Helsingfors (, ; ) är Finlands huvudstad och största stad samt landets kulturella, mediala, ekonomiska och politiska centrum. Den är belägen i landskapet Nyland och ligger vid Finska viken.

Helsingfors bildar huvudstadsregionen med grannstäderna Esbo, Grankulla och Vanda, som tillsammans har över 1,1 miljon invånare. Helsingforsregionen har över 1,5 miljoner invånare och inom stadens gränser bor invånare.

Etymologi Namnet Helsingfors kommer från namnet på socknen Helsinge och Helsingån (nuvarande Vanda å) vid vars sista fors före havet staden grundades.Svenska litteratursällskapet i Finland r.f., Finlandssvenska bebyggelsenamn Ursprunget till namnet Helsinge är omdiskuterat. Enligt en uppfattning från 1630-talet skulle nybyggare från Hälsingland ha bosatt sig vid Finska viken på 1200-talet och de skulle ha kallat ån för Helsingå. Numera har denna teori ifrågasatts, eftersom dialektforskning tyder på att nybyggarna kommit från Uppland och dess närområde. Namnet Helsinge härrör snarare från någon egenskap i området än dess nybyggnation och kan inte längre entydigt förklaras. Det kan ha att göra med flodens "hals" – det smala stället som utgjorde forsen. Samma namnled återfinns i Hälsingland, Helsingborg, Helsingör samt Helsinge som alla har anknytning till ett avsmalnande havsområde. "Halsen" kan också syfta till ett smalt landområde, till exempel Estnäs, där Helsingfors centrum nuförtiden finns.

En annan teori bakom namnet Helsinge är att det härstammar från personnamnet Hälsing eller Helsing, och att området uppkallades efter en person med detta namn. Det har också framförts att helsingr, helsingi eller helsinge, på gammal svenska betydde ”gås” eller ”and”, och att området döpts efter dessa fåglar.

Namnet Helsinge är belagt sedan 1351, då i formen Helsingaa och Helsinga (andra medeltida former inkluderar Heelsingha, Hellsing och Hælsingaa). Då själva staden grundades 1550 vid mynningen av Helsingån fick den namnet Helsinge fors. Forsen är numera känd under namnet Gammelstadsforsen. Bland invånarna var staden känd som Helsinge eller Helsing, vilket givit upphov till det finska namnet Helsinki.. Namnet Helsinki har använts på officiella finskspråkiga dokument sedan 1819 då Senatens förordningar började dateras i Helsingfors. Fram till genomslaget av det finska namnet användes Helsingfors även i det finska språket. I främmande språk användes ännu vid ingången till 1900-talet det svenska Helsingfors, eller en version av det (t.ex. ryska: Gelʹsingfors, "Гельсингфорсъ"). Under 1900-talet blev Helsinki standardnamnet för staden på de flesta utländska språk (utöver på finska).

På slang talar man om Stadi, vilket kommer från det svenska ordet stad. Speciellt utanför Helsingfors kallas staden för Hesa.Slangi.net - stadilaisuus Stadi(n) och Hesa används också på finlandssvenska. På nordsamiska heter Helsingfors Helsset. Helsingfors förkortas ofta H:fors, medan Helsinki förkortas Hki.

När Helsingfors blev Finlands huvudstad 1812, föreslogs att staden skulle byta namn till Alexandria, efter tsar Alexander I av Ryssland, men förslaget förföll.

Historia

miniatyr|vänster|Helsingfors grundare Gustav Vasa. miniatyr|vänster|Rådhustorget år 1820 före ombyggnaden. Teckning av Carl Ludvig Engel. miniatyr|vänster|Salutorget kring 1890-1900.

Den svenska tiden Helsingfors grundades den 12 juni 1550 av Gustav Vasa, för att fungera som en rival till hansestaden Reval (dagens Tallinn). Vid denna tid var Finland en del av Sverige.

Staden grundades i dåvarande Helsinge socken vid en fors nära utloppet av Vanda å längst in i Gammelstadsviken. Borgare från Borgå, Ekenäs, Raumo och Ulvsby beordrades att flytta till den nygrundade staden. Staden växte dock inte i önskad takt och kungens order ändrade inte på handelstraditioner och -rutter etablerade sedan medeltiden. Sverige erövrade norra Estland och Reval år 1561, vilket ytterligare minskade Helsingfors betydelse.

Eftersom Gammelstadsviken var grund och stora segelfartyg hade svårt att lägga till planerade man redan i ett tidigt skede att flytta staden närmare öppna havet. Till en början planerade man att bygga upp Helsingfors i Sandhamn eller i Sörnäs. År 1640 beordrade generalguvernör Per Brahe staden att flytta till Estnässkatan mellan Södernäs och Helsingenäs. Området är idag känt som Kronohagen. Den gamla staden lämnades öde efter flytten.

Ryska kejsardömets allt större makt och grundandet av staden Sankt Petersburg år 1703 påverkade märkbart Helsingfors. Stora ofreden gick hårt åt stadens invånare: År 1710 kom pesten som dödade 2/3 av befolkningen – 1 185 människor – under fyra månader. År 1713 brände den ryska armén staden och till slut belägrade de ryska trupperna Helsingfors 1713–1721. Staden utvecklades inte efter kriget. Efter att Sverige förlorat Fredrikshamns fästning i Hattarnas krig 1741–1743 till Ryssland började man bygga en ny stor sjöfästning utanför Helsingfors. Planerna för Sveaborg lades av greve Augustin Ehrensvärd. Byggnadsarbetet ökade stadens invånarantal kraftigt och flera tegelbruk och herrgårdar grundades kring staden.

Som en följd av Napoleon I:s och Alexander I:s maktkamp blev Sverige indraget i krig mot Ryssland år 1808. Ryssarna erövrade Helsingfors 1808 och en brand förstörde stora delar av staden. Våren 1808 kapitulerade Sveaborg och Finland blev en del av Ryssland efter freden i Fredrikshamn.

Under ryskt styre Tsar Alexander I beslöt år 1812 att Helsingfors, då med 4 000 invånare, skulle vara huvudstad i storfurstendömet Finland. Han ville fjärma Finland från Sverige och grundade därför inte huvudstaden i Finlands största stad på den tiden, Åbo. Den tyska arkitekten Carl Ludvig Engel valdes att planera ett nytt Helsingfors efter branden, i en stil värdig en rysk administrationsstad. Stadsplanen gjorde upp av helsingforsaren Johan Albrecht Ehrenström.

Efter Åbo brand 1827 flyttade också landets enda universitet från Åbo till Helsingfors och fick namnet "Kejserliga Alexandersuniversitetet i Finland", senare Helsingfors universitet. Staden utvecklades till en administrations-, universitets- och garnisonsstad och växte till ett industriellt centrum. Järnvägsförbindelser byggdes till Tavastehus 1862 och till Sankt Petersburg 1870. Invånarantalet överskred 100 000 i början av 1900-talet. Under första världskriget byggdes tre befästningszoner kring Helsingfors som en del av försvaret av Sankt Petersburg.

Det självständiga Finlands huvudstad miniatyr|Uspenskijkatedralen Helsingfors blev huvudstad i det självständiga Finland efter självständighetsförklaringen den 6 december 1917. Finska inbördeskriget började redan följande månad, den 27 januari 1918, då en röd lykta tändes i arbetarhusets torn i Hagnäs. De röda tog snart över staden och regeringen flydde till Vasa. Den 8 april flydde den röda ledningen till Viborg och 12–13 april erövrade tyska trupper Helsingfors. Den av Mannerheim ledda vita armén kom till staden den 16 april. Efter inbördeskriget fungerade Sveaborg som fångläger för röda fångar.

Under andra världskriget bombarderades Helsingfors i flera omgångar. De största skadorna skedde under storbombningarna under fortsättningskriget, men skadorna var rätt lindriga jämfört med bombningarna i andra krigförande länder. Förutom London och Moskva var Helsingfors den enda huvudstaden i de krigförande europeiska länderna som aldrig erövrades under kriget.

Trots att 1900-talets första hälft var en mycket våldsam tid för Helsingfors så fortsatte staden kontinuerligt att utvecklas. Den moderna efterkrigstida urbaniseringen under 1970-talet, vilken skedde ganska sent i europeisk jämförelse, ledde till en tredubbling av befolkningen i storstadsområdet och gjorde Helsingfors till en av de snabbast växande tätorterna i EU under 1990-talet.

Helsingfors skulle stå värd för de olympiska sommarspelen 1940, men de ställdes in på grund av kriget. De olympiska spelen hölls i stället år 1952. År 1975 hölls Europeiska säkerhetskonferensen i Finlandiahuset i vilken statsöverhuvuden från 35 länder deltog. År 1982 öppnades Helsingfors metro. År 2000 var Helsingfors en av Europas kulturhuvudstäder.

Geografi stående|miniatyr|Karta över Helsingfors vid 1900-talets början (ur Nordisk familjebok).

Stadens areal är 719 km², av vilket 217 km² är land och de resterande 502 km² vattenområden. Helsingfors har även över 300 öar och en strandlinje på 130 km. På grund av stora fyllningsarbeten har strandlinjen ändrats kraftigt de senaste 200 åren.

Det finns 3 724 hektar skogsområden, 987 hektar parker och cirka 800 hektar odlingsmark i staden. Parkerna varierar från små, klassiskt formgivna parker i stadens centrum till stora parker mer eller mindre i naturtillstånd i stadens utkanter. Det största enhetliga parkområdet är Helsingfors centralpark som sträcker sig 10 km genom staden i nord-sydlig riktning. I Finlands huvudstad finns 54 naturskyddsområden, vars areal uppgår till ca 710 hektar. Helsingfors symbolväxt är lönnen och symboldjuret är ekorren.

Helsingfors geografiska mittpunkt ligger i Vik i Gammelstadsviken, ungefär vid en holme som heter Granskäret. Den högsta bebodda platsen i Helsingfors, med bland annat våningshus, ligger vid Jakobacka som ligger 59,5 meter över havet.Helsingfors stadsbibliotek - Fråga vad som helst: Vad är Helsingfors högsta ställe frånsett byggnader? Helsingfors högsta terrängpunkt är Malmgårdstoppen, det vill säga fyllnadsbacken vid Malmgård, som kom till genom att överskottsmassor deponerades där mellan åren 1976 och 1996. Höjden reser sig till 90 meter över havet. På toppen finns miljökonstverket Tuulet ja suunnat (finska för ”Vindar och riktningar”). Helsingfors högsta naturliga höjd befinner sig vid norra delen av Stensböle rekreationsområde, söder om Borgåleden, vid en naturstig. Kullens höjd är 62 meter över havet.Stensböle naturstig (pdf, sid 30)

Helsingfors geografiska utbredning Helsingfors grundades år 1550 ursprungligen på Forsbys område vid mynningen av Vanda å vid Helsingeforsen. 90 år senare flyttade staden längre söderut till Estnäs för att skepp lättare skulle kunna anlöpa staden. Det omkringliggande området förblev en del av Helsinge socken.

På 1920-talet grundades flera nya kommuner och köpingar i närheten av Helsingfors. En del av dem, Hoplax kommun, Brändö villastad, Åggelby kommun och Haga köping, anslöts till Helsingfors i den stora inkorporationen 1946 då också stora delar av Helsinge kommun anslöts till staden. 1966 inkorporerades Nordsjö från Helsinge kommun. Den senaste utvidgningen skedde 2009, då de sydvästra delarna av Sibbo (bland annat Östersundom och Björnsö) inkorporerades i Helsingfors.

Klimat Helsingfors ligger i zonen mellan havs- och kontinentalklimat: vintrarna är rätt så milda, medan somrarna är varma. Dock inte så varma som längre in i landet.

Medelårstemperaturen (1981–2010) i Helsingfors är 5,9 °C. I medeltal regnar det 655 mm per år. År 2013 var den kallaste månaden februari (−5 °C) och den varmaste juli (19 °C).http://ilmatieteenlaitos.fi/vuosi-2013

Uppmätta normala temperaturer och -nederbörd i Helsingfors:https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/35880/Tilastoja_Suomen_ilmastosta_1981_2010.pdf?sequence=4

Stadsdelar i Helsingfors

Enligt stadsplanen har Helsingfors 60 stadsdelar, som delas in i mindre delområden. Utöver stadsdelsindelningen har man delat in staden i distrikt för att underlätta stadens administration. Distriktsindelningen följer stadsdelsgränserna, men olika delområden kan höra till olika distrikt.

Helsingfors stadskärna utgör området som hörde till staden före 1946, det vill säga stadsdelarna 1–27. Numera har begreppet kärncentrum luckrats upp och betyder främst de centrala stadsdelar som inte räknas som förorter. miniatyr|Helsingfors stadsdelar