Kattdjur (Felidae) är en familj i ordningen rovdjur och underordningen kattliknande rovdjur (Feliformia), tillsammans med hyenor (Hyaenidae), leopardmårdar (Nandiniidae), manguster (Herpestidae) och sibetdjur (viverrider, Viverridae); av dessa är sibetdjur och hyenor de närmaste släktingarna. Kattdjuren består av flera släkten och arter, som förekommer naturligt över hela jorden, utom i Australien, Madagaskar, Grönland, norra Ryssland och Antarktis.

Kattdjuren indelas i fyra underfamiljer: Felinae (mindre kattdjur), Pantherinae (stora kattdjur), Machairodontinae (sabeltandade kattdjur, utdöd) och Acinonychinae (geparder). Det förekommer alternativa systematiseringar. Vissa kattdjur, huvudsakligen av släktet Pantherinae, kan ryta, medan andra, huvudsakligen små, kan spinna. Vad den skillnaden beror på är omdiskuterat; en förklaring kan vara att tungbenet är mer förbenat hos de senare.

Vissa arter är uppskattade husdjur, medan andra jagas för pälsen eller för det hot de anses utgöra för människor och boskap. I några länder uppfattas kattdjuren som allvarliga hot för människan. Konflikten mellan människa och främst stora kattdjur om begränsade resurser har på vissa platser lett till att kattdjur blivit utrotade eller är starkt hotade.

Anatomi och utseende miniatyr|vänster|200px|En karakal. Flertalet arter är mycket lika, och skiljer sig nästan bara i storlek, medan skelett och annat är märkbart enhetligt. Könen är inte påtagligt dimorfa, förutom bland lejonen, vilkas hannar har en kraftig skäggliknande behåring och längre hår på huvudet. Annars är det mest storleken som utgör skillnad, men för vissa arter skiljer inte heller detta avsevärt.

Kattdjur har 20 hals-, rygg- och ländkotor, 2-3 korskotor, och 15-29 svanskotor, undantaget manxkatter som mer eller mindre saknar svans. De har 30 tänder, utom lodjuret som har 28, och dessa är helt anpassade till en diet av rått kött. Alla molarer och premolarer har utvecklats till rovtänder förutom den sista molaren som är liten och avrundad. De vassa glesa tänderna duger därför bra till att slita loss kött från byten men inte till att tugga. Den fjärde premolaren (övre rovtanden) är mycket vass men är även utformad så att den kan krossa ben. Underkäken är tämligen smal, och käkarna korta men kraftiga. Bettet är så starkt att de kan släpa byten långa sträckor, men det beror även på de stora tinningsmusklerna. Kattdjur har kort tarm, 3-5 gånger så lång som kroppen, anpassad för den lättsmälta köttdieten.

Klorna är välutvecklade, tassarna korta, grova men med lätta steg. När kattdjur går vidrör endast fotens framdel marken, men inte det yttersta tåbenet som är uppåtvänt, och på så sätt nöter de inte på klorna. Klorna behärskas med ett avancerat sen- och muskelsystem, som drar in dem eller spänner ut dem efter sinnesstämning och behov. Geparder utgör ett undantag då deras klor är mycket annorlunda konstruerade. Tassarna och benen är så starka att många arter med ett enda slag kan slå större djur till marken.

miniatyr|vänster|200px|Skelett av grottlejon (Panthera leo spelaea). miniatyr|240x240px|Ett lejon Kraniet är litet, med kort och brett ansikte. Lejonets är mer avlångt och framskjutande än andra arters. Näshålan är reducerad. Nostippen är trekantig och naken, med en skåra ner till munnen, som framtill är formad som ett upp och nedvänt "V" när den är stängd. Tungan är hos alla arter sträv och har papiller som hjälper dem att slicka bort kött från byten. Öronen är trekantiga till svagt rundade och upprättstående, placerade framvända uppe på huvudet. Ögonfärgen är oftast gul till grön, undantagsvis blå i vuxen ålder. Hos de stora djuren är pupillerna runda, men hos de mindre arterna elliptiska. I ögat finns ett reflekterande skikt bakom syncellerna på näthinnan, och det är detta som gör deras ögon lysande om en ljusstråle möter dem i mörkret.

Pälsens utseende är anpassat till artens biotop, och fungerar som kamouflage. De vanligaste färgerna går i sandbrunt till gyllene, och är enfärgade, fläckiga eller randiga.

De har som regel lång svans, som har betydelse för balansen, men överlag inte verkar fylla någon särskild praktisk funktion. Kattdjurens kroppslängd varierar mellan 30 centimeter och över 300 centimeter. Tigrar är de största kattdjuren. Hanar av den sibiriska underarten väger i genomsnitt 230 kg och ibland upp till 307 kg. På andra sidan finns den svartfotade katten som väger bara 1 till 2 kg.

Sinnesorganen miniatyr|200px|Jaguarundi (Herpailurus yagouaroundi cacomitli) Kattdjurens mörkerseende är gott, sex gånger bättre än människans, och flera arter är nattdjur. De har begränsat färgseende likt de flesta däggdjur och kan skilja på gröna och blå nyanser, men har svårt att skilja på röda färger. Ögonen är riktade framåt och de har binokulärt seende, i dagsljus ser de lika bra som människan. De är dock närsynta i svagt ljus, och sinnen som hör till örat är de som är mest betydelsefulla för dem. Det är med hörseln de letar upp sina byten, trots att ytteröronen ingalunda är iögonfallande stora. Båggångarna i innerörat är också viktiga, för det är där balanssinnet sitter, och det är troligen det sinnesorgan som är mest utvecklat. Det är detta som får dem att alltid landa på fötterna när de faller från hög höjd. Andra viktiga organ för sinnena är morrhåren, som finns på båda sidor om nosen och ovanför ögonen, och tassarnas trampdynor verkar likaledes vara känsliga.

Luktsinnet är väl utvecklat från födseln vilket flera forskare visat såsom Jay S. Rosenblatt. Blockeras detta sinne störs katternas dibeteende och de blir oförmögna att lokalisera en spene att dia. Smaksinnets utveckling diskuteras utifrån olika antaganden om huruvida katten uppfattar bitterhet och sötma och syftet med detta. "Katter är kända för att vara "picky eaters" säger forskaren Peihua Jing. Vomeronasalorganet som har stor betydelse för att uppfatta olika dofter och smak är också väl utvecklat. Det kallas också Jacobsons organ och är beläget i munhålans ovansida.

Känselsinnet anses välutvecklat. Kattdjur uppskattar beröring. Kinderna är särskilt mottagliga för smekningar.

Skillnad mellan mindre och större kattarter De små katterna är mer opportunistiska jägare i den meningen att de kan döda och äta fler arter – faktiskt flera tusen – medan stora kattdjur endast tar ungefär hundra olika arter bytesdjur. Detta beror på att det finns färre olika arter i de storleksklasser som de stora kattdjuren med fördel kan utnyttja. Rent teoretiskt sett skulle de större kattdjuren också kunna döda flera tusen olika arter, men gör det inte på grund av att själva jakten på till exempel en mus kostar mer energi än vad bytesdjuret innehåller. Undantaget är leoparder, som i regel har en stark böjelse för att även jaga mindre byten.

Andra aspekter är att de mindre kattarterna inte kan ryta, och att de kan spinna både när de andas in och andas ut. Tamkatter är inte flockdjur av naturen men tolererar som regel andra katter som de lever tillsammans med.

Systematik

FAMILJ FELIDAE Underfamilj Felinae Släkte Felis Kinesisk ökenkatt (Felis bieti) Djungelkatt (Felis chaus) Pallaskatt (Felis manul) Sandkatt (Felis margarita) Svartfotad katt (Felis nigripes) Vildkatt (Felis silvestris) Tamkatt (Felis silvestris catus) Europeisk vildkatt (Felis silvestris silvestris) Asiatisk vildkatt (Felis silvestris ornata) Falbkatt (Felis silvestris lybica) Släkte Prionailurus Leopardkatt (Prionailurus bengalensis) Iriomotekatt (Prionailurus iriomotensis) Platthuvudkatt (Prionailurus planiceps) Rostfläckig katt (Prionailurus rubiginosus) Fiskarkatt (Prionailurus viverrinus) Släkte Pumor Puma (Släktet Puma är betydligt närmare besläktad med släktet (Felis) än med något annat släkte som t.ex. Lynx och Pantherinae) Puma (Puma concolor) Jaguarundi (Puma yagouaroundi) Släkte Lodjur (Lynx) Nordamerikansk lo (Lynx canadensis) Lodjur (Lynx lynx) Panterlo (Lynx pardinus) Rödlo (Lynx rufus) Släkte Leopardus Leopardus braccatus Pampaskatt (Leopardus colocolo) Geoffroys katt (Leopardus geoffroyi) Kodkod (Leopardus guigna) Andisk katt (Leopardus jacobitus) Leopardus pajeros Ozelot (Leopardus pardalis) Dvärgtigerkatt (Leopardus tigrinus) Margaykatt (Leopardus wiedii) Släkte Leptailurus Serval (Leptailurus serval) Släkte Caracal Karakal (Caracal caracal) Släkte Profelis Afrikansk guldkatt (Profelis aurata) Släkte Catopuma Borneoguldkatt (Catopuma badia) Asiatisk guldkatt (Catopuma temminckii) Släkte Pardofelis Marmorkatt (Pardofelis marmorata) Underfamilj Pantherinae Släkte Neofelis Trädleopard (Neofelis nebulosa) Neofelis diardi Släkte Panthera Lejon (Panthera leo) Jaguar (Panthera onca) Leopard (Panthera pardus) Tiger (Panthera tigris) Släkte Uncia Snöleopard (Uncia uncia)(utdaterad, se Panthera) Underfamilj Acinonychinae Släkte Acinonyx Gepard (Acinonyx jubatus)

Kattdjuren delas sedan länge in i tre underfamiljer: Pantherinae, stora katter: Panthera, Uncia, Neofelis, Puma, Pardofelis Felinae, små katter: Lynx, Herpailurus, Catopuma, Leptailurus, Caracal, Profelis, Leopardus, Oncifelis, Oreailurus, Felis, Otocolobus, Prionailurus Acinonychinae, gepard: Acinonyx

Alternativ systematik Genetisk forskning ger vid handen en annorlunda uppdelning för kattfamiljen: Grupp 1: Panthera, Uncia, Neofelis Grupp 2: Pardofelis, Catopuma Grupp 3: Leptailurus, Caracal, Profelis Grupp 4: Leopardus Grupp 5: Lynx Grupp 6: Puma, Acinonyx Grupp 7: Prionailurus Grupp 8: Felis

Habitat Beroende på art lever kattdjur i olika landskap som savanner och andra gräsmarker, buskskogar och skogar. De hittas i låglandet och i höga bergstrakter.

Evolution Kattdjurens uppkomst dateras till eocenperioden (Aelurogale, Eofelis). De härstammar från primitiva rovdjur vilka utgör ordningen Creodonta och förekommer i övre tertiär. Den uppstod i Asien för 10,8 miljoner år sedan, och spred sig därifrån till nästan alla kontinenter. Bättre känd är Proailurus från oligocen och tidig miocen. Under sen miocen trängdes den undan av Pseudaelurus. Pseudaelurus tros vara den sista gemensamma förfadern till samtliga tre nu levande underfamiljer och en fjärde nu utdöd underfamilj, Machairodontinae. Underfamiljen Machairodontinae, sabeltandade katter, dog ut under senare pleistocen. I underfamiljen ingick släktena Smilodon, Machairodus, Dinofelis and Homotherium.

Ungefär 60 % av de moderna arterna har uppstått under de senaste par miljoner åren.

Det har varit nästan omöjligt att skapa ett klassificeringssystem utifrån fossila fynd, då dessa varit närmast identiska så när som på deras storlek.

Beteenden miniatyr|200px|Två tamkatter av rasen abessinier Kattdjur brukar ses som urtypen för självständighet. De lever dock ibland i en slags flock, även om de vanligen är mycket självständiga inom gruppen. De arter och individer som har revir har det i närheten av sina släktingar. Ett riktigt utvecklat socialt liv har dock bara lejonen. Vildkatter är ibland ensamlevande, och leoparder och tigrar är det ännu oftare. Flockar utgörs av familj eller släktingar vilkas revir överlappar eller gränsar till varandras; det är oftast hannarna som byter flock och letar revir långt bort. En del grupplevande arter jagar ensamma och andra tillsammans. Gruppens storlek är mer beroende av hur stora byten de jagar än av tillgången på föda. De kattdjur som jagar små byten lever alltså oftare helt ensamma än de som jagar stora byten, men gruppliv kan även förekomma för att skydda revir. Att leva i grupp är vidare ibland en livsfas, där till exempel unga gepardhannar under en tid lever tillsammans innan de går egna vägar medan andra gepardbröder lever ihop hela livet. Gruppen, när den finns, präglas av en mer eller mindre tydlig hierarki, där vanligtvis en eller fler hannar leder de andra. Att slicka varandras pälsar rena är ett viktigt element i gruppsammanhållningen, där de högre stående och äldre exemplaren slickar först.