Centralafrikanska republiken (; ), ibland förkortat CAR, är en republik i centrala Afrika, strax norr om ekvatorn. Landet gränsar till Tchad i norr, Sudan och Sydsudan i nordost, Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville i söder och till Kamerun i väst. Landet har en yta på omkring 623 000 km² och har cirka 4,7 miljoner invånare (2020). Huvudstad är Bangui med 568 500 invånare (2010). Centralafrikanska republiken saknar kust.

Landet består mestadels av kuperat platåland, med ett flertal floder som översvämmas under regnperioden. Klimatet är ett tropiskt regnskogs- och savannklimat. Det är ett av Afrikas minst utvecklade länder, och hade år 1995 en BNP per invånare på 340 amerikanska dollar. Stora delar av befolkningen är sysselsatt inom jordbruk som framför allt är självhushållningsjordbruk.

Landet var en fransk koloni under namnet Oubangui-Chari fram till 1958, och blev en självständig republik 1960. Överste Jean-Bédel Bokassa tog makten 1966 och utropade sig till kejsare av Centralafrikanska kejsardömet 1976. Det blev åter republik 1979, då Bokassa störtades. Motståndet mot enpartisystemet ledde till att fria val hölls 1993, och Ange-Félix Patassé valdes till president.

Under 1990-talet gjorde delar av försvarsmakten flera gånger uppror, och en panafrikansk fredsstyrka sattes in 1997 för att övervaka vapenvilan. Läget har dock fortsatt varit oroligt och explosivt, med ett flertal rebellgrupper som strider inbördes om landets rika naturtillgångar. Många i befolkningen lever på svältgränsen och situationen beskrevs 2019 som den näst största pågående humanitära katastrofen i världen efter den i Somalia.

Historia

Den tidigare franska kolonin Oubangui-Chari ingick under åren 1946–58 i Franska unionen. Året därpå, 1959, fick området inre självstyre som autonom republik inom Franska samväldet, med namnet Centralafrikanska republiken. Landet blev självständigt 13 augusti 1960.

Under några år i slutet av 1970-talet kallades landet för kejsardöme sedan Jean-Bédel Bokassa utropat sig till kejsare. Från självständigheten fram till tidigt 1990-tal kom landet att styras av olika franskstödda autokrater från södra delen av landet. Detta mönster bröts när de första flerpartivalen ägde rum 1993, då den förste ledaren från norr, Ange-Félix Patassé kom till makten. Därefter följde ett årtionde av etniska spänningar och politisk instabilitet, inklusive ett myteri inom armén 1996–1997 och en misslyckad militärkupp i maj 2001 som slogs ned med hjälp från Libyen. Ytterligare stridigheter blossade upp i november samma år då arméns ledare, François Bozizé, avskedades. Bozizé lyckades samla styrkor till ett uppror och intog huvudstaden nästintill utan motstånd och i mars 2003 hade de erövrat makten i landet. Den sittande presidenten Patassé var utomlands vid tiden för kuppen och levde i exil fram till sin död 2011. Strax efter att François Bozizé tagit makten 2003 ogiltigförklarades den 109-hövdade Nationalförsamlingen, som utsetts med direktval vart femte år. Den nye statschefen menade dock att detta endast var ett tillfälligt avbräck i demokratin. För att hålla skenet uppe skapades en temporär ersättning i form av ett nationellt övergångsråd som höll sitt första möte i juli 2003 och därefter skulle konferera var tredje månad. I grunden var detta endast en rådgivande instans, även om det också inberäknade regeringsmedlemmar. I övrigt deltog 12 oppositionspolitiker och 17 representanter från provinserna, poliser och militära representanter, samt representanter från det civila samhället – såsom sex fackförbund och tre religiösa ledare. Rådet leddes av Nicolas Tiangaye, en framstående förkämpe för mänskliga rättigheter.

Eftersom 1995 års konstitution ogiltigförklarats i samband med kuppen, kom övergångsrådets främsta uppgift att bli att utforma av en ny sådan. Efter en utdragen kamp mellan Övergångsrådet och presidenten tvingades slutligen den senare att ratificera de tillägg som Övergångsrådet föreslagit, mycket tack vare påtryckningar från FN och Frankrikes regering. Tilläggen inkluderade exempelvis en förkortning av presidentens mandatperiod, från sex till fem år, med möjlighet till ett omval. Dessutom stärktes premiärministerns och Nationalförsamlingens makt, samtidigt som avgiften för kandidatur i president- och parlamentsval sänktes.

Trots Bozizés löften om att regera endast under en övergångsperiod deltog han i det presidentval som ägde rum i mars och maj 2005. Hans seger fick ytterligare styrka genom det legislativa val som samtidigt ägde rum, i vilket den Bozizétrogna koalitionen Convergence Kwa Na Kwa vann de flesta platserna i Nationalförsamlingen. I den nya regeringsbildningen i juli 2005 bevisades åter hur nordliga stammar flyttar fram sina positioner.

I mars 2013 tog rebellalliansen Séléka makten i landet och i januari 2014 avsattes den och ersattes av en övergångsregering. President- och parlamentsval hölls i början av 2016 vilka ledde till att Faustin-Archange Touadéra valdes till president och till att ett nytt parlament och en ny regering utsågs. I syfte att bistå regeringen har FN en fredsbevarande mission, MINUSCA, på plats i Centralafrikanska republiken.

Geografi miniatyr|höger|miniatyr|Centralafrikanska republiken

Topografi och hydrografi Centralafrikanska republiken är en inlandsstat med tropiskt klimat i gränszonen mellan savann och regnskog. Landet utgörs till största delen av en savanntäckt högplatå, en berggrundströskel på 600–900 meter över havet, mellan Kongo- och Tchadbäckenen. Denna platå utgör vattendelare mellan tre av Afrikas största vattensystem: Kongofloden, Tchadsjön och Nilen. Landet avvattnar mot norr av Charifloden med sina bifloder, och mot söder av gränsfloden Ubangifloden som är en biflod till Kongofloden och en viktig kommunikationsled till Brazzaville. Högplatån omges av höjder, bland annat Bongomassivet i nordöst, som når 1 400 meter över havet. I öster finns stäpp och i söder regnskog vid gränsfloden Oubangui. Jordmånen består mestadels av röd lerjord och laterit."Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon"

miniatyr|Vattenfallen Chutes de Boali vid orten Boali.

Den lägsta punkten är Oubanguifloden, 335 meter över havet, och den högsta är Mont Ngaoui vid gränsen mot Kamerun, 1 420 meter över havet.

Klimat Klimatet är tropiskt med varma, torra vintrar och mildare, regniga somrar. Nederbördsmaximum sker i perioden april till oktober, medan perioden november till februari/mars är nederbördsfattig. Områdena längst i norr är torrare än de längre söderut och påverkas ibland även av den torra, dammiga vinden harmattan.

Årsnederbörden varierar mellan 1 200 och 1 800 mm, i norr ibland under 1 000 mm. Medeltemperaturen för året ligger mellan 24 °C och 27 °C, med liten skillnad mellan varmaste och kallaste månad. Översvämningar är vanliga.

Centralafrikanska republikens klimat Varmast Max Min Kallast Max Min Årsnederbörd Våtast mm Torrast mm Bangui feb 34 21 jul-aug 29 21 1 545 juli 226 dec 5 Ndélé mar-apr 37 23 aug 29 21 1 420 jan 272 dec 0 Birao apr 39 20 dec 34 11 895 jan 274 nov-feb 0

Växt- och djurliv Större delen av landet täcks av savann. Längs floderna växer galleriskog och i söder växer regnskog. Det finns omkring 200 däggdjursarter, 800 fågelarter och 130 kräldjursarter i landet.

Naturskydd Några av landets miljöproblem är brist på dricksvatten, ökenspridning och tjuvjakt som hotar bestånden av vilda djur.

Styre och politik Författning och styre

Centralafrikanska republiken är formellt byggd på ett system med en stark, verkställande statschef även om ett separat premiärministerämbete finns. En ny konstitution antogs genom en folkomröstning 5 december 2004 och 13 mars 2005 hölls nyval till Nationalförsamlingen. Enligt konstitutionen ändrades statsskicket från presidentialism till en semi-presidentiell republik med en regering ansvarig till den lagstiftande församlingen, och presidentposten begränsades till två mandatperioder. Den nyvalda Nationalförsamlingen röstade igenom en lag som gav presidenten möjlighet att styra genom dekret, vilket kan sägs vara en tillbakagång från den ökade makt som tilldelades parlamentet i konstitutionen. Möjligheten att styra genom dekret röstades fram i syfte att påskynda genomförandet av ekonomiska reformer.

Sedan kuppen 24 mars 2013 då rebellrörelsen Seleka tog makten, styrs landet genom en övergångsregering. Nationalförsamlingen löstes upp enligt ett avtal mellan rebellerna och regeringen i januari 2013, som också innebar att en enhetsregering bildades. Två dagar efter kuppen avskaffades konstitutionen.

Administrativ indelning

Centralafrikanska republiken är indelad i tjugo prefekturer (). Prefekturerna är i sin tur indelade i 84 underprefekturer (). Underprefekturerna är indelade i kommuner (), 179 totalt (2017), som vidare är indelade i byar () och stadsenheter ().

Internationella relationer

Centralafrikanska republiken är medlem av FN och de flesta av FN:s viktigaste organisationer, bland annat Världsbanken, och dessutom av bland annat Världshandelsorganisationen (WTO) och Afrikanska unionen. Man har skrivit under Cotonouavtalet.

Rättsväsen Rättsväsendet är löst baserat på fransk rätt. Det omfattar, förutom en författningsdomstol och en militärdomstol, en högsta domstol, en appellationsdomstol, en straffrättslig domstol och lokala domstolar. Domarna utnämns både av presidenten, nationalförsamlingens president och de övriga domarna.

Ekonomi och infrastruktur miniatyr|Huvudstaden Bangui, landets finansiella centrum.

Hinder för landets ekonomiska utveckling är ett dåligt transportnät, dåligt utbildad arbetskraft och en misslyckad ekonomisk politik. Inkomstskillnaderna mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare är mycket stor. Ekonomisk hjälp från Frankrike och det internationella samfundet kan bara delvis lindra mänskliga behov. Valutan i Centralafrikanska republiken är CFA-franc (XAF) och bitcoin (BTC/XBT). CFA-franc är en gemensam valuta för flera av de tidigare länderna i Franska Ekvatorialafrika och Franska Västafrika; dess växelkurs är låst mot euro. I april 2022 beslutade en enig nationalförsamling att införa även bitcoin som lagligt betalningsmedel och att legalisera användandet av kryptovalutor. Lagen signerades av president Faustin-Archange Touaderas den 26 april 2022. Presidentens stabschef Obed Namsio beskrev beslutet som "a decisive step toward opening up new opportunities for our country".

Näringsliv Jord-, skogsbruk och fiske Jordbruk och skogsbruk är huvudnäringarna i Centralafrikanska republikens ekonomi, och dessa står för hälften av BNP. Majoriteten av befolkningen lever av hackjordbruk (kassava, majs m.m.) i självhushåll. För export odlas kaffe och bomull.

Energi och råvaror Ungefär 3 procent av befolkningen hade tillgång till elektricitet år 2019. Ungefär 50 procent av elektriciteten producerades med hjälp av fossila bränslen år 2016. Resterande andel producerades med hjälp av vattenkraft, med undantag för en liten andel som producerades med hjälp av andra förnybara energikällor.

Landets naturtillgångar inkluderar diamanter, uran, timmer, guld, petroleum och vattenkraft.

Industri Diamantindustrin har tidigare givit över hälften av exportinkomsterna, men stora mängder diamanter smugglas ut ur landet. Man utvinner också guld.

Infrastruktur Utbildning och forskning 2010 var knappt hälften av den vuxna befolkningen analfabeter.

Befolkning Demografi

Folkmängden var vid folkräkningen 2024 nästan 6,5 miljoner, och den årliga befolkningstillväxten uppskattades år 2012 till 2,142 %.

Födelse- och dödstalen var år 2005 höga, 34 respektive 19 promille, vilket gav en ung befolkning: 42 % var då under 15 år, och bara 4,2 % var 65 eller äldre. Den genomsnittliga livslängden var år 2005 41 år för kvinnor och 40 år för män.

Urbanisering