Germaner är en ursprungligen romersk beteckning på människor i Nordeuropa. Senare har de identifierats med talare av germanska språk. Termen har haft olika innebörder under olika epoker och i olika sammanhang. Den kan avse bland annat språk, religion, kultur och geografisk belägenhet.
Under antiken och i synnerhet i samband med det romerska riket avses de människor som bebodde Germanien, det vill säga centrala och norra Europa öster om Rhen. Från medeltiden och framåt de västkristna länder och folk som dominerade i norra Europa: Skandinavien, Tysk-romerska riket, Storbritannien. Under modern tid kan germaner avse de människor som talar germanska språk.
Ursprung och indelning Troligen formades germanerna som etniska grupper i Nord- och Mellaneuropa under de fem sista seklen f.Kr.Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: "Germaner". Artikeln skriven av Dick Harrison. (Läst 2009-11-27) Dessa tros, baserat på arkeologiska och lingvistiska bevis, stamma från den bronsålderskultur som funnits i södra Skandinavien och norra Tyskland mellan 1700 och 600 f.Kr.Hermann Kinder and Werner Hilgemann, The Penguin Atlas of World History; translated by Ernest A. Menze ; with maps designed by Harald and Ruth Bukor. Harmondsworth: Penguin Books. Volume 1. s.109. Mellan Nederländerna och södra Skandinavien antas en relativt enhetlig germansk kultur framträtt ungefär till 500 f.Kr.Leo Verhart, Op zoek naar de Kelten, 2006,, p. 81–82 Det var stammarna cimbrernas och teutonernas vandring 113–101 f. Kr. som först gjorde att medelhavsfolken uppmärksammade dem. Till en början hade man inget namn för den nya folkgruppen. Exakt vad ordet germaner betyder är oklart, men det är klart att det är via Julius Caesar som namnet, liksom Germania såsom namn på germanernas landområde, vunnit burskap i den historiska litteraturen. Dock är det inte oproblematiskt att direkt definiera alla germanska folk som just "germanska". Geografen Artemidoros från Efesos ansåg exempelvis att cimbrerna var kelter. Poseidonios av Apamea, en grekisk lärd, höll med och inkluderade teutonerna i denna slutsats. Detta berodde troligtvis på att grekerna antog att alla folk som invandrade från nordväst var kelter. Under Caesars krig i Gallien på 50-talet f.Kr lärde sig romarna att skilja på kelter och germaner. Caesar själv överdrev av politiska skäl visserligen skillnaden mellan germaner och galler, men han hade klart för sig skillnaden mellan dessa folk.Goldsworthy, Adrian, Caesar. En biografi, övers. av Hjukström, Charlotte (Lund 2008) s. 308. Efter att folken norr om Rhen blivit kallade germaner, började de själva, möjligen av praktiska skäl, definiera sig som germaner i kontakter med romare. Begreppet blev sedermera så allmänt vedertaget att Tacitus utan problem kunde använda det i sin bok om Germania. Arkeologiska undersökningar pekar på att en kultur, traditionellt sett kallad germansk, som kulturellt skiljer sig från den keltiska, existerat vid denna tid och troligen motsvarar de folk som omnämns av Efesus, Poseidonios och Caesar. Hachmann, Rolf, The ancient Civilization of the Germanic Peoples (London 1971) s. 33 ff., s. 65-107.
Folkgrupper miniatyr| Tacitus omnämner ett flertal olika germanska grupper, liksom senare historiker. Under lång tid finns dock inte många källor, och när olika germanska grupper efter att de romerska källorna inte nämnvärt bekymrat sig om dem åter dyker upp under folkvandringstiden är det bara ett fåtal namn som återkommer; många tidigare grupper tycks helt försvunna. Eftersom storskaliga folkmord är osannolika, så innebär detta rimligen att dessa identiteter var flytande: man kunde utan problem ansluta sig till en av dessa grupper, även om man inte fötts in i den.Janson (2013) sid. 76
Ting, hövdingar och kungar miniatyr|En förhållandevis sen nordgermansk tingsplats, Arkils tingstad i Uppland, Sverige. De germanska stammarna saknade en gemensam politisk struktur. Det är därför svårt att göra några generella uttalanden om dem, utan sådana bygger i allmänhet på att man generaliserar utifrån källor som kanske bara gäller en specifik grupp. En av de institutioner som de tycks haft gemensam (och som också har motsvarigheter bland andra folk utan stark politisk organisation) var tinget.Janson (2013), sid. 143-145
En viss likhet kan här skönjas mellan Roms rättspraxis och germanernas dito: i ingen av kulturerna såg man lagen som uttryck för en gudomlig vilja, utan lagen utgick från folkets eller en lagstiftande församlings vilja. Lagar ändrades efter människornas diskussioner och val, inte efter en fast idé om vad en eventuell gudom ofelbart slagit fast. Vissa har hos germaner och romare, och den sammansmältning av dessa kulturer som sedermera präglade medeltiden, sett detta som ett ursprung till det sekulära samhällets syn på lag och rätt.Bauhn, Per, "Barbarseger bäddade för modern rättsstat" (recension av Cornell, Erik, Från härskarmakt till rättsstat. Vägen till politisk pluralism (2006)), Svenska Dagbladet 2006-01-09 (Läst 2009-08-27) Alla källor om specifik rättstillämpning är dock så sena att de hunnit påverkas av romersk rätt.Janson (2013), sid. 144
Romerska källor nämner ett flertal olika ledare, som kallas reges ('kungar', men i latinskt språkbruk med starka drag av 'självhärskare'), principes ('de främsta') och duces ('ledare'). Dessutom nämns ett råd vid vilket viktiga beslut fattas av samhällets vuxna män, som kunde bifalla förslag och avgöra rättsfall. Det är bara ett fåtal av folkgrupperna som sägs ha kungar (en ordning som med romerska ögon var högst suspekt), däribland svionerna och goterna. Det har spekulerats i om kungarna också haft religiösa uppgifter. Principes tycks ha varit mer lokala ledare, och duces främst militära befälhavare. Överlag tycks sådana ledare främst ha haft uppgifter vid ofred. Annars skötte folket i stort sig självt.Janson (2013), sid 79-80
Levnadssätt och karaktär miniatyr|Germansk tunika från 300-talet funnen i Torsbjerg mosse (Torsbjerg-fyndet). När germanerna utbredde sig över det som senare skulle kallas Germanien var största delen av detta land en fullständig vildmark av urskog och träsk. Enbart i de södra och västra delarna, som förut innehafts av keltiska stammar, påträffade germanerna odlade trakter. Själva stod de vid denna tid på övergången mellan nomadliv och bofasthet. Deras förnämsta rikedom utgjordes av boskapshjordar, och det jordbruk de idkade var enkelt. När ett germanfolk tog ett område i besittning lät de sina hjordar beta där men odlade även säd på de platser som var öppna efter tidigare invånare eller som de själva vann genom röjning och svedjande. Gödsling av jorden förekom inte, och när alstringsförmågan därför snart var uttömd odlades ett nytt stycke. Med detta brukningssätt sammanhängde frånvaron av privat äganderätt till jorden. De tegar, som snart skulle överges, lönade sig inte att delas upp. Den kringliggande vildmarken delades inte ens mellan släkterna utan bildade en gemensam betes- och jaktmark ("allmänning"), och varje fylkes område begränsades sålunda av skogsbälten som kallades marker. Eftersom befolkningstillväxten hos germanerna var ytterst stark blev det med ett dylikt odlingssätt ont om områden i närheten att nyodla. Då bröt folket, eller en del därav, upp för att söka sig en ny hemvist. Bostäderna vållade inte någon svårighet eftersom dessa utgjordes av tält eller små träbyggnader som kunde medföras på vagnar. På dessa forslades också kvinnor och barn, och i krig tjänade de som vagnborg. Till att hålla folken på rörlig fot bidrog också att de vid sina vandringar oroade varandra. Rörelsen gick i allmänhet mot söder och väster och ledde i första hand till att den keltiska befolkningen i södra och västra Germanien undanträngdes eller underkuvades. Men landsökande germanfolk kom även in på romerskt område eller in i fransk-alpinska Gallien. Först av dessa var cimbrerna och teutonerna samt de under den svebiska kungen Ariovistus befäl stående skarorna. De tillbakakastades dock av Marius och Julius Caesar, och genom den senares erövring av Gallien, samt uppförandet av den stora gränsvallen sattes tills vidare en bom för försöken att framtränga på detta håll. Följden härav blev att germanerna närmast Rhen tvingades till större bofasthet. Deras jordbruk blev mer utvecklat, varmed följde jordens fördelning mellan husfäderna, och de började uppföra fastare bostäder. Dessa bildade dock ej städer, utan man bodde antingen i enstaka lantgårdar eller i öppna landsbyar, i vilka husen åtskildes genom fria mellanrum. I allmänhet var germanerna skogsinvånare, och urskogen har också för deras äldre historia en alldeles särskild betydelse. Det var den som genom sin otillgänglighet utgjorde deras egentliga skydd mot de romerska erövringarna och sålunda bevarade deras frihet.
De fria männen sysselsatte sig mest med krig, jakt, tingsbesök och dryckeslag. Tacitus meddelar att germanerna ansåg det som vanhederligt att förvärva med svett det som kunde vinnas med blod, att de överlämnade arbetet inom huset och på jorden åt kvinnor, gubbar och trälar och tillbringade sin tid vid gården i sysslolös vila.
Födan utgjordes av jaktbyte, jordens frukter och ost, smör och mjölk, den sistnämnda ofta i surnad form. Den vanligaste drycken var öl och mjöd, som vid högtidliga tillfällen kringbjöds i stora mängder. Vin kunde endast erhållas genom handel med romarna men var så begärligt att romarna ansåg germanerna vara lättare att besegra med vin än med vapen. Om romarna sålunda inte tillerkände sina grannar måttlighet så kunde de beundra germanernas familjeliv, som stack av mot det sena romarrikets många gånger promiskuösa och dekadenta drag. Dock förekom det hos germanerna att hövdingar och kungar hade flera hustrur. Boëthius, Simon, Historisk läsning för skolan och hemmet bd. 2, andra upplagan, II. Medeltiden (Stockholm 1909) s. 13-16.
Tre former av germansk matberedning kan urskiljas: rått, kokt och stekt. Kokning verkar ha varit den vanligaste och mest omtyckta formen.Bøgh Andersen, Susanne, Vendel- och vikingatida stekspett, ej blott för köket, ett redskap med anor från Homeros' tid, Arkeologiska institutionen, Lunds universitet. (Lund 1999).
Kvinnan miniatyr|Gravfynd från en völvas grav från Köpingsvik på Öland. Bland fynden syns en järntrollstav och en bägare från Persien. Trots sitt beroende av släkten saknade de germanska kvinnorna varken självständighet eller inflytande. Hos de antika folken hade kvinnan i allmänhet levt ett avstängt liv utan andra intressen och plikter än att vara mannens rodocka och barnens vårdarinna. På den germanska hustrun vilade vården om gårdens skötsel, men med de tyngre plikterna följde en självständig ställning. Hon var hemmets härskarinna, och delade med mannen livets allvar. I krig uppehöll sig kvinnorna ibland i närheten av valplatsen för att bispringa de sårade; det finns även exempel på (bland annat hos langobarderna) att de deltog i själva striderna. Kvinnan ansågs även vara begåvad att se in i framtiden, och vissa kvinnor uppträdde som heliga sierskor, gydjor eller völvor, som kunde utöva stort politiskt inflytande - något som kan jämföras med grekernas orakel. Boëthius, Simon, Historisk läsning för skolan och hemmet bd. 2, andra upplagan, II. Medeltiden (Stockholm 1909) s. 16.
Industri och handel miniatyr|Detalj från Ållebergskragen från 400-500-talet.