Operation Barbarossa (, efter Fredrik I Barbarossa) var kodnamnet för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen som inleddes den 22 juni 1941, under andra världskriget. Över 4,5 miljoner soldater från axelmakterna invaderade Sovjetunionen längs en 2 900 km lång front. Förutom det stora antalet trupper inblandade fanns också 600 000 motorfordon och 750 000 hästar. Planeringen för Operation Barbarossa inleddes den 18 december 1940; de hemliga förberedelserna och den militära operationen i sig varade nästan ett år, från vår till vinter 1941. Den sovjetiska krigsmakten stod emot Wehrmachts breda angrepp och Adolf Hitler besegrade inte Sovjetunionen. Sovjetunionens situation förblev dock svår även efter att offensiven stannat upp. Taktiskt sett hade tyskarna vunnit ett antal övertygande segrar och ockuperade några av de viktigaste ekonomiska områdena i landet, främst i Ukraina. Trots stora initiala framgångar nådde inte tyskarna sina anfallsmål och trycktes tillbaka från Moskva. Tyskland och dess allierade kunde därefter inte igångsätta en samtidig offensiv längs hela den sovjetisk-tyska fronten.
Operation Barbarossas misslyckande att på slagfältet slå Röda armén och på så sätt besegra Sovjetunionen, tvingade fram fortsatta tyska offensiva operationer på östfronten. 1942 inleddes nästa offensiva fas för tyskarna i form av operation Blå som kom att kulminera med det avgörande tyska nederlaget i slaget vid Stalingrad. 1943 satte Hitler sitt hopp till operation Zitadelle som också blev ett misslyckande. Därefter var den tyska offensiva förmågan i stort uttömd varefter återstoden av kriget kom att innebära sovjetiska offensiver som ledde fram till Berlins fall och Tysklands kapitulation i maj 1945.
Operation Barbarossa var den största militära operationen i mänsklighetens historia både till styrkornas storlek och antalet dödsoffer. Dess misslyckande var en vändpunkt i Tredje rikets framgångar. Operation Barbarossa öppnade östfronten, där större militära styrkor uppehölls än i någon annan krigsskådeplats i världshistorien.
Bakgrund Erövringen av Sovjetunionen, skapandet av Lebensraum (livsrum) för Tysklands befolkning och kommunismens "förintelse" hade länge varit en av hörnstenarna i Adolf Hitlers program. Enligt Hitlers syn på världen var kommunismen, efter judarna, det största hotet mot tyska folkets överlevnad. Det fanns inte plats för både Tyskland och kommunismen i hans vision om det "tusenåriga tredje riket".
Planerna att krossa bolsjevismen (kommunismen) hade Hitler lanserat redan i boken Mein Kampf som han skrev under fängelsevistelsen i Landsberg am Lech år 1924. Förutom att kommunismen enligt Hitler var en ideologi som saknade existensberättigande ansåg han att slaver däribland ryssar och polacker hade "föroreningar" från judiskt blod redan från medeltiden via ingifte med Khazarer. Dessutom bestod den slaviska befolkningen i Ryssland av samiska folkslag (Kolahalvön) och sibiriska asiatiska folkslag utan europeiskt ursprung.
Följaktligen skulle slaverna röjas ur vägen när "livsrummet" för det framtida Tyskland skulle skapas. Det var främst ett utrotningskrig. I samråd med Heinrich Himmler bedömde Hitler att omkring 30 miljoner slaver skulle utplånas.
Ett samarbete mellan Sovjet och Tyskland fanns ända sedan första världskrigets slut och pågick under hela 1930-talet, med varierande intensitet. Även om samarbetet mattades av då Hitler kom till makten 1933 avbröts det aldrig trots de stora ideologiska skillnaderna. Under slutet av 1930-talet kom Sovjetunionen med Stalin i spetsen att hysa betydligt mer respekt och beundran för Nazityskland än för Frankrike och Storbritannien. Under partikongressen 1939 talade Stalin om vikten att inte dras in i nytt europeiskt storkrig mot Tyskland av Frankrike och Storbritannien. Med denna bakgrund slöt man i augusti 1939 Molotov–Ribbentrop-pakten, en icke-aggressionspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen.
Redan den 30 juli 1940 inledde Hitler planen på ett anfallskrig mot Sovjetunionen. Planen utarbetades av Friedrich Paulus, som senare skulle komma att leda den 6:e tyska armén i slaget vid Stalingrad 1942–1943. Det ursprungliga datumet för Operation Barbarossa sattes till den 15 maj 1941, men i april det året var tyskarna tvungna att invadera Jugoslavien och Grekland, vilka besegrades snabbt. Kriget var återigen en stor tysk framgång, men det försenade anfallet mot Sovjetunionen med drygt en månad. Nytt anfallsdatum sattes till 22 juni.
Styrkeförhållandena Axelmakterna miniatyr|Även om delar av den tyska armén var mekaniserad var man 1941 fortfarande i hög grad beroende av hästar och en stor del av soldaterna avancerade till fots. I den inledande fasen av Operation Barbarossa anföll Nazityskland på egen hand, men i senare skeden tillkom styrkor från Italien och Rumänien. Den 25 juni anföll Finland, med tyskt understöd, Sovjetunionen efter att sovjetiskt bombflyg attackerat större städer i Finland, i det som skulle bli det finska fortsättningskriget. Den 26 juni förklarade Rumänien Sovjetunionen krig och därmed tillkom det största tillskottet av icke tyska trupper.
Heer hade efter besegrandet av Frankrike i juni 1940 kunnat ägna sig åt att bygga upp och öva sina styrkor då endast begränsade strider med marktrupper utkämpades i övrigt. Totalt 17 av de tillgängliga 20 pansardivisionerna, varav flera var nyuppsatta sedan fälttåget i väster, förberedde sig för invasionen. Förutom pansardivisionerna förfogade man även över totalt 17 motoriserade infanteridivisioner, varav fyra stycken från Waffen-SS. Totalt förfogade anfallsstyrkan över 3 648 stridsvagnar och 2,5 miljoner man. Luftwaffe hade inte haft samma period av lugn utan var mer slitet av framför allt slaget om Storbritannien men hade även lidit förluster i kriget i Medelhavet. I anfallet mot Sovjet kunde Luftwaffe bara sätta in 1 916 plan vilket var cirka 25 % mindre än i slaget om Storbritannien. Kriegsmarine hade inte särskilt mycket med planläggningen av operationen att göra, utan oroades mer av det avbrott i leveranser av sovjetisk brännolja som krigsutbrottet skulle medföra.
För att så snabbt som möjligt kunna ta det sovjetiska järnvägsnätet i drift för att kunna föra fram förnödenheter sattes tre stycken Feldeisenbahndirektionen upp, en för vardera armégrupp. Dessa förfogade över både administrativ och teknisk personal som behövdes för att sätta järnvägen i drift samt förband med järnvägsingenjörstrupper. Man räknade med att det maximala avståndet från slutet på järnvägslinjerna till fronten borde vara 300 km, om man skulle kunna föra fram tillräckligt med förnödenheter med lastbil. Detta för att försörja anfallande förband. Detta skulle visa sig vara svårt att upprätthålla, särskilt under de snabba framryckningarna i början av juli.
Det rumänska bidraget till Operation Barbarossa var det största näst efter Tyskland. Två rumänska arméer kom att angripa tillsammans med armégrupp Süd, 3:e armén från den norra delen av den rumänska gränsen och 4:e armén vid Svarta havskusten; dessa två arméer utgjorde armégrupp Antonescu. Armégruppen förfogade över 325 685 man fördelade på 12 infanteridivisioner, en pansardivision och tre kavalleribrigader och tre brigader med bergstrupper.
Den italienska expeditionskåren C.S.I.R. sattes upp den 10 juli 1941 och anlände till fronten under juli och augusti. Kåren förfogade över tre delvis motoriserade infanteridivisioner samt kårförband. Kårens ursprungliga styrka var 3 000 officerare, 59 000 soldater, 5 500 motorfordon samt över 4 000 hästar och mulor. Expeditionskåren hade även element från flygvapnet i Comando Aviazione del C.S.I.R. som förfogade över 51 jaktplan av typen Macchi C.200, lätta bombplan av typen Caproni Ca.311 och transportplan av typen Savoia-Marchetti SM.81, totalt mindre än 100 plan. Expeditionskåren underställdes först 11. Armee men den 14 augusti överfördes den till Panzergruppe 1.
Armégrupp Nord Armégrupp Nord under generalfältmarskalk Wilhelm Ritter von Leeb skulle anfalla upp genom de baltiska staterna och de västra delarna av Vitryssland i riktning mot Leningrad. Armégruppen förfogade över två arméer och panzergruppe 4 under generalöverste Erich Hoepner, totalt 26 divisioner varav tre pansardivisioner och tre motoriserade infanteridivisioner. Dessutom fanns det tre säkerhetsdivisioner för att kontrollera de ockuperade områdena. FBD 1 skulle stödja armégrupp Nord men kom att dras tillbaka och användas för kampanjen på Balkan. I juni 1940 sattes FBD 4 upp i Danzig som en ersättning.
Armégrupp Mitte Armégrupp Mitte under generalfältmarskalk Fedor von Bock skulle anfalla i riktning mot Moskva norr om Pripjatträsken. I denna riktning hade tyskarna väntat sig att huvuddelen av Röda armén skulle finnas samt att stora förstärkningar skulle sättas in här för att rädda Moskva. Av den anledningen förfogade denna armégrupp både Panzergruppe 3 under generalöverste Hermann Hoth och Panzergruppe 2 under Heinz Guderian. Den stora tillgången på pansartrupper gav möjligheter till att åstadkomma djupa och stora inringningar. Dessutom förfogade man över två arméer, armégruppen förfogade totalt över 48 divisioner varav nio pansardivisioner. Syftet med denna koncentration var önskan att slå ut och omringa så stora delar av Röda armén som möjligt, innan man hade hunnit avancera alltför långt in på sovjetiskt territorium, då underhållsproblemen skulle öka. FBD 2 med högkvarter i Warszawa skulle stödja armégrupp Mitte.
Armégrupp Süd Armégrupp Süd under generalfältmarskalk Gerd von Rundstedt var den sydligaste armégruppen och skulle anfalla söder om Pripjatträsken in i Ukraina. Styrkan förfogade över tre arméer och Panzergruppe 1 under generalöverste Ewald von Kleist, totalt 41 divisioner varav fem pansardivisioner och fyra motoriserade infanteridivisioner. 11. Armee med sina sju infanteridivisioner hade grupperats i Rumänien för att kunna anfalla in i Bessarabien. Resten av armégruppen var grupperad längs gränsen i södra Polen. FBD 3 med högkvarter i Kraków skulle stödja armégrupp Süd.
Sovjetunionen Röda armén hade vuxit kraftigt från krigsutbrottet i Europa fram till det tyska anfallet mot Sovjetunionen. Antalet divisioner hade vuxit från 226 i augusti 1940 till 303 i juni 1941. Röda armén förfogade över 23 000 stridsvagnar och även när det gällde övrig krigsmateriel var man välförsedd. Röda arméns bestånd av stridsvagnar omfattade ett par modeller som var betydligt tyngre och mer välbeväpnade än sina tyska motsvarigheter. Av den berömda T-34 hade 1225 stycken hunnit levereras, av den tyngre KV-1 hade 636 stycken levererats. 59 exemplar var i drift av den föråldrade men tungt beväpnade T-35. I övrigt utgjorde den föråldrade lätta stridsvagnen T-26 nästan hälften av beståndet med 9 998 exemplar.(Källa: "1941 års stridsvagnspogrom" av Vladimir Besjanov, Moskva, 2001) Militärdistrikten vid den tysk-sovjetiska gränsen förfogade över 12 885 stycken stridsvagnar. Röda arméns stora självständiga stridsvagnsförband hade upplösts efter erfarenheterna från Spanska inbördeskriget men sedan satts upp igen efter de tyska framgångarna i Polen och på västfronten. Dessa nyuppsatta mekaniserade kårer hade inte hunnit öva tillräckligt för att kunna fungera effektivt. Bristerna låg även inom logistiken, man förfogade totalt bara över 272 000 lastbilar, så man hade inte resurser att genomföra några djupare offensiva operationer med dessa mekaniserade kårer.
De sovjetiska flygstridskrafterna förfogade över 20 000 plan, man hade uppfört 164 nya flygfält och förbättrat 250 stycken existerande flygfält. Men här led man brist på moderna stridsflygplan och i de fall där man förfogade över moderna plan led man brist på utbildade piloter för dessa. Man hade alltför länge hållit den generation av jaktplan som varit framgångsrika i Spanska inbördeskriget i produktion som I-16 och I-153 och försummat utvecklingen och produktionen av modernare plan som MiG-3 och Jak-1.