Folke Bernadotte af Wisborg, född 2 januari 1895 i Stockholm (folkbokförd i Skeppsholms församling), död 17 september 1948 i Jerusalem (mördad av den sionistiska paramilitära gruppen Sternligan), var en svensk arméofficer, rödakorsledare och diplomat, som bar den luxemburgska adelstiteln greve af Wisborg. Han var son till prins Oscar Bernadotte och dennes hustru Ebba Munck af Fulkila och därmed kusin till Gustaf VI Adolf.
Uppväxt miniatyr|Folke Bernadotte af Wisborg som barn. Folke Bernadotte har beskrivit barndomen som lycklig och harmonisk, men sin uppfostran som sträng. Fadern hade genom sitt giftermål förverkat sina efterkommandes rätt till kungatronen, och hemmiljön hade mer drag av övre medelklass än överdådig aristokrati.
Han gick i Nya Elementarskolan i Stockholm och avlade 1913 studentexamen tillsammans med bland andra Erik C:son Boheman, Herbert Beckman och Curt Björklund. I skolan presterade han medelmåttigt och han påstås ha haft dyslexi, en åkomma som var vanlig inom släkten. Därefter följde kavalleriofficersutbildning med officersexamen 1915. År 1918 blev han löjtnant vid Livregementets dragoner, 1930 ryttmästare vid Livregementet till häst och övergick till reserven 1932.Bengt Wallerfelt (redaktör): K1 1928-2000, Nordisk Form 2000, . Under beredskapsåren blev han 1941 major.
Den militära karriären fick ett abrupt slut 1927 när Bernadotte fick diagnosen "bräckliga blodkärl", enligt vissa uppgifter ett blödande magsår – en åkomma som han led av under resten av livet. Under sjukhusvistelsen började han fundera mer på allvarliga frågor och beskrev hur han blev mer förstående inför mänskligt lidande.
Familj Folke Bernadotte gifte sig med Estelle Manville från Pleasantville i staten New York den 1 december 1928 i episkopalbykyrkan St. Johns i Pleasantville. De hade träffats första gången på Rivieran, där Bernadotte befann sig för att kurera sig. På bröllopet bar bruden en svensk brudkrona i platina och bergkristaller och drottning Sofias brudslöja i genombruten spets. Prins Gustaf Adolf var best man och prins Sigvard marskalk. Över 1 500 gäster var inbjudna till festligheterna på Manvilles gård Hi-Esmaro. Det var första gången som en medlem av en europeisk kunglig familj gifte sig på amerikansk mark.
Estelles familjs stora förmögenhet gjorde att Bernadotte kunde leva betydligt mer ståndsmässigt än han gjort i sitt barndomshem.
Greveparet Bernadotte bosatte sig i Dragongården på Djurgården i Stockholm och fick fyra söner: Gustaf Edward (30 januari 1930 – 2 februari 1936) Folke (född 8 februari 1931), har fyra barn Fredrik Oscar (10 januari 1934 – 20 augusti 1934) Bertil Oscar (född 6 oktober 1935), har tre barn
Innan han gifte sig fick Folke Bernadotte en dotter tillsammans med revyskådespelaren Lillie Christina Ericson (6 juni 1892 – 22 februari 1981)Sveriges Släktforskarförbund, Sveriges dödbok 4 (CD-ROM).: Jeanne Birgitta Sofia Kristina Ericson (senare Matthiessen) (4 maj 1921 – 17 maj 1991), fick fyra barn Folke Bernadotte var gudfar till Sveriges nuvarande kung Carl XVI Gustaf – som efter sin gudfar fick förnamnet Folke. 1973 gifte änkan om sigSvensk filmdatabas - Estelle Bernadotte och ändrade då sitt namn till Estelle Ekstrand.
Uppdrag före andra världskriget Efter den militära karriären fortsatte Folke Bernadotte sitt värv inom hovet. År 1934 utsågs han till tillfällig chef för hovstaten för prins Gustaf Adolf, hertigen av Västerbotten, där han stannade till 1940. Det första större officiella uppdraget var som generalkommissarie i den svenska bestyrelsen vid Världsutställningen i New York 1939. I samband med utställningen blev Folke Bernadotte utsedd till juris hedersdoktor vid Upsala University i East Orange, New Jersey.
Folke Bernadotte var en framgångsrik tävlingsryttare, vilket sedermera naturligen ledde fram till att han blev ledamot i olika ridsportsorganisationers styrelser. I likhet med prins Gustaf Adolf var han engagerad i scoutrörelsen och efterträdde Ebbe Lieberath som chef för Sveriges scoutförbund i november 1937. Han var ordförande där tills han övertog prins Gustaf Adolfs ordförandeklubba för Svenska Scoutunionen 1947. År 1940 utgav han Pojkar och scouting och för sina insatser inom scoutrörelsen förlänades han 1941 Silvervargen. Han var också ordförande i Simfrämjandet, Stockholms stads frivilliga skarpskytteförening och Skytteförbundens överstyrelse.
År 1943 blev Folke Bernadotte vice ordförande för Svenska Röda Korset. Ordföranden, prins Carl, Folke Bernadottes farbror, var då 82 år, så i praktiken fick han då överta ansvaret; år 1946 utsågs han formellt till ordförande.
De vita bussarna miniatyr|Monumentet i Kruså, Danmark.
Under andra världskrigets slutskede ledde Folke Bernadotte flera räddningsaktioner för Röda Korset. Höstarna 1943 och 1944 organiserade han krigsfångeutbyte, där 11 000 krigsfångar fick återvända till sina hemländer via Sverige. Från februari 1945 var han i Tyskland och träffade då Heinrich Himmler. Folke Bernadotte hade ursprungligen i uppdrag av regeringen att sammanföra norska och danska politiska fångar i Tyskland. Han tog hjälp av 250 personer och 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser för att transportera fångarna till ett läger där det svenska Röda Korset väntade och skulle vårda dessa personer. Lägret låg i Neuengamme utanför Hamburg. Ytterligare förhandlingar ledde till att Bernadotte fick transportera dessa till Sverige.Hans Dahlberg: I Sverige under 2:a världskriget 1983. Bernadotte lyckades även redan i februari 1945 utverka tillstånd att föra hem svenska kvinnor som vunnit tyskt medborgarskap genom att gifta sig med tyska män. Under senare förhandlingar lyckades han ytterligare utverka rätt att föra ut även andra grupper. 24 april 1945 fick han av Himmler i uppdrag att framföra ett förslag till Västmakterna om att Tyskland skulle kapitulera för dem på Västfronten och i Danmark och Norge. Via svenska utrikesdepartementet framfördes förslaget för de allierade 26 april 1945, men det kom att avvisas.
Han kom tillbaka därifrån den 1 maj 1945, dagen efter att Adolf Hitler tagit livet av sig, och Svenska Dagbladet som intervjuade Folke Bernadotte i samband med detta, skrev att de ur tyska koncentrationsläger lyckats rädda "15 000 människor, därav ungefär 8 000 danskar och norrmän samt 7 000 kvinnor av olika nationaliteter: fransyskor, polskor, holländskor, tjeckiskor, engelskor, amerikanskor och argentinskor, ja, till och med en kinesiska" (Svenska Dagbladet 2 maj 1945). Aktionen tog cirka två månader och sammanlagt räddades mer än 20 000 människor ur koncentrationsläger. Den svenska rödakorsstaben utsatte sig för livsfara; förutom arbetets politiska besvärlighet var de tvungna att bege sig till områden som bombades av de allierade.
Folke Bernadotte skrev själv om aktionen med de vita bussarna i Slutet. Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder, som utgavs i juni samma år. Han återger de diplomatiska samtal med bland andra Himmler som möjliggjorde räddningsarbetet, skildrar personer han kom i kontakt med och ett koncentrationsläger. Under senare år har aktionen med de vita bussarna kritiserats av Ingrid Lomfors, svensk historiker, och redan i mitten av 1900-talet av den brittiske Hugh Trevor-Roper. Kritiker hävdar bland annat att skandinaver fick företräde framför judiska fångar, att fångar dog i bussarna och att Röda korsets uppdrag är att prioritera dem som bäst behöver hjälp.. Den kritiken bemöts med att Heinrich Himmler in i det sista vägrade att lämna ut några människor av judisk börd.
Medlare i Palestina miniatyr|Byst av Folke Bernadotte i Engelska parken i Uppsala. miniatyr|Bild av hela monumentet som bysten ovan ingår i Engelska parken i Uppsala. miniatyr|Byst av Solveyg Schafferer visande Folke Bernadotte. Finns på Djurgården i Stockholm och avtäcktes år 2010 av prins Carl Philip. I egenskap av Rödakorsman fick Folke Bernadotte i uppdrag att medla i Brittiska Palestinamandatet av FN:s generalförsamling 21 maj 1948. Efter ett första förslag, som handlade om en union, kom Bernadotte med ett förslag om två oberoende stater. Detta senare förslag hade sju grundprinciper:
Det måste åter bli fred i Palestina och varje möjligt steg måste tas för att säkerställa att fientligheter inte återupptas och att harmoniska relationer mellan araber och judar i slutändan återupprättas. En judisk stat kallad Israel finns i Palestina och det finns inga vettiga anledningar att anta att så inte kommer att vara fallet även i fortsättningen. Denna stats gränser måste slutgiltigt avgöras antingen genom en formell överenskommelse mellan parterna ifråga eller, om en sådan överenskommelse inte kan nås, av Förenta Nationerna. Det måste hållas fast vid principen om geografisk homogenitet och integration, som skall vara ledande när det gäller uppdragande av gränser, och tillämpas lika för arabiska och judiska territorier, vars gränser därför utan eftergift skall kontrolleras av vad som avses i resolutionen daterad 29 november. Rätten för oskyldiga, som ryckts bort från sina hem av den rådande terrorn och krigets brandskattningar, att återvända till sina hem, skall erkännas och innebörden sättas i verket, med garantier för korrekt kompensation för det ägda till dem som händelsevis väljer att inte återvända. Staden Jerusalem skall, på grund av sin religiösa och internationella betydelse och komplikationsgraden hos inblandade intressen, behandlas för sig själv och på speciellt sätt. Internationellt ansvarstagande skall tillämpas, i de fall där det är önskvärt och nödvändigt, och ges i form av internationella garantier som ett medel för att undanröja existerande farhågor, framför allt rörande gränser och mänskliga rättigheter.
Detta andra förslag innefattade bland annat följande delförslag:
Situationen skulle stadgas genom en formell fred eller åtminstone ett vapenstillestånd. Gränserna mellan de arabiska och judiska territorierna skulle, i frånvaro av en överenskommelse mellan araber och judar, bestämmas av Förenta Nationerna. Negev skulle vara arabiskt territorium. Gränsen skulle gå från Faluja nordnordöst om Ramleh och Lydda (som båda skulle innefattas i arabiskt territorium). Galileen skulle vara judiskt territorium. Haifa skulle vara en fri hamn, och Lydda flygplats skulle vara fri flygplats. Staden Jerusalem, därmed menande det område som fastslås i generalförsamlingresolutionen daterad 29 november, skall avhandlas separat och skall placerad under kontroll verkställd av Förenta Nationerna, under maximalt möjlig autonomi för dess arabiska och judiska samhällsorganisationer, med garanterat skydd av och tillträde till de heliga platserna och fri religionsutövning. Förenta Nationerna skall upprätta en rådskommission för Palestina. Rätten för de arabiska flyktingarna att återvända till sina hem i judiskkontrollerat territorium skall fastslås av Förenta Nationerna, och deras återhemvändande, återbosättning och ekonomiska och sociala rehabilitering, och erhållande av betalning som ersättning för egendom till dem som väljer att inte återvända, skall övervakas och assisteras av Förenta Nationernas upprättade rådskommission.
Detta Bernadottes andra förslag upprättades i konsultation med brittiska och amerikanska sändebud. I vilken omfattning dessa sändebud påverkade förslaget, är inte känt, men deras och Bernadottes åsikter var till stor del överensstämmande enligt vad samtliga senare uttalat. Förslaget offentliggjordes strax före det amerikanska presidentvalet och blev besvärande för president Harry S. Truman som reagerade med en starkt pro-sionistisk deklaration. Detta, tillsammans med att ett framförhandlat vapenstillestånd inte respekterades, bidrog till att förslaget föll i FN.
Folke Bernadottes ersattes efter sin död av sin assistent, amerikanen Ralph Bunche, som så småningom lyckades förhandla fram en vapenvila.
Död miniatyr|Count Bernadotte Street, gata namngiven efter Folke Bernadotte, i staden Gaza i Palestina.