Svalbard, tidigare Spetsbergen, är en ögrupp i Norra ishavet, tillhörande Norge. Öarna befinner sig långt norr om polcirkeln, ungefär mitt emellan Nordkap och den geografiska nordpolen. Svalbards största ö Spetsbergen utgör mer än hälften av ögruppens 61 045 km² och hyser alla dess 2 900 invånare. Ungefär 60 % av ögruppens yta täcks av glaciärer och landskapet kännetecknas av berg och fjordar: ett av dessa berg är Newtontoppen, som med sina 1 717 meter över havet också är Svalbards högsta. Administrativt tillhör Svalbard Norge, men styrs till viss del av sysselmesteren (sysselmannen fram till 2021), som har sitt säte i den största orten Longyearbyen på Spetsbergens västkust.
Nederländaren Willem Barents var den första att upptäcka öarna, då han iakttog dem under sin sökning efter nordostpassagen 1596. Öarna blev därefter en viktig bas för valfångst för flera europeiska makter. Ett antal länder gjorde anspråk på Svalbard och på grund av det blev öarna ganska laglösa, vilket bidrog till konflikt mellan olika auktoriteter. Efter det att valfångstseran var över, förlorade frågan om Svalbards suveränitet relevans och den erkändes allmänt som terra nullius.
Under tidigt 1900-tal påbörjades kolbrytning på Svalbard och gruvorterna Pyramiden och Barentsburg grundades. Även Sverige deltog genom att Sveagruva anlades 1917. Trots den omfattande exploateringen av öarna dröjde det ända till 1920 innan dess statsrättsliga ställning reglerades. Detta gjordes i den så kallade Spetsbergtraktaten, genom vilken de traktatundertecknande staterna gavs rätten att bedriva jakt, fiske och annan näringsverksamhet på Svalbard så länge de erkände Norges suveränitet över öarna. Numera är ryskägda Arktikugol det enda utländska företag som upprätthåller gruvdrift på Svalbard.
Från det att öarna upptäcktes och fram till 1920 kallades större delen av vad som idag är Svalbard för Spetsbergen. Vid 1900-talets början bytte Norge territoriets namn till Svalbard, från benämningen Svalbarð som omnämns i Landnamsboken 1194. Den äldre benämningen Spetsbergen lever dock kvar i flera språk än idag.
Trots att öarna administreras separat, räknas Svalbard och Jan Mayen som en enskild enhet i ISO 3166-standarden. Tillsammans har de tillägnats landskoden sj.
Historik Upptäckt Det finns flera teorier om när Svalbard först upptäcktes; på 1970-talet framförde två arkeologer möjligheten att förhistoriska jägare kan ha bosatt sig på ögruppen redan för 4 500 till 2 500 år sedan. Beläggen för deras teori bestod av ett antal flintastenar funna vid Spetsbergens västkust som var daterade till den tidsperioden. Det råder dock tvivel om stenarna verkligen tillverkades av människor eller om de slipades naturligt. Det är också möjligt att isländska sjöfarare påträffat öarna redan 1194, eftersom namnet Svalbarð omnämns i Landnamsboken det året. Denna teori är inte heller avgörande eftersom beskrivningen lika gärna kan appliceras på ett antal andra områden, exempelvis Jan Mayen och östra Grönland.
Svalbard upptäcktes med säkerhet i juni 1596 av den nederländska upptäcktsresanden Willem Barents när han var på jakt efter nordostpassagen. Delar av ön Spetsbergen kartlades och Nederländernas riksvapen restes vid kusten. Barents noterade inte Svalbards ekonomiska värde, utan det var inte förrän Henry Hudsons besök i maj 1607 som valar, valrossar och sälar upptäcktes i vattnet kring öarna. Valfångare från England, Baskien, Frankrike och Nederländerna begav sig till Svalbard och området blev populärt som jaktmark under de följande åren.
Fångstverksamhet mini|Resterna av den nederländska valfångststationen Smeerenburg. 1612 påbörjade britterna och nederländarna valjakt på Svalbard. Nederländarna etablerade samhället Smeerenburg på Amsterdamön, som bestod av 17 byggnader och sju trankokerier. Dessa bedrevs av som mest 10 000 arbetare under sent 1600-tal. Både Danmark-Norge och England hade gjort anspråk på öarna medan Nederländerna hävdade att de var internationellt territorium. På grund av dess laglösa natur förekom det ofta skärmytslingar mellan nederländska, brittiska, danska och franska skepp. In på 1700-talet hade den omfattande jakten på val kraftigt minskat dess population och därmed också jägarnas fångster, så samtliga valfångststationer, inklusive Smeerenburg, lades ner. Frågan om Svalbards suveränitet förlorade relevans och området började räknas som terra nullius.
Efter att valjägarna övergett Svalbard började istället säl- och pälsdjursjägare anlända till ögruppen. Från tidigt 1700-tal var de främst pomorska jägare från den ryska nordkusten som engagerade sig i industrin och byggde olika baser på öarna. De övervintrade ofta på Svalbard och ersattes av nya grupper följande år. Ivan Starostin, en invånare i hyddorna vid Russekeila, blev känd för att ha stannat på Svalbard totalt 39 vintrar, varav 15 av dem var i rad. Som mest befann sig 2 200 pälsdjursjägare på Svalbard under 1790-talet, men 30 år senare hade bestånden minskat så pass mycket att ryska handelskompanier inte länge fann det lönsamt att bedriva sin verksamhet där. Det var också svårt för dem att konkurrera med norrmännen, som hade möjlighet att nå jaktmarkerna tidigare.
Den första norska övervintringen på Svalbard genomfördes 1795 och därefter skulle de i stort sett ta över all pälsdjursjakt på öarna.Ian Gjertz, Magnus Andersen och Øystein Wiig: Norsk isbjørnfangst på Universitetets i Tromsø webbplats Norrmännen jagade även valross. De tenderade att jaga i de tidigare okända östra delarna av ögruppen och flera öar, bland annat dem i Kong Karls land, upptäcktes. 1863 genomförde Elling Carlsen den första omseglingen kring Svalbard.
Andrées polarexpedition
mini|Isvandringen dokumenterades fotografiskt av Nils Strindberg. Detta foto avbildar deras havererade vätgasballong. Under 1890-talet lade den svenska ingenjören Salomon August Andrée fram en plan på en resa över Arktis med vätgasballong, med startpunkt på Svalbard. Besättningen bestod av Andrée själv samt vetenskapsmannen Nils Strindberg och ingenjören Knut Frænkel.
Expeditionen utgick från Danskön i nordvästra Svalbard den 11 juli 1897. Efter tre dagar havererade ballongen tillsammans med besättningen och landade på packisen 500 km nordost om startpunkten på Danskön. Deltagarna började isvandra mot närmaste land och lyckades ta sig ända till Vitön, men kort efter ankomsten avled alla tre. På grund av öns isolerade läge förblev deras öden ett mysterium i 33 år innan deras kvarlevor påträffades av en grupp norska geologer 1930.
Svalbards suveränitet miniatyr|vänster|Longyear City år 1908. Redan på 1600-talet visste man att det fanns kol på Svalbard, men dess ekonomiska potential insågs inte förrän den amerikanska affärsmannen John Munroe Longyear grundade företaget Arctic Coal Company 1906. Samma år grundade han också Longyear City (senare Longyearbyen), en bruksort ägt av kolföretaget där arbetarna till hans gruva var bosatta. 1916 sålde Longyear Arctic Coal Company till det nygrundade Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS. Eftersom Svalbard fortfarande var terra nullius gjordes en mängd anspråk på olika delar av ögruppen, bland annat av Sverige vid Sveagruva, där som mest 2 000 svenskar bodde, och Ryssland vid Barentsburg och Pyramiden.
På grund av den ökade exploateringen av Svalbard kom dess statsrättsliga status på tal igen. Detta reglerades i den så kallade Spetsbergtraktaten, som slöts den 9 februari 1920 och trädde i kraft den 14 augusti 1925. Den ratificerades ursprungligen av Nederländerna, Storbritannien, Danmark, USA, Italien, Frankrike, Japan och Sverige. Avtalet om Svalbard ägde rum i Paris på norskt initiativ som en del av fredsförhandlingarna efter första världskriget. Tack vare Norges neutralitet i kriget fanns det ett brett stöd bland de övriga länderna i förslaget om att öarna skulle tillhöra dem. Varken Tyskland eller Ryssland var representerade i Spetsbergtraktaten, även om båda uttryckte sitt stöd för den. Sovjetunionen anslöt sig officiellt till avtalet 1935. För att erkänna Svalbard som norskt territorium fick traktatundertecknande länder i gengäld rätt att upprätthålla gruvdrift, jakt och fiske där, men i praktiken är det bara Norge och Sovjetunionen (senare Ryssland) som haft någon omfattande näringsverksamhet eller bosättningar i området.
Fram till 1920 kallades större delen av vad som idag är Svalbard för Spetsbergen och huvudön för Västspetsbergen. Hopen, Kong Karls land, Vitön och Björnön räknades då inte som en del av ögruppen Spetsbergen. Benämningen kommer ursprungligen från Willem Barents, som döpte ögruppen till Spitsbergen vid sin upptäckt av den år 1596. Precis som resten av Europa sveptes det nyligen självständiga Norge med i en våg av nationalism under 1900-talets början och man började leta efter alternativ till den nederländska termen. Man fann till slut en vikingasaga där Svalbarð omnämns som en mytisk landmassa norrut. Man vet inte om Svalbarð hänvisar till dagens Svalbard eftersom dess beskrivning lika gärna kan appliceras på andra områden, som Jan Mayen eller östra Grönland. Tanken på att deras förfäder redan skulle ha varit där för 800 år sedan blev ändå populär bland norrmännen och de beslutade därför att byta hela territoriets namn till Svalbard. Den äldre nomenklaturen lever dock kvar i flera språk, till exempel ryska.
Andra världskriget mini|En station förstörs vid den norska evakueringen. Det andra världskriget medförde många förändringar på Svalbard. I augusti 1941 förstördes norsk och sovjetisk infrastruktur och befolkningen evakuerades, ryssarna till Archangelsk och norrmännen till Storbritannien. Fram till krigets slut opererade tyskarna ett antal meteorologiska stationer på Svalbard. De drev också ett mindre förband i Longyearbyen innan den till slut evakuerades 1942 av rädsla för en allierad attack under den isfria sommaren.
På våren samma år skickades en norsk militärstyrka från Storbritannien i syfte att hindra tyskarna från att även etablera militärbaser på Svalbard. Den norska styrkan baserades först i Barentsburg och senare i Longyearbyen efter den evakuerats av tyskarna. I juni 1943 inträffade en skärmytsling på stationen Nussbaum vid Krossfjorden mellan en liten norsk spaningsgrupp och den tyska besättningen. En tysk och en norrman omkom i stridigheterna. Den enda tyska väderstationen som fortfarande finns bevarad är Haudegen på Nordostlandet. På grund av dess isolerade läge evakuerades stationen inte förrän i början av september 1945, nästan fyra månader efter Krigsmarinens officiella kapitulation i maj.
I september 1943 genomförde tyskarna en räd mot Svalbard med en stor sjöstyrka ledd av slagskeppen Tirpitz och Scharnhorst. I attackerna förstördes nästan Barentsburg, Longyearbyen och Grumantbyen helt. Under sommaren 1944 förstörde en tysk ubåt även Sveagruva.
Kalla kriget Hösten 1944 framförde Sovjetunionen krav på en revidering av Spetsbergtraktaten. Ryssland var inte representerat i fördraget när det undertecknades 1920, även om de officiellt slöt sig till avtalet 1935. De hävdade att Björnön hade ansetts vara ryskt territorium innan avtalet slöts och föreslog att Norge skulle avstå ön till dem. De menade även att ögruppen Svalbard skulle skötas som ett gemensamt område. I en anteckning från den 9 april 1945 föreslog Norge att Svalbards försvar skulle vara en gemensam angelägenhet för de båda länderna. Ärendet togs inte vidare för tillfället.
1946 tog Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov upp frågan igen. Ärendet avslutades då i Stortinget, som i februari 1947 beslutade att det inte var förenligt med Norges utrikespolitiska linje att föra förhandlingar med en annan stat om militärt försvar av ett område under norsk suveränitet. Förslaget om att revidera Spetsbergtraktaten har inte tagits upp sedan dess.