutbyte med religionshistorikern Franz Overbeck.
I slutna sällskap uppträdde Nietzsche ofta som pianist. Han fick rykte om sig att vara en mycket framstående sådan. När Richard Wagner och hans hustru Cosima besökte Leipzig år 1868 fick de höra talas om hans talang, och detta blev upptakten till en ömsesidig beundran och vänskap. Nietzsche skrev ett antal musikstycken, men hans förmåga i det avseendet betraktas allmänt som obefintlig. Under tiden när paret Wagner bodde i Villa Tribschen utanför Luzern 1869–72 var Nietzsche en regelbunden gäst i deras hem.
Sjukvårdare under fransk-tyska kriget I det fransk-tyska kriget 1870–1871 deltog han som sjukvårdare, varunder han var tjänstledig från universitet. De mödor han utstod då bidrog antagligen till att hans redan dåliga hälsa försvagades ännu mer. När han återvände till Basel, började han skriva böcker vid sidan av undervisningen. Nietzsches första stora verk, Geburt der Tragödie (Tragediens födelse), utgivet 1872, innebar en total brytning med Ritschl och öppet hån från framstående professorer. Sågningen ledde till att nästan alla studenter uteblev från hans föreläsningar.
Nietzsche var under denna tid mycket aktiv som författare. År 1873 skrev han en kritik till David Strauss (David Strauss, der Bekenner und Schriftsteller, Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das Leben (Historien och livet) som utkom året därpå, liksom Schopenhauer als Erzieher (Schopenhauer som uppfostrare). Han skrev och utgav böcker i hög takt, och hans produktion var omfattande. Många utkast från denna tid förblev outgivna. Framåt 1874 framgår av brev till modern att han hade ledsnat på professuren och ville ägna sig fullt ut åt sitt skrivande.
Sjukdom och relationer Den danska revolutionären Rosalie Nielsen förälskade sig i Nietzsche år 1875, men känslorna var inte besvarade. Kommentarer om kvinnor som han skrev i anslutning till bekantskapen med henne och andra kvinnor har gjort att han ibland betraktats som misogynist. Samtidigt hade han flera nära vänskapsrelationer med kvinnor. Nietzsche tros även ha hyst starka känslor för Cosima Wagner, hustru till Richard Wagner och dotter till Franz Liszt. Olga Herzen stod honom också nära. Den 11 april 1876 friade han till Mathilde Trampedach, av baltisk uradel, men hon avböjde.
Nietzsche hade även romantiska relationer med gifta kvinnor som var hans elever i filosofi. Han besökte också prostituerade, där han kan ha smittats av syfilis, som senare kan ha utvecklats till neurosyfilis. Vissa forskare har menat att sjukdomen låg bakom hans mentala ohälsa senare i livet. Thomas Mann använde senare Nietzsche som förebild för den syfilissjuke konstnären Adrian Leverkühn i Doktor Faustus (1947).
Däremot hade Nietzsche aldrig de symptom på ögon, hud eller nervsystem som är vanliga vid syfilis. Dessutom var sjukdomsförloppet i hans fall alltför långsamt för att direkt kunna härledas till syfilis. På senare år har därför andra teorier om Nietzsches mentala sjukdom förts fram. Bland annat har hjärntumör, pannlobsdemens och den ovanliga kärlsjukdomen CADASIL diskuterats.Lagerholm, Martin, "Nietzsches sjukdomsdiagnoser små litterära mästerverk", Svenska Dagbladet 2009-11-21 (Läst 2009-12-21)Fritzell Santillo, Alexander, "Demenssjukdom drev Nietzsche till galenskap", "Under strecket", Svenska Dagbladet 2009-12-21Orth, M och Trimble, M R, "Friedrich Nietzsche's Mental Illness: General paralysis of the insane vs frontotemporal dementia", Acta Psychiatrica Scandinavia (2006)
Försvagad av överansträngning, magkatarr, ögonproblem och det som då beskrevs som ”hjärnlidande” återupptog han lärarverksamheten. År 1876 begav han sig till Sorrento för att återhämta sig och arbeta. Han hade nyligen gett ut Richard Wagner in Bayreuth, och under vistelsen blev brytningen med Wagner definitiv. Relationen mellan Nietzsche och Wagner hade försämrats alltmer. År 1877 reste han vidare till Neapel, badorten Ragaz, Rosenlaui och återvände till Basel i september.
Han började omarbeta sina reseanteckningar till ett bokmanuskript med hjälp av den sekreterare han anställde, Heinrich Köselitz, som förblev hans medarbetare resten av livet. Resultatet, Menschliches-Allzumenschliches. Ein Buch für freie Geister, utgavs 1878. Boken fick goda vitsord av Nietzsches brevvän Jacob Burckhardt och vännen Paul Rée, medan barndomskamraten Erwin Rohde var förfärad, liksom Cosima Wagner, som senare blev religiös.
Den 2 maj 1879 tvingades Nietzsche begära avsked från professuren i Basel till följd av sviktande hälsa. Efter debatten kring skriften Die Geburt der Tragödie minskade även studentnärvaron vid hans föreläsningar. Verket väckte stark kritik bland filologiprofessorerna och ansågs främja den germanska scenkonst Wagner utvecklade i Bayreuth.
Sjukdomsåren Efter att Nietzsche lämnat professuren, som han såg som en börda, levde han ett kringflackande liv i Zürich, Bern, Sankt Moritz och andra orter. För att komplettera sjukpensionen bestämde han sig för att bli grönsaksodlare, likt Epikuros, men planerna förverkligades aldrig. Under denna tid skrev han Vandraren och hans skugga, samtidigt som sjukdomen förvärrades.
I slutet av 1879 var han så sjuk att hans mor i Naumburg fick ta hand om honom, men 1880 gav han sig åter ut på resor i Europa. Senare anlände han till Venedig, där han dikterade Morgenröthe. Gedanken über moralische Vorurteile (Morgonrodnad) för Köselitz. Verket följdes senare av Fröhliche Wissenschaft.
miniatyr|stående|Nietzsche och Paul Rée framför en vagn, med Lou Salomé poserande bakom dem med en piska. Fotografiet togs i Luzern 1882.
År 1882 vistades både Nietzsche och makarna Wagner i Palermo. Någon försoning kom dock aldrig till stånd, och Nietzsche reste vidare till Rom. Där lärde han känna Lou Salomé, en radikal och högt bildad ryska med filosofiska intressen. Både Nietzsche och vännen Rée förälskade sig i henne och friade, men fick avslag. De fortsatte dock att umgås en tid.