Upplands regemente (S 1) var ett signalförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1937–2006. Förbandsledningen var förlagd i Enköpings garnison i Enköping.Braunstein (2003), s. 259-262Kjellander (2003), s. 319-321Holmberg (1993), s. 37-39
Historia Bildandet Regementet har sitt ursprung i det fältsignalkompani som skapades 1871 och som 1902 ombildades till Fälttelegrafkåren. Genom försvarsbeslutet 1936 bestämdes att truppslaget fortifikationen skulle delas i tre delar: ingenjörtrupperna, signaltrupperna och fortifikationskåren. Därigenom bildades den 1 juli 1937 Signalregementet tillhörande signaltrupperna. Signalregementet förlades inledningsvis till Marieberg i Stockholm, men flyttade successivt åren 1938–1945 till ett nyuppfört kasernetablissement i Lilla Frösunda.
Inför 1955 års riksdag föreslog arméchefen Carl August Ehrensvärd vissa ändringar i arméns organisation, bland annat gällande Upplands regemente (I 8), Signalregementet (S 1) och Arméns signalskola (SignS). Gällande Upplands regemente föreslog chefen för armén att regementet skulle avvecklas och dess kasernetablissement skulle övertas av Signalregementet (S 1) och Arméns signalskola (SignS).
Bakgrunden till att chefen för armén önskade avveckla Upplands regemente var att regementets närövningsfält i Hågadalen ansågs ha en begränsad användbarhet, vidare ansågs inte heller regementets övnings- och skjutfält uppfylla de säkerhets- och utbildningskrav som vid den tiden ställdes på stridsutbildning av infanteribrigader. Tillväxten av Uppsala som stad förhindrade även att utvidga skjutfältet.
Chefen för armén hade även undersökt möjligheten att förlägga Signalregementet och Arméns signalskola till Strängnäs garnison. Ett sådant alternativ ansågs dock försvåra samverkan med Televerket, samt att rekrytering av erforderliga lärare ansågs lättare om Signalregementet var lokaliserats till Stockholm eller Uppsala.
Uppsala kommun hade samtidigt framfört ett intresse till staten om att få disponera marken mellan Akademiska sjukhuset och Ulleråkers sjukhus, den mark som regementet var förlagt på. Dock föreslog både Uppsala kommun samt Landstinget i Uppsala län samtidigt till försvarsdepartementet att Upplands regemente skulle bibehållas som infanteriregemente, men då på ett nyuppfört etablissement i närheten av staden.
Regeringen förordade dock det förslag som chefen för armén lagt fram, men menade samtidigt att regementet med dess traditioner samt anknytning till bygden var av stort värde och inte fick gå förlorat. Vidare ansågs att den tekniska utvecklingen inte fick förhindras. Därmed föreslogs att Upplands regemente tillsammans med Signalregementet skulle omorganiseras till Upplands signalregemente.
Samhörigheten med bygden skulle säkerställas genom att värnpliktiga rekryterades från Uppland, samt att delar av regementets personalkår skulle kunna kvarstanna vid regementet även efter omorganisationen.
Den 1 april 1957 flyttade Signalregementet till Upplands regementes kasernområde i Uppsala och bildade Upplands signalregemente. Från den 1 april 1957 blev Arméns signalskola administrativt underställd Upplands signalregemente. Dock kvarstod Arméns signalskola i Stockholm fram till den 28 september 1958.Holmberg (1993), s. 63
Under Upplands regementes tid i Uppsala fullgjorde Sveriges siste indelte soldat Knut Ramén trots hög ålder sin kontrakterade repetitionstjänstgöring, de sista åren med stillsamma arbetsuppgifter.
OLLI-reformen I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Upplands signalregemente (S 1) med Uppsala försvarsområde (Fo 47) och Västmanlands försvarsområde (Fo 48) och bildade den 1 juli 1974 ett försvarsområdesregemente under namnet Upplands regemente (S 1/Fo 47/48).Holmberg (1993), s. 75 Detta medförde att Göta livgarde (P 1), som ingick i Uppsala försvarsområde, kom att bli ett B-förband (utbildningsregemente) och dess mobiliserings- och materialansvar överfördes till Upplands regemente, som blev ett A-förband (försvarsområdesregemente).
1974 års regeringsform I samband med att 1974 års regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975, ändrades namnet från Kungliga Upplands regemente till enbart Upplands regemente. Samtidigt fråntogs Konungen den formella rollen som högste befälhavare för krigsmakten, vilket även kom att gälla rollen som förbandschef över gardesförbanden. Från den 1 januari 1975 blev monarken istället hederschef över gardesförbanden.
Försvarsbesluten I Kungl. Maj:t proposition 1973:135 föreslog regeringen att Göta livgarde (P 1) i Enköpings garnison skulle avvecklas, samt att Pansartruppernas kadett- och aspirantskola (PKAS), som var knuten till Göta livgarde, skulle omlokaliseras till Skåne. Det kasernetablissement som då Göta livgarde skulle efterlämna föreslogs att övertas av Upplands signalregemente, som då skulle omlokaliseras till Enköping. Chefen för armén ville dock att regementet skulle kvarstå i Uppsala till 1990-talet och att Göta livgarde skulle bibehållas i fredsorganisationen. Något beslut i frågan kom inte med propositionen, bland annat genom att regementets materiel hade en viss störande inverkan på radiostationen i Vallby.
I Kungl. Maj:t proposition 1974:50 framförde regeringen återigen förslaget om att lägga ned Göta livgarde och att omlokalisera Upplands signalregemente. Detta kom till slut att fastställas genom försvarsbeslutet 1977 och regeringens proposition 1977/78:65. Den 30 juni 1980 avvecklades Göta livgarde (P 1).Holmberg (1993), s. 24 Omlokaliseringen av verksamheten i Uppsala pågick sedan fram till sommaren 1982. Först in i Enköping var Arméns stabs- och sambandsskola (StabSbS), (senare Ledningsskolan (LedS), vari även ingick Signaltruppernas officershögskola (SignOHS), vilka flyttade till Enköping den 18 maj 1982,Holmberg (1993), s. 39 den 1 juni 1982 flyttade Upplands regemente officiellt till Enköping. Avvecklingen av Göta livgarde samt omlokaliseringen av Upplands regemente var en del av den så kallade mälarkarusellen.
Genom försvarsbeslutet 1982 avvecklades Göta signalregemente (S 2) som ett självständigt förband och uppgick som en utbildningsbataljon i Livregementets husarer (K 3). Detta medförde att Upplands regemente övertog huvuddelen av utbildningsansvaret av värnpliktiga till signaltrupperna i södra Sverige.
Den 30 juni 1990 avskildes Västmanlands försvarsområde (Fo 48) från regementets försvarsområdesstab och bildade den 1 juli 1990 en självständig stab som den 1 juli 1994 antog namnet Västmanlands regemente (Fo 48).
Genom försvarsbeslutet 1992 skulle de utbildningsregementen som inte uppsatte ett krigsförband i regementesstorlek, inte fortsätta att kallas regemente, eftersom regeringen ansåg att grundorganisationen skulle spegla krigsorganisationen. Upplands regemente som var ett försvarsområdesregemente, samt hade mobiliseringsansvar för halva Södermanlandsbrigaden, bibehöll dock sin status som regemente, medan Norrlands signalregemente reducerades till Norrlands signalkår.
Genom försvarsbeslutet 1996 avvecklades Västmanlands regemente och uppgick den 29 augusti 1997 i Upplands regemente som Västmanlandsgruppen. Officiellt och formellt gällde den ny organisationen dock den 1 januari 1998.
Solitären inom truppslaget Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen att den taktiska nivån skulle reduceras genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget innebar att samtliga försvarsområdesstaber skulle avvecklas, vilket inkluderade staben vid Upplands regemente. Vidare skulle endast ett förband kvarstå inom singaltrupperna, där valet stod mellan Upplands regemente och Norrlands signalkår i Bodens garnison.
Dock ansåg regeringen att produktionsförutsättningarna samt tidigare investeringarna entydigt talade för att bibehålla Upplands regemente. Även rekrytering och personalförsörjning bedömdes vara bättre i Enköping än i Boden. Regeringen valde därmed att föreslå en avveckling av Norrlands signalkår (S 3). Men i samma förslag ansåg regeringen att det var viktigt signalförbanden även gavs vinterförmåga. Därmed skulle en signalbataljon behållas i Boden och inordnas under Norrbottens regemente (I 19). Den 30 juni 2000 avvecklades försvarsområdesstaben vid regementet och den 1 juli 2000 antog regementet en organisation som ett utbildningsregemente.
Inför försvarsbeslutet 2004 föreslog regeringen för riksdagen att all ledningsutbildning skulle lokaliseras till Enköping, det för att nå en rationell utbildningsvolym. Regeringen ansåg i sitt förslag att man skapade förutsättningar till att Upplands regemente skulle kunna utvecklas till ett kompetenscentrum för ledningsfunktionen inom Försvarsmakten. Vidare bedömdes att huvuddelen av all personal till ledningsförbanden på lång sikt skulle grundutbildas, vid det man kallade, ledningsregementet. Enköping bedömdes ha goda övnings- och skjutfält för utbildning av ledningsenheter, samt närhetet till Stockholm och Uppsala ansågs inge en stor betydelse gällande utveckling av ledningssystemet i det nätverksbaserade försvaret. I regeringens avvägning mellan en rationell utbildningsvolym samt förmågan att uppträda i subarktisk miljö, ansåg man att uppnå en rationell utbildningsvolym skulle prioriteras. Den subarktiska förmågan ansåg man kunde upprätthållas dels hos delar av officerskåren, men även genom Utvecklingsenhet Vinter i Boden. Därmed föreslogs att avveckla Norrlands signalbataljon.
Från den 1 januari 2005 kvarstod Upplands regemente som ensamt förband inom signaltrupperna. Norrlands signalbataljon övergick den 1 januari 2005 till en avvecklingsorganisation fram till dess att avvecklingen skulle vara slutförd senast den 30 juni 2006.
I budgetpropositionen för 2007 års statsbudget, som riksdagen antog, innehöll även en utveckling av försvarsmaktsgemensamma enheterna, detta medförde att Upplands regemente avvecklades den 31 december 2006. Från 1 januari 2007 bildades det nya försvarsmaktsgemensamma förbandet Ledningsregementet, med överste Lena Hallin som regementschef. Ledningsregementet kom i princip att överta Upplands regementes uppgifter, men med större inflytande från marinen och flygvapnet.
Ingående enheter 6. pansargruppen 6. pansargruppen (6. pgrp) var ett pansarförband som bildades den 1 juli 1979. Pansargruppen bildades av tre pansarbataljoner från den upplösta Blåa brigaden (PB 6). Upplands regemente som innehade rollen som försvarsområdesregemente hade mobiliseringsansvaret för brigaden. Då brigadens pansarbataljoner kvarstod efter att brigaden upplöstes, kvarstod även Upplands regemente som mobiliseringsmyndighet. Detta var ett resultat av att riksdagen endast beslutat att fredsorganisationen skulle minskas, men att brigadens pansarbataljoner skulle kvarstå i krigsorganisationen. Något som med automatik medförde en belastning för andra utbildningsförband, då pansarbataljonerna utbildades vid de kvarvarande pansarförbanden. År 1981 påbörjades dock en överföring av bataljonerna till Södermanlands regemente (P 10). Där 1. pansarbataljonen var först ut och kom att bilda stommen i den nyuppsatta Södermanlandsbrigaden (MekB 10). Upplands regemente kom dock att kvarstå som mobiliseringsmyndighet för de bataljoner som tidigare tillhört Blåa brigaden (PB 6), vilka var utgångsgrupperade i Uppsala län. Den organisationen levde kvar fram till avvecklingen av Södermanlandsbrigaden (MekB 10).
Arméns signalskola