Folkloristik eller folkminnesforskning är samlingsnamn för läran om alla yttringar av folktro och diktning. Den omfattar vetenskapliga studier av folklor som utgör materialet. Med andra ord studeras sagor, sägner, gåtor, ordspråk och vitsar, samt olika uppfattningar inom bland annat folkmedicin, ritualer, magi och religion.
Andra kulturforskare brukar studera vad människor berättar, medan man inom folkloristiken också undersöker hur de berättar och analyseras hur folk skapar sig olika föreställningar utifrån nedärvda traditioner och kollektiva värderingar. Med folk menades till en början endast allmogen, men numera räknas alla människor som "folk" ifall de socialt tillhör en grupp med gemensamma traditioner.
Traditionellt sett har folkloristiken alltså haft en stark anknytning till allmogekulturen, men den innefattar nu även moderna företeelser som till exempel urban legends och netlore, med myter och rykten som sprids via internet.
Vetenskapshistorisk översikt Begreppet folklore Begreppet "folklore", på svenska tidigare folklor, är inte särskilt gammalt: det myntades 1846 av engelsmannen William Thoms. Det blev ett slagkraftigt ord som omfattade vad en gruppering inom det tidiga 1800-talets intellektuella tyckte var intressant hos landsbygdens underklass; estetiska uttrycksformer som föreföll ålderdomliga, genuina och ursprungliga. Man måste här hålla i åtanke att det som forskarna ansågs intressant hos underklassen, var inte deras kulturella uttryck som helhet, utan vad som kunde inordnas i den redan självklara, högre ståndskulturen. Därför kom folklor framför allt att konstrueras efter följande två linjer:
Utifrån idén att folklor genom muntlig tradition med överföring från en generation till nästa, konserverat de äldsta uttrycken inom en nation, vilket medförde att allt vad som föreföll ålderdomligt godtogs som folklor.
Utifrån principen att "det enkla folket" stod för det naturliga och sunda. Det otuktade ansågs vara en motpol till det kultiverade mer mogna samhället, vilket i praktiken innebar att folklor definierades vara en lägre stående motsats till de borgerliga mer utvecklade kulturyttringarna.
Till skillnad från den borgerliga kulturens skrifter skulle folklor existera i muntlig form och den kände upphovsmannen motsvarades av en kollektiv anonymitet ("folket diktar"). Efter hand kom också variationsrikedomen, bristen på en auktoriserad utformning av varje enskild berättelse, visa, dans etc, att utgöra ytterligare ett viktigt kriterium. Detta som en följd av ett rikt insamlingsarbete, som visade att utformningen kunde variera inom tid och rum.
Dessa kriterier; muntlighet, tradition, anonym upphovsman, variantbildning har långt in på 1900-talet dominerat definitionen av begreppet folklor. Vad som kan understrykas är att dessa kriterier enbart motsvarar ett urval av de kulturuttryck som 1800-talets underklass använde. De karaktäriserar det som mest kontrasterade mot överklassens kultur, men inte de former som sammanföll med borgarklassens som till exempel Bibeln, eller som vuxit fram ur ett sentida samspel med borgarklassen.Arvidsson 1999, s. 11f.
Definition av folkloristik Folkloristik har definierats på olika sätt i olika länder beroende på skiftande gränsdragningar mellan universitetsämnen. I länder som Finland, Norge, Danmark, Irland och USA är det ett självständigt ämne. I Sverige ingår det i etnologi/folklivsforskning, medan det i andra länder inte finns som självständigt ämne, utan motsvaras av forskning inom litteraturvetenskap, religionsvetenskap, kulturantropologi eller andra ämnen.Arvidsson 1999, s. 12.
I de flesta andra länder går ämnet etnologi under benämningen etnografi.
Framväxten av folkloristik Redan på 1600-talet vaknade ett intresse för svensk historia, som bidrog till omfattande insamlingar av gamla sägner och visor från hela landet. Under 1700-talet kom den så kallade upplysningen, vars förespråkare lät insamla olika sorters material om gammalt skrock. Anledningen var att man ville skapa kunskap och undanröja vidskepelsen genom att få den beskriven och analyserad. Dessutom tilltog ett fortsatt intresse för "folket" och "massan", vilket hade stimulerats av franska revolutionen, framförallt bland de intellektuella. Sociologin grundades under denna period och även närliggande discipliner som studerade icke-elitkulturer, såsom folkloristik, (ty. Volkskunde) och antropologi (ty. Völkerkunde, eng. ethnology) blev fashionabla. Flera faktorer samverkade under 1700-talets andra hälft och i 1800-talets början, till att i Europa skapa ett intresse för underklassens muntliga kulturformer. En av dem är separationen mellan skriftlighet och muntlighet, vilken har gått så pass långt att de muntligt existerande formerna upplevs som någonting helt annorlunda, och därmed är möjliga objekt för utforskning.
En annan faktor var de omvälvningar i samhällsstrukturen som skedde med borgerskapets framväxt och jordägarna/adelns tillbakagång, vilket gjorde att synen på olika klassers ställning i samhället förändrades. I detta sammanhang blev bönderna intressanta, från att tidigare främst varit löjeväckande undersåtar ansågs de nu vara en del av folket. Nationalismen, idéströmningen kring språklig enhet och gemensamt ursprung, som grund för statsindelning i motsats till de existerande feodalstatsprinciperna, blev ytterligare en viktig faktor.
Gemensamt för dessa faktorer är att de är förenliga med ett synsätt som tillskriver böndernas kulturella uttryck status av att representera en autentisk och ursprunglig kultur, som kan kontrasteras mot en internationell bildnings- och överklasskultur och en massproducerad underhållningskultur. I detta idésammanhang blev det en viktig uppgift att fästa muntligt existerande underklasskultur i skrift, genom att återberätta historier, återge språkliga formuleringar, sångtexter och melodier, samt beskriva handlingar.Arvidsson 1999, s. 11ff; Arvidsson 2000, s. 139. I 1800-talets början inföll romantiken med inriktning på att samordna det historiska med det exotiska. Ordet "folk" skapades som ett idealiserande prefix i massor av olika ord, varmed intresset för folkloristiken ökade avsevärt.
Romantiken Några av de viktigaste förebilderna var James Macphersons Ossians sånger (1762-63), som för den bildade publiken skapade bilden av den keltiske barden, som framför ålderdomliga berättelser i sångens form. Med Herder fick begreppet folk en betydelse där aspekter av språk, klass och historia vävdes samman till en nationell symbolik, bl.a. i hans utgåva Volkslieder som utkom 1778-79. Den innehöll sånger som representerade olika folk. Därefter kom insamling och utgivning främst att ske utifrån enhetlighetsprinciper, där de verksamma i regel handlade utifrån egen nationell övertygelse.
Den största betydelsen kom de tyska bröderna Grimm att få genom några viktiga utgåvor: Kinder- und Hausmärchen 1812-15 och deutsche Sagen. Bröderna Grimms uppfattning var att sagorna utgjorde ett germanskt arv som härstammade ur gamla myter. Dessa utgåvor inspirerade intellektuella i alla delar av Europa att på samma sätt som bröderna Grimm söka upp småbönder, landsbygdshantverkare, pigor och drängar, soldater och tiggare, för att efter deras diktamen nedteckna berättelser och sånger och sedan utge dem, ofta i bearbetad form, i böcker som riktades till en bildad publik och i termer av "nationellt arv".
Intresset för folklor under 1800-talet följer huvudsakligen fyra linjer. En är den kulturpolitiskt/estetiska, där utgivningen av folklor i sig är ett självändamål. Folksägnernas ångestladdade folktroinnehåll och visornas och instrumentalmelodiernas annorlunda melodilinjer var egenskaper som gav dem en plats som barnlitteratur. Detta tillsammans med de nationalistiska strömningarnas höga värdering av värdet, att sprida och befästa folklor, bidrog till att uppteckning och utgivning blev ett ändamål i sig. Dessutom var folklor också av vetenskapligt intresse utifrån tre delvis överlappande linjer. Den ena var den religionshistoriska, där folklor sågs som rester av förkristen religion. Jacob Grimm såg folksagorna som religiösa myter, som reducerats till underhållande berättelser, varmed han försökte rekonstruera dessa i sitt arbete Deutsche Mythologie (1835).
På samma sätt kunde sägner, rim och ramsor, egendomliga seder i samband med arbete och fest, tolkas vara rester av religiös kult. En stor del av 1800-talets och det tidiga 1900-talets folkloristik är utformad som försök att tolka folklor i ljuset av olika religionshistoriska teorier; förfäderskult, solkult, omformning av antikens religion etc. En viktig metodisk frågeställning var frågan om folksagogenrens ursprung – det konstaterades att Europa kunde ses som ett enhetligt traditionsområde genom att många sagor förekom på många olika språk, och genom skriftliga belägg kunde förbindas med de antika medelhavskulturerna, Persien och Indien. Detta vida geografiska samband användes för att understödja olika teorier om genrens ursprung.
Den andra linjen var den historiska, där folklor sågs som en källa till politisk historia, till exempel i form av berättelser och visor om kungar, adelsmän och krigare, om krig och andra historiska händelser. Den tredje linjen var den kulturhistoriska; folklor kunde, enligt synen på den som ålderdomlig, ses som länkar i litteraturhistorisk och musikhistorisk framställning, där den fick representera forntid och medeltid i brist på bevarade skriftliga källor från dessa tider. Språkhistoriskt var folklor också intressant genom att den i bunden form förmedlade ålderdomliga ord eller genom att den utfördes på dialekter, vilka man hade uppmärksammat var mer ålderdomliga än riksspråket.Arvidsson 1999, s. 11ff.
Vetenskaplighet Under senare delen at 1800-talet och under 1900-talets första decennier bildades organisationer i flera länder och arkiv grundades för systematisk insamling av folklor, vilket utgjorde led i ett institutionaliserande av folklorstudier. Detta skedde i anknytning till universiteten, som självständiga statliga institut eller inom fristående organisationer av nationell karaktär. Gradvis etablerades folkloristik som ett självständigt examinationsämne och med fasta lärartjänster vid universiteten, från att tidigare varit ett tvärvetenskapligt forskningsfält.
Samtidigt slog en mer källkritisk hållning igenom i humanistisk forskning. Ett resultat av detta blev en generell skepsis mot folklor som historisk källa. Ett annat var en omvärdering av 1800-talets folkloristiska praxis, där bearbetning för att passa en bildad publik länge hade varit en självklarhet. Nu ställdes vetenskapliga krav på att utgå från obearbetade texter, att skilja ut sentida efterbildningar och också ta ställning till den variationsrikedom som folklor uppvisade när det gällde utformningar av en och samma text, inom och över nationsgränser.
Ett internationellt forskningsutbyte i organiserad form växte fram genom Folklore Fellows (1907) som verkade för att samordna forskning, bl.a. genom att upprätta nationella och internationella typ- och motivkataloger. Tillkomsten av och behovet av dem utgick från de teoretiska utgångspunkter som kommit att dominera; att frågan om folksagogenrens historia måste lösas genom det sammantagna utforskandet av varje enskild sagotyps historia, och att varje enskild sagas historia skulle skrivas med utgångspunkt från alla kända varianter, vars geografiska och historiska spridningsbild skulle vara underlag för att rekonstruera sagans urtyp.