Människa (Homo sapiens, den "visa människan" [latin]) är ett däggdjur av släktet Homo. Människan tillhör familjen hominider och som i sin tur tillhör ordningen primater. Alla nu levande människor tillhör underarten Homo sapiens sapiens.Homo sapiens – Modern humans, Australian museum 2015-10-30. Ytterligare en förmodad underart av människan är känd, den utdöda Homo sapiens idaltu. Till släktet Homo räknas även de utdöda arterna neandertalmänniskan, Homo naledi, Homo floresiensis, Homo erectus och flera till i människosläktet (Människor).
Utmärkande för människan är artens kombination av bipedalism (tvåbenthet), anpassningsbarhet (exempelvis kläder och verktyg), finmotorik (händer och fingrar), förmåga till abstrakt tänkande (att visa känslor och empati [medkänsla]), urskilja kausalitet (orsakssamband), tolka språk och symboler och möjligen självmedvetande. Ingen av dessa egenskaper är egentligen unika för människan var för sig, utan återfinns hos olika djurarter – från insekter till andra primater och valar. Tillsammans har de gjort att människan kunnat utveckla samhälle, religion, vetenskap, teknik och konst.
Människan har utvecklats i relation till andra arter och har över tiden kommit att dominera utvecklingen på planeten jorden. Som social varelse har dess civilisationsbyggen och samhällen styrts med hjälp av politik, dess kultur och uppfattning av omvärlden med hjälp av fenomen som religion, filosofi och den vetenskapliga utvecklingen. Via språket har arten också kunnat dokumentera upptäckter, uppfinningar och sin egen historia.
Studiet av människan brukar delas upp i olika ämnesområden. Studiet av människan kallas antropologi och läran om den mänskliga evolutionen kallas paleoantropologi. Studiet av det mänskliga beteendet kan göras inom psykologi och sociologi, medan studiet utifrån neutrala etologiska perspektiv kallas humanetologi. Studiet av det mänskliga språket kallas lingvistik. Studiet av människans hälsa med mera kallas humanmedicin och studiet av dess kropp kan beskrivas inom anatomi och fysiologi. Människans fortplantning är relaterad till både genetik och sexualitet.
Systematik
Det vetenskapliga namnet Homo sapiens översätts som "förnuftig människa", men betyder egentligen "vis man", där latinets homo betyder "man" och sapiens "vis".Wahlgren, Bengt (1976): Latinskt morfemlexikon, Almqvist & Wiksell. . Sid 79 och 135. Not: Latinets homo ("människa"), besläktat med svenska arvordet (brud)gum, är inte samma ord som det svenska ordledet homo- (från grekiska homós – "gemensam, lika, sam-"), besläktat med det svenska arvordet samma. Namnet uttalas ['hoːmɔ 'saːpɪɛns]. I pluralis blir namnet Homines sapientes och uttalas ['hoːmɪnɛs sapɪ'ɛntɛs].
Biologiskt definieras människan som hominider av arten Homo sapiens, av vilken den enda nu levande underarten är Homo sapiens sapiens. I allmänhet betraktas denna underart även som den enda levande av släktet Homo, men somliga forskare anser att släktet schimpanser med de två arterna vanlig schimpans (Pan troglodytes) och dvärgschimpans (Pan paniscus) borde omklassificeras som Homo troglotydes respektive Homo paniscus eftersom de är så nära besläktade med människan.NG, maj 2003
Efter att fullständigt ha kartlagt genomsekvenserna hos människan och schimpansen kunde man konstatera att skillnaden mellan dem efter sex miljoner års separat utveckling är ungefär tio gånger större än mellan två människor som inte är släkt med varandra och ungefär en tiondel av skillnaden mellan råttor och möss.Chimp and human DNA is 96% identical Man har uppskattat att människans utvecklingslinje skildes åt från schimpansen för omkring fem miljoner år sedan och från gorillans för omkring åtta miljoner år sedan. 2001 hittade man dock ett omkring sju miljoner år gammalt hominint kranium, klassificerad som Sahelanthropus tchadensis i Tchad, vilket gav en antydan om att utveckling gått skilda vägar ännu tidigare.
Homo sapiens tros ha utvecklats i Afrika för cirka 300 000 år från Homo heidelbergensis eller en liknande tidigare hominid. De äldsta lämningarna av sapiens har hittats i Afrika och den genetiska variationen är störst bland afrikanska populationer. Att människan utvecklades i Afrika och sedan spred sig till de övriga kontinenterna brukar kallas Ut ur Afrika-hypotesen och genetiska bevis tyder på en stor diversifiering av Y-kromosomen från utanför Afrika mellan 52 000 och 47 000 år sedan. Under migrationerna stötte tidiga sapiens på andra människoarter, bland annat Neandertalare och Denisovamänniskan, och fick i alla fall stundtals barn med dem.
65 miljoner år sedan (MÅS) Paleogen: Adapiformes
35–25 MÅS Oligocen: primater, pongider, hominider
10 MÅS Miocen: Sivapithecus
7 MÅS
miniatyr|100px|Sahelanthropus tchadensis.
Homininer: Ett tjugotal tvåbenta primater Sahelanthropus tchadensis (7 MÅS), möjligen den första tvåbenta primaten med hjärna som en schimpans och tänder med flera drag liknande en människas schimpanser, bonoboer, gorillor, orangutanger, ...
6 MÅS Orrorin tugenensis (6 MÅS), tvåbent, diet som en människas. Levde i en skogsmiljö, inte på savannen. Ardipithecus kadabba (4,4 MÅS), tidigaste arten i människans släktlinje sedan en delning givit upphov till de två arterna schimpanser.
5 MÅS Ardipithecus ramidus
4 MÅS hominidae (4–1,2 MÅS), 4–5 kända arter Australopithecus (4,2–3 MÅS-), anfäder till Paranthropus men inte Homo Australopithecus anamensis Kenyanthropus platyops Australopithecus bahrelghazali
3 MÅS Australopithecus afarensis (”Lucy”) Australopithecus africanus (3,3–2,5 MÅS) Pliocen, en utveckling av afarensis med större hjärna och människolikt kranium. Skog-savann. Australopithecus garhi Homo Homo habilis (2,5–1,5 MÅS), det första fossil av Homo som hittades i Afrika, fortfarande den äldsta människan, kunde tillverka stenverktyg. Tidigare trodde man att alla senare Homo härstammade från habilis, men idag vet man att så inte är fallet. Homo rudolfensis – Det arkeologiska fyndet KNM ER 1470 liknar mycket habilis, men anses för distinkt för att utgöra en enda art. Idag vet man inte säkert om modernare Homo härstammar från habilis eller rudolfensis.
2 MÅS Paranthropus, en art som utvecklades ur antingen australopithecus eller kenyanthropus och hade en hjärna motsvarande omkring 40 % av den moderna människans. Paranthropus var tvåbent och omkring 1,4 meter hög. Arten tros ha levt i skogsområden snarare än på Australopithecus savanner och dess fysiologi – till exempel dess grova käke vars tuggmuskler var fästa i den benkam som löpte över kraniet – tyder på att den var specialanpassad för att äta grov, fiberrik kost som rötter och växter. Man tror att det var denna brist på anpassningsbarhet som gjorde att arten inte klarade av de miljöfluktuationer som blev vanliga för omkring 1,2 miljoner år sedan. Paranthropus behärskade eld och någon form av språk. Några underarter, varav några uppvisar så stora likheter med Australopithecus att somliga forskare anser att de bör omklassificeras, är Australopithecus boisei / Paranthropus boisei (2,3–1,2 MÅS), Paranthropus robustus (2–1,2 MÅS) (i södra Afrika) och Paranthropus aethiopicus (2,7–2,8 MÅS) (Östafrika).
Homo ergaster (cirka 1,8 MÅS) – När ergaster upptäcktes 1975 övergav man för gott teorin om en enda utvecklingslinje. Man accepterade att flera olika arter samexisterat parallellt i Afrika. Ergaster har många gemensamma drag med erectus och man tror sig idag veta att erectus uppkom i Afrika och spred sig utöver Asien och Europa. I Afrika uppstod sedan ergaster och, eftersom den moderna människan skiljer sig från erectus på ungefär samma sätt som ergaster, tror man att det är ergaster som är människans anfader.
miniatyr|Leonardo da Vincis berömda teckning Vitruvianske mannen utforskar den moderna människans proportioner.
Homo erectus (cirka 1,8 MÅS) – Fram till mitten på 1900-talet betraktades en lång rad fynd från runt om i hela världen som olika arter (till exempel Pithecanthropus erectus och Sinanthropus pekinensis), men idag betraktas de alla som erectus, utom ergaster. Erectus hade betydligt större hjärna än sina föregångare och ungefär likartade tänder som den moderna människan, även om käken var kraftigare. Tidigare trodde man att erectus konkurrerades ut av andra arter för omkring 400 000 år sedan, men nyligen har man fynd på Java visat att erectus fortfarande existerade för 50 000 år sedan – parallellt med den moderna människan.
1 MÅS Homo heidelbergensis (800–300 TÅS) – Heidelbergensis hör till en svårplacerad grupp fossil som uppvisar alla attribut som utmärker erectus, men som i många avseenden ändå avviker från den moderna människan.
Homo antecessor Homo cepranensis Homo rhodesiensis
Homo georgicus Homo floresiensis
Homo neanderthalensis (250–30 TÅS) – Många fynd – från Spanien till Uzbekistan – tyder på att neandertalmänniskan emigrerade från Afrika först efter den moderna människan och att de två arterna existerat sida vid sida under en lång period. Mycket tyder också på att neanderthalmänniskan begravde sina anhöriga långt innan den moderna människan, vilket antyder att självmedvetande och ”livet efter detta” först uppstod hos neanderthalmänniskan. Människa (Homo sapiens) (200– TÅS) – De tidigaste fossilen man funnit av H. sapiens kallas ibland Cromagnon. Homo sapiens idaltu är en utdöd trolig underart av människa. Bevisen för dess existens är ett litet antal fossila kranium som hittats i Etiopien och som anatomiskt och kronologiskt tycks befinna sig på ett stadium mellan moderna människor Homo sapiens sapiens och äldre typer, till exempel Homo rhodesiensis. Genom datering av de vulkaniska lager i vilka fossilen hittades har deras ålder bestämts till cirka 160 000 år. Homo sapiens sapiens, ("sapiens sapiens" = "som vet, att hon vet") den moderna människan, utmärker sig med sin panna och avsaknaden av de markerade ”ögonbrynen” i kraniet. Hjärnan är också i ungefär samma storlek som dagens människa och ”kammen” över kraniet har helt försvunnit. Det är inte helt klarlagt exakt hur den moderna människan spred sig över världen. För närvarande finns det två oförenliga förklaringsmodeller som beskriver sapiens utveckling. Den ena brukar kallas för den multiregionala hypotesen och beskriver hur sapiens utvecklades parallellt från regionala populationer av erectus i Afrika, Asien och Europa. Modellen tar fasta på vissa anatomiska likheter mellan lokala populationer av erectus och sapiens. Den andra modellen, som för övrigt stöds av de flesta forskarna, är känd som ut ur Afrika-hypotesen och beskriver hur en liten isolerad population i Afrika utvecklades till sapiens och därifrån spred sig över världen och konkurrerade ut erectus. Genom studier av mutationstakten hos DNA i nukleoler och mitokondrier har man kunnat fastställa att sapiens särskiljde sig från erectus för omkring 200 000 år sedan – vilket av de flesta forskare anses för ungt för den tidigare modellen. Dessutom har man daterat de äldsta fossil man funnit i Afrika till omkring 195 000 år sedan medan motsvarande fynd i resten av världen är drygt 50 000 år yngre.
Migration
miniatyr|höger|450px|Världskarta över människans migration med Nordpolen i centrum, Afrika uppe till vänster, Sydamerika till höger och Australien nere till vänster. Siffror anger tusentals år sedan. Bokstäver anger haplogrupper:• L, L1, L2, L3 - afrikanska• A, B, C, D, E, F, G - asiatiska (M är en blandning av C, D, E och G)• A, B, C, D eller X - amerikanska• J, K - sydeuropeiska• H, T, U, V, X - nordeuropeiska• J, N - Mellanöstern