Hilary Whitehall Putnam, född 31 juli 1926 i Chicago, Illinois, död 13 mars 2016 i Boston, Massachusetts, var en amerikansk filosof. Putnam var en central figur inom västerländsk filosofi sedan 1960-talet, särskilt inom medvetandefilosofi, språkfilosofi och vetenskapsfilosofi.Casati R., ”Hillary Putnam” i Enciclopedia Garzanti della Filosofia, red. Gianni Vattimo. 2004. Garzanti Editori. Milano. Han var känd för sin villighet att använda samma stränghet inför sina egna filosofiska positioner som för andras, där varje ståndpunkt utsattes för en noggrann analys till dess att han hittade några felaktigheter i den.King, P.J. One Hundred Philosophers: The Life and Work of the World's Greatest Thinkers. Barron's 2004, s. 170. Han fick följaktligen ett rykte om sig att ofta byta ståndpunkt.
Inom medvetandefilosofin var Putnam känd för sitt argument mot identitetsteorin angående mentala och fysiska tillstånd, baserat på hans hypotes om multipel realiserbarhet av det mentala, och för sin funktionalism, en inflytelserik teori inom kropp–själ-problematiken. Inom språkfilosofin utvecklade han tillsammans med Saul Kripke och andra den kausala referensteorin, och formulerade en ny teori om mening, uppfunnit semantisk externalism baserat på ett berömt tankeexperiment som kallas Tvillingvärlden.P. Clark-B. Hale (red.), ”Reading Putnam”, Blackwell, Cambridge (Massachusetts)-Oxford 1995.
Inom matematikfilosofi utvecklade han och hans mentor W. V. Quine tesen Quine-Putnam indispensability thesis, ett argument för de matematiska entiteternas verklighet.Colyvan, Mark, ”Indispensability Arguments in the Philosophy of Mathematics", The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Höstupplagan 2004), Edward N. Zalta (red.), http://plato.stanford.edu/archives/fall2004/entries/mathphil-indis/ Han intog senare synen att matematiken inte är rent logisk, utan ”kvasiempirisk”. Putnam, H. Philosophy of Mathematics: Selected Readings. Redigerad med Paul Benacerraf. Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall, 1964. andra uppl., Cambridge: Cambridge University Press, 1983. Inom epistemologin var han känd för sitt tankeexperiment Hjärnor i näringslösning, som är ett argument mot epistemologisk skepticism.Putnam, H. (1981): ”Brains in a vat” i Reason, Truth, and History, Cambridge University Press; omtryckt i DeRose and Warfield, redigerare (1999): Skepticism: A Contemporary Reader, Oxford UP. Inom metafysiken försvarade han ursprungligen en position som kallas metafysisk realism, men blev senare av dess mest framstående kritiker. Först antog han en ståndpunkt som han kallade ”intern realism”,Putnam, H. Realism with a Human Face. Redigerad av James Conant. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1990. som han senare övergav till förmån för en pragmatiskt inspirerad direkt realism. Hans ”direkta realism” syftade till att få tillbaka det metafysiska studiet till det sätt människor faktiskt upplever världen, och han förkastade därmed idén om mentala representationer, sinnesdata och andra mellanting mellan medvetandet och världen. Putnam, H.. The Threefold Cord: Mind, Body, and World. New York: Columbia University Press, 1999.
Utanför filosofin har Putnam bidragit till matematiken och datavetenskapen. Han utvecklade Davis-Putnam-algoritmen för det booleska satisfieringsproblemet, tillsammans med Martin Davis,Davis, M. and Putnam, H. ”A computing procedure for quantification theory” i Journal of the ACM, 7:201–215, 1960. och hjälpte till att visa på omöjligheten att lösa Hilberts tionde problem. Han var tidvis en politiskt kontroversiell figur, främst för sitt engagemang inom det amerikanska kommunistpartiet Progressive Labor Party under slutet av 1960-talet och början på 1970-talet.”American Philosophers”-upplagan av Literary Biography, red. Bruccoli, Layman och Clarke
Liv Putnam föddes i Chicago i Illinois 1926. Hans far, Samuel Putnam, var journalist och översättare och skrev för Daily Worker, som var USA:s kommunistiska partis tidning. På grund av faderns kommunistiska hållning fick Putnam en sekulär uppväxt, även om hans mor, Ritva, var judisk. Familjen bodde i Frankrike fram till 1934, då de återvände till USA, där de slog sig ned i Philadelphia i Pennsylvania. Putnam studerade matematik och filosofi vid University of Pennsylvania, tog kandidatexamen och blev medlem av det filomateanska sällskapet, USA:s äldsta litterära sällskap. Han gick vidare och tog examen i filosofi vid Harvard University, och senare vid University of California, Los Angeles, där han 1951 avlade doktorsexamen på en avhandling med titeln The Meaning of the Concept of Probability in Application to Finite Sequences. Putnams lärare Hans Reichenbach (som också var hans handledare under doktorandstudierna) och Rudolf Carnap var framstående figurer inom den logiska positivismen, den tidens dominerande filosofiska skola. En av Putnams mest konsistenta ståndpunkter var att avfärda att den logiska positivismen skulle vara självförgörande.
Efter att under en kort period ha undervisat vid Northwestern University, Princeton University och Massachusetts Institute of Technology (MIT) flyttade han 1965 till Harvard med sin fru, Ruth Anna Putnam, som även hon undervisade i filosofi vid MIT. Hilary och Ruth Anna gifte sig 1962. Ruth Anna föddes i München i Tyskland 1927 som dotter till antinazistiska politiska aktivister och fick, i likhet med Putnam, en ateistisk uppfostran. Putnams, som starkt vände sig mot den antisemitism de hade mött som unga, beslutade sig för att skapa ett traditionellt judiskt hem till sina barn. Eftersom de inte hade någon erfarenhet av judiska ritualer, bjöd de in andra judiska familjer till seder. De ”hade ingen aning hur [de själva] skulle göra”, enligt Ruth Anna själv. De började därför studera judiska ritualer och hebreiska, och blev allt mer intresserade av det judiska och började identifiera och aktivera sig inom kulturen. 1994 firade Hilary Putnam en försenad bar mitzvah, och hans fru hade sin bat mitzvah fyra år senare.
Putnam var en omtyckt lärare vid Harvard. I överensstämmelse med familjens tradition var han också politiskt aktiv. Under 1960-talet och i början av 1970-talet stödde han aktivt den amerikanska medborgarrättsrörelsen och motståndet mot Vietnamkriget. Han organiserade 1963 en av de första fakultets- och studentkommittéerna mot kriget vid MIT. Han uttryckte offentligt sin ilska över David Halberstams reportage. Putnam störde sig på ett uttalande av Halberstam som han tolkade som att USA ”försvarade” sydvietnamesiska bönder från Vietcong, genom att förgifta deras skördar. Efter att ha flyttat till Harvard 1965 organiserade han protester på universitetsområdet och började undervisa i marxism. Han blev en officiell fakultetsrådgivare till Students for a Democratic Society och blev 1968 medlem i Progressive Labor Party (PLP).
Efter 1968 fokuserades hans politiska aktivism på PLP. Harvarduniversitetets ledning betraktade denna aktivitet som störande och försökte censurera honom, men två andra fakulteter kritiserade detta. Putnam bröt helt banden med PLP 1972. Han förklarade 1997, vid ett möte med gamla aktivister vid Arlington Street Church i Boston, att hans engagemang inom PLP var ett misstag. Han sade att han hade blivit imponerad av deras villighet att bygga allianser och organiseringsförsök inom de väpnade styrkorna.
Han valdes 1976 till ordförande i American Philosophical Association, och nästföljande år till Walter Beverly Pearson Professor of Mathematical Logic, som ett erkännande av hans bidrag till logikfilosofin och matematiken. Även om han bröt med sitt radikala förflutna övergav han aldrig sin övertygelse om att akademiker har ett särskilt socialt och etiskt ansvar gentemot samhället. Hans politiska åsikter var fortfarande framåtriktade och progressiva, vilket uttrycktes i hans artiklar How Not to Solve Ethical Problems (1983) och Education for Democracy (1993).
Putnam var ledamot i American Academy of Arts and Sciences, och korrespondernade ledamot i British Academy. Han gick i pension i juni år 2000. Han var också Cogan University Professor Emeritus vid Harvarduniversitetet. Hans arbeten står att finna i hans samlade verk om fem band, i sju böcker och över 200 artiklar. Hans förnyade intresse för judendom inspirerade honom att ge ut flera böcker och uppsatser under senare tid. Han och hans fru skrev tillsammans flera böcker om den amerikanska pragmatismen under det sena 1800-talet.
Hilary Putnam tilldelades Rolf Schockpriset i logik och filosofi 2011 ”för hans bidrag till förståelsen av semantiken för teoretiska termer och termer för naturliga sorter, och av denna semantiks konsekvenser för språkfilosofi, kunskapsteori, vetenskapsteori och metafysik”.
Putnam avled 13 mars 2016, 89 år gammal.En av 1900-talets skarpaste tänkare är död
Medvetandefilosofi Multipel realiserbarhet thumb|right|Illustration över multipel realiserbarhet. M står för det mentala och P för det fysiska. Man ser att mer än ett P kan exemplifiera ett M men inte vice versa. Kausala relationer mellan tillstånden representeras av pilarna (M1 går till M2 etc.).
Putnams mest välkända arbete är inom medvetandefilosofin. Hans mest berömda bidrag inom området publicerades i flera artiklar under sent 1960-tal, som behandlade hypotesen om multipel realiserbarhet.Bickle, John ”Multiple Realizability”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (höstupplagan 2006), Edward N. Zalta (red.), url=http://plato.stanford.edu/archives/fall2002/entries/multiple-realizability/ I artiklarna argumenterade Putnam mot identitetsteorin påstående att det inte är nödvändigt sant att ”smärta är identiskt med utlösande av C-fiber” (C-fibre). Smärta kan, enligt Putnams artiklar, korrespondera med helt olika fysiska tillstånd hos nervsystemet i olika organismer, men de har ändå samma ”upplevelse av smärta”.
Putnam hänvisade till exempel från djurvärlden för att illustrera sin tes. Han frågade om det var rimligt att anta att diverse djurs hjärnstruktur realiserar smärta eller andra mentala tillstånd, på samma sätt. Om de inte har samma form av hjärnstruktur så kan de heller inte dela samma mentala tillstånd och egenskaper. Svaret på denna gåta måste vara att mentala tillstånd realiseras av olika fysiska tillstånd hos olika arter. Putnam tog argumentet ett steg längre och frågade om nervsystemen hos sådana väsen eller ting som utomjordiskt liv, intelligenta robotar och andra kisel-baserade livsformer. Dessa hypotetiska entiteter bör inte anses sakna förmågan att uppleva smärta, endast därför att de saknar samma neurokemi som människor. Han drog slutsatsen att hade gjort en ”ambitiös” och ”högst otrolig” förmodan som kunde motbevisas med ett exempel på multipel realiserbarhet.Putnam, H. (1975) Mind, Language and Reality. Philosophical Papers, vol. 2. Cambridge: Cambridge University Press, 1975. Detta argument kallas ibland ”sannolikhetsargumentet”.
Putnam formulerade ett kompletterande argument, baserat på vad han kallade ”funktionell isomorfism”. Han definierade detta på följande sätt: ”Två system är funktionellt isomorfiska om ’tillstånden hos de två korresponderar på ett sätt som bevarar funktionella förhållanden’.” I fallet med datorer är två maskiner funktionellt isomorfiska om och endast om tillståndens sekventiella förhållanden i den första exakt speglas av tillståndens sekventiella förhållanden hos den andra. Därför kan en dator gjord av kiselchips och en dator gjord av kugghjul och hjul vara funktionellt isomorfiska men vara uppbyggda på olika sätt. Funktionell isomorfism implicerar multipel realiserbarhet. Detta argument kallas ibland för ett ”a priori-argument”.