Pommern (tyska och svenska), på polska: Pomorze (ursprungligen "Po more": "vid havet"), är ett område vid Östersjöns södra kust, ungefär från Mecklenburgbukten till Gdańskbukten. Under Medeltiden beboddes området av slaviska folk, benämnda vender, och området kallades av vikingarna för Vendland. Från 1100-talet expanderade tyskar in i området och dominerade det fram till andra världskriget. En del av Pommern hörde till Sverige under perioden 1648–1815 (Svenska Pommern). Sedan 1945 är Pommern delat mellan Tyskland och Polen.
Delområden
Tysk nomenklatur På tyska talas från väst till öst om:Nationalencyklopedin Vorpommern ("främre Pommern") i väster. Större delen ligger idag i förbundslandet Mecklenburg-Vorpommern, men även Szczecin och de sedan 1945 polska områdena väster om Oders mynning räknas historiskt till Vorpommern. Hinterpommern ("bortre Pommern") i öster, idag en del av norra Polen. Pommerellen ("lilla Pommern"), ännu längre österut, räknas normalt inte till Pommern i tysk och svensk litteratur.
Polsk nomenklatur På polska talas från väst till öst om: Västpommern, idag innefattande de tyska delarna och Västpommerns vojvodskap i nordvästra Polen. Östpommern, idag innefattande Pommerns vojvodskap och delar av Kujavien-Pommerns vojvodskap i norra Polen (dvs inklusive Pomerellen).
Naturgeografi thumb|250px|Kust vid Ahrenshoop i Pommern Genom Oder och Stettiner Haff delas Pommern i Hinterpommern i öster och Vorpommern i väster. Området närmast Mecklenburg kallas Neuvorpommern och omfattar den breda dalgång, som genomflyts av Recknitz mot norr och Trebel mot söder.
Vor- och Hinterpommern är mycket olika med hänsyn till kustbildning. Det senare har en jämn kustlinje utan uddar och utan framför kusten liggande öar. Kusten består av en nästan oavbruten rad av dyner från Dievenow till Helhalvön, och bakom dem ligger strandsjöar, som är avspärrade från havet, som Leba-, Gärder-, Vietzker-, Vitter-, Buckower-, Jamund-, Kamper- och Eiersberger-sjöarna.
Vorpommerns kust har även dyner, till exempel på Darss och Zingst, men omges däremot i hela sin längd av öar: Wollin, Usedom, Ruden, Greifswalder Oie, Rügen, Hiddensee, Zingst och Darss. Bakom dem går vikar djupt in i landet (så kallade haff, bodden eller sund). Usedom och Wollin begränsar i norr Stettiner haff (798 km2) och begränsas själva genom Oders tre mynningar: Peene, Swine och Dziwna. Till sin ytbildning är Vorpommern en lågslätt med kullar, som knappt når höjden 100 m, däremot höjer sig Jasmund (med toppen Piekberg) på Rügen till 161 meter över havet.
Hinterpommern är en sköldformig landås, en del av den baltiska sjöplatån, och når sin största höjd på gränsen mot vad som tidigare var Westpreussen (Schimmritzberg 256 m, Steinberg 234 m och Dombrovaberg 210 m). Det sänker sig i söder ned mot Notećdalen. En mängd små sjöar, av vilka ingen når 20 km2 i areal utom den isolerade, till Odersystemet hörande Miedwie (36 km2), utflyter genom smärre floder till Östersjön. De största är Rega, Parsęta, Wieprza, Słupia och Łeba.
Vorpommern har vida färre sjöar, den största är Kummerower See (27 km²), som avflyter genom Peene. Andra floder här är gränsfloden Recknitz, Ucker samt Oder, vilken dock endast i sitt nedersta lopp tillhör Pommern. Landet är rikt på mossar (inalles 3 071 km2).
Till sin geologiska beskaffenhet är Pommern övervägande en alluvialbildning, oavsett de alluviala sediment, som här och där förekomma, såsom mossar, dynsand, slam etcetera. Att diluvim vilar på fast berggrund är självklart, dock har man ingenstädes genom djupborrningar nått ned till urberget, siluriska eller devoniska skikt. Däremot anses tillvaron av de många saltkällor, som unnas, bevisa förekomsten av dyas. Juran träder däremot i dagen vid Dziwna och Kołobrzeg. Kritformationen framträder på Rügen (Jasmund, Arkona) och finnes även på fastlandet till en beräknad tjocklek av 600 m under de diluviala lagren. Dessa senare är istidsbildningar och uppvisa moräner av olika slag, åsar - på Rügen kallade Schwedenschanze - samt är rika på så kallade erratiska block.
Historia Förhistorisk tid För cirka 20 000 år sedan, under huvudfasen av den senaste nedisningen, Weichsel, nådde istäcket över Pommern. För 10 000 år sedan hade klimatet blivit varmt nog för bosättning, och människor har levt i Pommern sedan dess.
Arkeologiska fynd visar på en serie kulturyttringar i Pommern under förhistorisk tid, inklusive Erteböllekulturen, Trattbägarkulturen och Snörkeramisk kultur. Den senare av dessa kan vara associerad med en keltisk befolkning i området.
Antiken Från början av antiken, cirka 600 f.Kr., finns i västra Pommern arkeologiska fynd från Jastorfkulturen, som troligen visar på germansk bosättning i området. Under den romerska perioden beskrivs hela Pommern som bebott av germanska stammar och Pommern kan betraktas som germanernas kärnområde vid denna tid.
Vendland Under perioden 500–1000 e.Kr., med början under Folkvandringstiden, expanderade slaviska folk in i området från öster och kom att dominera Pommern. Germanerna kallade kollektivt de inflyttade för "Wenden", ett namn med växlande begreppsområde. Nordborna i Skandinavien kallade dem vender och området fick namnet ”Vendland” eller ”Venden”. Namnet ”Pommern” kommer däremot från vendernas eget namn ”Pomore”, som betydde ”det vid havet belägna”. Notera också att slaverna själva inte använder begreppet vender utan har andra klassificeringar, t.ex. Polabiska slaver (polska: Słowianie połabscy), dvs "slaver vid Labe/Elbe".
Till folkgrupperna i Vendland hörde: Obotriter, levde längst i väster och skildes från saxarna av den frankiska befästningskedjan Limes Saxoniae i nuvarande Schleswig-Holstein. Liutizer, i västra Pommern. Raner, på ön Rügen. Kasjuber, längst i öster, vid Gdańskbukten (Pomerellen), med det baltiska folket pruser som grannar i öster. Sorber, i södra Pommern. Heveller, i södra Pommern.
Långt bort i tiden nämns i dessa trakter blomstrande handelsplatser, såsom Julin (sagans Vineta) på ön Wollin. Kristendomen kom till Pommern redan på 800-talet, men först biskop Otto av Bamberg (två missionsresor 1124 och 1128) stadgade dess välde. Tidigare en del av det stora vendiska konungariket, fick Pommern med Świętobór (Svantibor), år 1062, egna furstar. Vid hans död (1107) fick de bägge äldre sönerna landet i väster, Slavien eller Pommern i egentlig mening (landet emellan Peene och Persante), de bägge yngre den östra delen, Pommerellen (landet emellan Persante och Weichsel), där Świętobórs ätt dog ut 1295.
Den östra, större delen av Pommerellen avstods 1308 till Tyska orden, men det övriga tillföll den i egentliga Pommern regerande grenen av Huset Grip, som 1325 därjämte förvärvade Rügen. Två av Świętobórs sonsöner i egentliga Pommern tog 1170 hertigtitel och fick den 1181 bekräftad av kejsar Fredrik I; men länshögheten lades i den brandenburgske markgrevens hand.
Tysk kolonisation Med länshyllningen i Lübeck 1181 börjar Pommern inträda i kretsen av tyska stater. Tyska kolonister började strömma in och den slaviska befolkningen tynade så småningom bort eller assimilerades.
Kamp med grannstaterna och med hansestäderna fyller Pommerns medeltida historia. Förhållandet till Brandenburg växlade, tills 1529 fördraget i Grimnitz gjorde Pommern till riksomedelbart hertigdöme, men gav Brandenburgs fursteätt exspektans till hertigdömet. Vid nyare tidens början omfattade Pommern nästan fullständigt den senare preussiska provinsen Pommern.
Pommerns delningar
Efter att sedan 1295 ha varit delat på linjerna Pommern-Stettin och Pommern-Wolgast samlades det vid denna tid i en enda härskares hand, Bogislav X:s, en furste som efter en 50-årig regering avled 1523. Vid hans sons död, 1531, delades det åter mellan de båda linjerna. Barnim IX tog Stettin, Filip I Wolgast och Rügen, men båda förenade sig att genomföra reformationen, och den gemensamma lantdagen i Treptow 1534 antog Bugenhagens kyrkoordning.
1629 slöts även ett fördrag.
Trots att Barnim X 1569 nedlade sin makt till förmån för wolgastska linjen, fortfor ändå splittringen. De wolgastska hertigarna slöt nämligen med varandra det så kallade Jasenitzska fördraget 1569, som grundlade skillnaden emellan Vorpommern ("die wolgastische Ort") och Hinterpommern ("die stettinische Ort"). Indelningen gjordes inte efter naturliga gränser, efter Oders lopp, då Greifenhagen, Bahn och Wildenbruch, trots att de var belägna öster om Öder, lades till Vorpommern, medan Stettin och Garz, som ligger på Oders västra sida, tillföll Hinterpommern.
Trettioåriga kriget miniatyr|390px|Pommern på 1600-talet 1621 blev Bogislav XIV hertig av Stettin. 1625 ärvde han även den utslocknade wolgastska linjen, och med honom utdog 10 mars 1637 svärdssidan av Pommerns gamla fursteätt Grip. Under hans regering hade Pommern blivit en valplats för Trettioåriga kriget. Stralsund, belägrat av de kejserliga, knöt i juni 1628 förbund med Gustav II Adolf, som därigenom vann en fast punkt i Pommern. Ett "evigt" förbund ingicks mellan honom och hertig Bogislav 10 juli 1630. Före årets utgång hade svenskarna fullbordat landets militära ockupation, och från den stunden var Sveriges kung den verklige härskaren där. Gustav Adolf erkände Brandenburgs successionsrätt, men fäste därvid det villkor, att kurfursten Georg Vilhelm skulle bryta med kejsaren.
Med tanken fäst på den förestående tronledigheten antog Pommerns ständer år 1634 en regementsförfattning, som uppdrog interimsstyrelsen åt ett åttamannadirektorium. Men då Brandenburg 1638 skaffade sig kejsarens investitur på länet, fick direktoriet befallning att upplösa sig. Befallningen måste åtlydas, och Pommern föll i fullständig anarki, varpå Sverige tog över styrelsen över provinsen. Den ordnades tills vidare i militärisk anda ett "Concilium status" i Stettin ledde från 1641 ärendena, till dess omsider freden gav rättslig hemul åt Sveriges styrelse.
Genom Westfaliska freden 1648 erhöll Brandenburg Hinterpommern, utom Stettin och en landsträcka öster om Oder (amten Damm och Gollnow) samt ön Wollin. Dessa områden lades jämte hela Vorpommern samt öarna Rügen och Usedom till Sverige, som även fick arvsrätt till Hinterpommern efter Brandenburg - allt som län av kejsaren. Den för Sverige förmånliga Stettinrecessen 1653 avgjorde tvisten med Brandenburg rörande gränsen. Åt Mecklenburg gick gränsen, enligt reglering år 1591, längs Trebel och Recknitz. I allt innefattade det svenska området omkring 200 kvadratmil.
Svenska Pommern