En lektion i kärlek är en svensk komedifilm från 1954 i regi av Ingmar Bergman. Regiassistent var Rolf Carlsten.Rolf Carlsten, regiassistent, "En lektion i kärlek", IMDb.
Filmen hade premiär den 4 oktober 1954 på Röda Kvarn i Stockholm och Uppsala. Den blev en stor internationell framgång och var Bergmans första av tre filmer i en genre, som kan karakteriseras som den lätta erotiska komedin. De två följande var Sommarnattens leende och Kvinnodröm. Samtliga dessa spelades in under perioden 1953–1955 och har samma skådespelare i huvudrollerna.
Handling Gynekologen David Erneman grälar med sin älskarinna Suzanne. De befinner sig på hans mottagning. David vill avbryta deras förhållande, och innan Suzanne går, får hon sin portnyckel tillbaka. David skjutsas i bil av chauffören Sam. David somnar och i en återblick skildras Davids första möte med Suzanne: Det är på Davids mottagning. Suzanne bekänner sin kärlek till honom. Han svarar först med att tala om äktenskaplig trohet -- men erkänner sedan att han vill ha henne. De kysser varandra. David vaknar till i bilen. Sedan följer en återblick till: David och Suzanne sitter i en segelbåt. Sommaren har de ägnat åt varandra. Nu är han trött på deras enahanda samvaro; det får hon honom att erkänna. David säger till Sam att möta honom med bilen i Köpenhamn. Sedan lämnar David bilen och rusar in på en järnvägsstation. Mjölby står det på stationsskylten. David tar plats i en tågkupé där det redan sitter en man och en kvinna, som uppenbarligen inte har sällskap. När kvinnan efter en stund lämnar kupén, föreslår den upprymde mannen David ett vad. Före Tranås ska han ha fått kyssa henne. David antar vadet som gäller en femma. Ett par foton inlagda i en bok får David att minnas: Han har hustru och barn på sommarställe utanför Helsingborg och är nu själv på väg dit, när han möter sin dotter Nix. Hon är olycklig, och David lovar henne att de ska tillbringa hela dagen tillsammans. De åker på besök till farbror Axel och tant Stina som har krukmakeri. Här berättar Nix att hon tycker att kärleken är äcklig. Hon vill aldrig älska någon, aldrig en man i varje fall. Hon berättar också att mamma har en älskare i Köpenhamn. Det är skulptören Carl-Adam.
Kvinnan kommer tillbaka till tågkupén. Efter henne kommer mannen som håller handen för kinden. Han ger David en femma. David inleder ett samtal med kvinnan som också är på väg till Köpenhamn. Så småningom avslöjar samtalet att kvinnan är Davids hustru Marianne. På väg till restaurangvagnen för att skaffa Marianne cigarretter träffar David i kupén intill mannen som nyss förlorat en femma. David föreslår ett nytt vad, om en tia. Före Älmhult ska han ha kysst kvinnan. I kupén minns Marianne: Av en händelse upptäcker hon att David ljuger för henne. Han säger att han en viss dag ska vara på konferens i Uppsala -- medan en undangömd lapp i stället talar om rumsbeställning på hotell Havsvik. Marianne åker till Havsvik och kan där med egna ögon konstatera Davids kärleksaffär med Suzanne. I kupén säger David till Marianne att han vill ha henne tillbaka. Han ber om en chans till. Hon säger nej. Det är mycket möjligt att hon snart gifter sig med Carl-Adam. Men David ska ändå få kyssa henne -- ute i korridoren. Hon har hört att han slagit vad och vill ha hälften av tian. David minns hur det var i Köpenhamn för 15 år sedan: Marianne och Carl-Adam ska just till att gifta sig. Carl-Adam väntar nervöst, men ingen Marianne dyker upp. Han skickar David efter henne, och denne finner henne hemma i sängen, förtvivlad. Hon vill inte gifta sig med Carl-Adam. Hon älskar David. Och David erkänner att han älskar henne. Tillsammans åker de till Carl-Adam där strax ett vilt och handgripligt gräl bryter ut inför bröllopsgäster och präst. Våldsamheterna tar dock slut lika snabbt som de börjat, och Carl-Adam bjuder till bords.
I tågkupén talar David och Marianne om den förestående skilsmässan. Det blir värst att berätta för dina föräldrar, säger hon, de som varit ihop i 50 år. Hon påminner om svärfaderns födelsedag för ett år sedan: professor Henrik Ernemans 73-årsdag är en idyllisk familjehögtid i högsommartid. Davids och Mariannes äktenskap framstår denna dag som ett unikum av lycka och harmoni. David och Marianne stiger av tåget vid Malmö Central där Carl-Adam möter. Tillsammans åker de färja över till Köpenhamn där de tar sig till en krog i Nyhavn för att slutgiltigt ta farväl. På krogen bjuder David upp Marianne. Medan de dansar, beställer Carl-Adam drinkar - en hela whisky till sig själv och Den galopperande vulkanen till herrn i glasögon. Sedan får han syn på en gammal bekant, Lise, som han ber om hjälp att ta hand om honom i glasögonen. Påtagligt stärkt av Den galopperande vulkanen dansar David så eldigt med Lise att Marianne rusar ut på dansgolvet och rycker David till sig. Oro sprider sig bland gästerna som i hast lämnar lokalen. Medan tutande polisbilar kör i närheten, går David och Marianne längs en av Nyhavns kajer. De grälar högljutt, när en bil stannar intill dem. Det är Sam som meddelar att han letat efter herrskapet över hela stan. Omgivna av manstark uppassning förs David och Marianne till en lyxigt uppdukad hotellsvit med inbjudande dubbelsäng. David, din skurk, säger Marianne, var du så säker. På dörren till sviten hänger en skylt, "Maa ikke forstyrres!" En amorin går genom hotellkorridoren fram till dörren, vänder på skylten och öppnar. Genom öppningen ses David och Marianne sitta på sängkanten och skåla i champagne. När dörren stängs, går det att läsa på den vända skylten: "Tystnad! En lektion i kärlek."
Rollista Eva Dahlbeck - Marianne Erneman Gunnar Björnstrand - David Erneman Yvonne Lombard - Suzanne Melin Harriet Andersson - Nix, Ernemans dotter Åke Grönberg - Carl-Adam, skulptör Olof Winnerstrand - professor Henrik Erneman, Davids far Birgitte Reimer - Lise John Elfström - Sam, chaufför Renée Björling - Svea Erneman, Davids mor Dagmar Ebbesen - syster Lisa Sigge Fürst - prästen Torsten Lilliecrona - hotellportier Ingmar Bergman - tidningsläsande tågpassagerare Carl Ström - farbror Axel Helge Hagerman - vadslående tågpassagerare Siv Ericks - patient hos Davud Gösta Prüzelius - tågkonduktör Arne Lindblad - hotelldirektör Georg Adelly - barmästare Julie Bernby, Henning Blanck, Olof Ekbladh, Gustaf Färingborg, Keve Hjelm, Vincent Jonasson, Wera Lindby, John Melin, Georg Skarstedt, Bengt Thörnhammar - bröllopsgäster Yvonne Brosset - dansös på krogen i Nyhavn John Starck, Kjell Nordenskiöld - kroggäster Torbjörn Jahn - musiker Björn Näslund, Göran Lundqvist - pojkar Tor Borong - herre Margareta Öhman - ej identifierad roll
Om filmen Ingmar Bergman hade i början av sin karriär svårt att skriva komedier: Komedierna i min produktion (-) skulle inbringa pengar. Det generar mig inte ett dugg. Det mesta i filmens värld har tillkommit av den anledningen. Men mitt förhållande till komedin har varit komplicerat och komplikationerna sträcker sig långt tillbaka i tiden. Som barn ansågs jag vara ogemytlig och lättsårad. Det hette redan från början att "Ingmar har ingen humor". (-) Jag gjorde flera försök att vara rolig. I Helsingborg iscensatte jag två nyårsrevyer och skrev några nummer som jag tyckte var roliga. Men ingen drog på munnen och jag grubblade åtskilligt över hur andra bar sig åt när de fick folk att skratta. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur det gick till. På Göteborgs stadsteater följde jag Torsten Hammaréns repetitioner av den klassiska franska farsen Bichon. Han var en genial farsregissör med en makalös talang för precisa stötar mot skrattcentrum. Han kunde få aktörerna att starta en situationskomisk poäng längst ut till vänster för att sedan låta den explodera i mitten, tolv ögonblick senare.Bergman: Bilder, s 339
I sin recension kallar Carl Björkman En lektion i kärlek för "Ingmar Bergmans debut som filmatisk komediförfattare".Dagens Nyheter 5 oktober 1954 Det är inte riktigt korrekt. Två år tidigare hade Bergman i den episod i en hiss, som avslutar Kvinnors väntan (1952), med samma skådespelare, Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand, för första gången prövat den lätta, snabba, sofistikerade spelstil, som han nu genomförde i större skala i En lektion i kärlek.Bergman om Bergman, s 82 Den gången hade han inte möjligheterna att omedelbart fortsätta och vidareutveckla denna spelstil, men när han efter det ekonomiskt katastrofala fiaskot med Gycklarnas afton (1953) åter tagits till nåder av Carl Anders Dymling och SF möttes de i det gemensamma intresset att tills vidare lämna de allvarliga ämnena för lättare och mera komedibetonade uppslag, gärna med ironiska erotiska undertoner. Så kom En lektion i kärlek till som den första av tre filmer av denna typ. De två följande var Sommarnattens leende (1955) och Kvinnodröm (1955), den förstnämnda Bergmans första stora internationella framgång, den sistnämnda hans tack till Anders Sandrew för finansieringen av Gycklarnas afton. Men sedan lockade andra ämnen honom definitivt och han återvände aldrig till den lätta erotiska komedin.Svensk Filmografi 5, s 387
Det var först efter de positiva reaktionerna på Bergmans försök att göra komedi i Kvinnors väntan som han insåg hur han skulle göra: I "Kvinnors väntan" gjorde jag mitt första allvarliga försök. (-) Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand var på den tiden fast engagerade hos Svensk Filmindustri. Det var naturligt att skriva för dem. (-) De var båda talangfulla och kreativa skådespelare. De kände att jag kanske inte hade gjort någon märkvärdig text men att situationen som sådan var tacksam. Jag var för egen del skräckslagen inför mitt första försök att göra komedi. Med öppet förtroende och stor taktfullhet lärde de mig hur jag skulle gå tillväga. Deras samspel i hissepisoden ledde vidare till en fullt utbyggd komedi, 'En lektion i kärlek'. I en närmast farsartad scen ämnar Eva hänga sig. Samtidigt förklarar Gunnar henne sin kärlek. Taket ramlar ner och alltsammans blir faktiskt ganska roligt. Då vi skulle spela in scenen fick jag kalla fötter. Jag sa till Eva och Gunnar att jag tittat på texten och att den var alldeles omöjlig. Det var tråkigt, illa skrivet och vi måste göra det på något annat sätt. Eva och Gunnar protesterade med en mun. De ber mig lämna ateljén eller gå ut på stan och sätta om en växel. Låt oss hålla på med det här en timme. Sen spelar vi upp scenen för dig när vi är färdiga. Så skedde. Och jag såg plötsligt: Jaså gick det att göra så här! En bättre lektion hade jag inte kunnat få. Där grundades förtroendet, tryggheten, avspändheten och professionalismen oss emellan. En stadig grundval för komedierna, inte minst "Sommarnattens leende".Bergman: Bilder, s 340f
Bergman var själv förvånad över filmens mottagande: Jag bevistade premiären på "En lektion i kärlek". Jag vankade olycklig, osalig i Röda Kvarns foajé. Plötsligt hörde jag inifrån salongen den ena skrattsalvan efter den andra. Jag tänkte: Det är inte möjligt! De skrattar. De skrattar åt någonting som jag har gjort.Bergman: Bilder, s 342
Mottagande