Israel (; ), formellt Staten Israel, är en stat i Mellanöstern i Asien.
Den har landgräns med Libanon i norr, Syrien i nordöst, Jordanien och Västbanken i öst och Egypten och Gazaremsan i sydväst. Landet har kuster mot Medelhavet och Röda havet.http://www.un.org/Depts/Cartographic/map/profile/israel.pdf Israels omstriddaFN:s Säkerhetsråds Resolution 478FN:s Generalförsamlings Resolution 63/30 huvudstad och historiska centrum är Jerusalem, medan landets viktigaste ekonomiska och teknologiska centrum är Tel Aviv där flertalet länder har sina ambassader.Jerusalem, Nationalencyklopedin (läst 13 oktober 2018)
Israel utropades den 14 maj 1948 som en judisk stat efter en uppdelning av Palestinamandatet i enlighet med FN-församlingens rekommendation i november 1947.Israels självständighetsförklaringNorstedts uppslagsbok 1948Nordisk familjebok 1952-55 års upplaga, bd.11 sp.204 Israels existens accepterades inte av de arabiska ledarna och 1948 års arabisk-israeliska krig bröt ut,Benny Morris (2008). 1948: a history of the first Arab-Israeli war. Yale University Press. sid. 66, 67, 72, 73.Förenta Nationerna: The Question of Palestine: Brochure DPI/2517/Rev.1: Chapter 2, The Plan of Partition and end of the British Mandate.Sami Hadawi, Bitter Harvest: A Modern History of Palestine, Olive Branch Press, (1989)1991. sid. 76. vilket slutade med Israel utvidgade sitt territorium till att omfatta över 78 % av det brittiska mandatet Palestina. Som en följd av den palestinska fördrivningen och flykten 1948 kvarstod ungefär 160 000 av de 870 000 palestinier som bodde i området, vilket skapade en palestinsk minoritet i Israel och en palestinsk diaspora i omkringliggande länder. 1967 utbröt Sexdagarskriget, efter vilket Israel ockuperade delar av kringliggande områdenSix-Day War: ThreatsSexdagarskriget, Populärhistoria.Sexdagarskriget, Nationalencyklopedin (läst 13 oktober 2018)Six-Day War: Egypt Closes Gulf Sedan dess har Israel lämnat SinaihalvönPeace with Egypt men annekterat Östra Jerusalem och Golanhöjderna.Jerusalem, Nationalencyklopedin (läst 17 oktober 2018)Golanbergen , Nationalencyklopedin (läst 13 oktober 2018) Gazaremsan står under egyptisk-israelisk blockad och Västbanken står under delvis palestinskt självstyre med fortsatt israelisk ockupation och bosättning i samband med den Israel–Palestina-konflikten.
Israel är en judisk och demokratisk stat med parlamentarism och allmän rösträtt. Premiärministern fungerar som regeringschef och Knesset utgör Israels lagstiftande organ. Landets grundlagar kan endast ändras vid olika former av kvalificerad majoritet.http://knesset.gov.il/description/eng/eng_mimshal_yesod.htmI landet bor även många andra etniska grupper, inklusive en stor mängd arabiska israeler, liksom många religiösa minoritetsgrupper, inklusive muslimer, kristna, druser, samaritaner, bahá'íer och andra. Dessutom bor palestinska medborgare inom Israels gränser eller pendlar för att arbeta i Israel, främst från Västbanken.
Med en befolkning på runt 10 miljoner, vilket runt 70% är judar och cirka 20 är araber, är Israel världens enda judiska nationalstat. Israel har varit medlem i OECD sedan 2010, och är enligt UNDP rankat som det mest utvecklade landet i Mellanöstern och som det tredje mest utvecklade i Asien. Landet är rankat 26:e i världen med avseende på inhemsk BNP (Real GDP) och 15:e med avseende på BNP per capita. Det är rankat 4:a i FN:s lyckoindex efter Island. Israel rankas högst i Mellanöstern med avseende på genomsnittlig förmögenhet per vuxen, ekonomisk konkurrenskraft och innovation. Magasinet “Global Finance “ placerar landet på en 6:e-plats i sin ranking av "Most Technologically Advanced Countries In The World 2023". Israel är också ett av de rikaste länderna i Asien enligt BNP per capita. Utbildningssystemet rankas som det 12:e bästa i världen, och landet har den högsta levnadsstandarden i Mellanöstern.
Namnet Israeliter var namn på ett folk som bebodde Kanaan och som omnämns både på Merneptahstelen och i Bibeln. Namnet har tolkats som att det kommer av ett ord för Gud, "el", och verbet "isra". Verbet kan betyda "kämpa" och det skulle då vara "kämpar mot Gud" eller "Gud kämpar för Jakob". Det har också tolkats betyda "rättvis" och i King James Bible uppges det betyda "as a prince hast thou power", ungefär "du har makt som en prins".
Efter att judarna drivits ut ur Jerusalem av romarna användes i den judiska diasporan Eretz Israel, ungefär Storisrael, även översatt till Israels land, om området de lämnat, tillsammans med namn som Juda rike och Det heliga landet. Efter första världskriget kom området under brittiskt styre med namnet Brittiska Palestinamandatet och dess officiella namn på hebreiska var Eretz Israel vilket fanns på mynt, frimärken och officiella dokument tillsammans med de arabiska och engelska orden för Palestina.
Några dagar innan Brittiska Palestinamandatet upphörde, 14 maj 1948, träffades tio ledare för det judiska civilsamhället i Palestina för att besluta vilket namn den stat de skulle utropa skulle få. Först ville de kalla staten Judeen, men eftersom endast en liten del av det gamla riket ingick i delningsplanen övergavs det namnet. Andra namn som föreslogs var Sion och Sabra, men när någon föreslog Israel röstades det förslaget fram med siffrorna 7–3. Det påstods vara Judiska myndigheten i Palestinas ordförande, och sedermera Israels första premiärminister, David Ben Gurion, som föreslog namnet, men en av de närvarande var Moshe Sharett och han hade kallat den framtida judiska staten Israel i sina tal i ett par års tid. Under samma tid använde David Ben Gurion namnet "Medinat HaYehudim", ungefär "Judarnas stat". Redan 1896 föreslog sionisten Isaac Pernhoff att en framtida stat skulle heta "Medinat Yisrael", alltså Staten Israel, som svar på sionismens grundares, Theodor Herzls, förslag "Altneuland", ungefär "Gammalnyland", men det är inte troligt att någon av de tio läst den passagen i hans artikel. Eftersom namnet bestämdes så sent hann inte den nybildade statens namn anges på valutan och den kallades därför under en tid fortsatt Palestinska pund.
När David Ben Gurion läste upp självständighetsförklaringen den 14 maj 1948 stadfästes namnet med orden (översatt från engelska):
Historia Förhistoria
miniatyr| Kungariket Israel, runt 1020 f.Kr.
Områdets historia är nära kopplad till Judendomens historia. De israelitiska stammarna skall enligt Torah ha bosatt sig i Kanaan omkring 2000 f.Kr.Hahn m.fl (1970), s. 12; Groth (2002), s. 46 Israelerna omnämns även på Merneptahstelen uppsatt cirka 1200 år f.Kr.
Under 400 år till ca 1400 f.Kr. styrdes Jerusalem av Egypten, därefter återerövrade Abrahams ättlingar landet, som ledda av Mose utvandrat från Egypten där de levt i flera hundra år.Focus, 1970 Omkring 1000 f.Kr. erövrades nya områden under kung David, som gjorde Jerusalem till huvudstad i kungariket. Davids son Salomo etablerade staden som religiöst centrum genom byggandet av templet. Efter Salomos död splittrades riket i en nordlig del (Israel) med Samaria som huvudstad och en sydlig del (Juda) med Jerusalem som huvudstad. Det norra riket gick under vid ett assyriskt anfall år 722 f.Kr. Omkring år 586 f.Kr erövrade babylonierna Juda rike och rev det första templet. Cirka 70 år senare blev judakungens sonson Serubbabel ståthållare i Israels land och lät bygga upp det andra templet. Cirka 410 sammanfördes Judeen politiskt med Syrien som då löd under Persien medan det lokala styret låg i översteprästens händer. Alexander den store erövrade Jerusalem år 332 f.Kr, och även under andra tider fram till romarnas erövring styrdes området av ockuperande makter.
Före år 1 hade romarna ockuperat landet och tillsatte lokala lydkonungar, men folket, som då av andra brukade kallas judar efter Judeen, eller israeliter oavsett stamtillhörighet, gjorde ett flertal uppror, bland annat Judiska kriget då romarna rev det nya templet. 135 e.Kr. nedkämpades den judiska befolkningen brutalt efter den så kallade bar-Kochbarevolten och majoriteten deporterades till andra delar av imperiet. Kejsar Hadrianus bytte namn på hela området inklusive Ioudeia till "Syria Palæstina".
År 636 erövrades landet av araberna i den islamiska expansionen och judar och kristna i landet fick status som dhimmi. De arabiska erövrarna fortsatte att använda namnet filastin som motsvarighet till det tidigare namnet. Till dess hade många avkomlingar till araméer och arameiskspråkiga bott där, och även grekiska och latin hade varit lingua franca, och dagens syrianer hävdar direkt koppling till det heliga landet och språket där under första århundradet. Under medeltiden växlade styret mellan korsfarare och muslimer. År 1577 införlivades det med Osmanska riket. Majoriteten av judarna förblev i diasporan. Efter Osmanska rikets sammanbrott i första världskriget överlämnade Nationernas förbund Palestina till Storbritannien.
Strävan efter en självständig judisk stat i provinsen Palestina
Allt sedan 300-talet har det funnits en judisk minoritet boende i den forna judiska huvudstaden genom historien, tidvis i majoritet. Samtidigt fanns bofasta och nomadiska folk med andra språk, efter islamiseringen typiskt arabiska, vilket även de kristna och judarna kom att använda.
Små immigrationsvågor hade skett kontinuerligt under århundraden och både spanska (sefardiska) och östeuropeiska (ashkenaziska) chassider slog sig ner i landet. Redan på 1850-talet kunde en av Karl Marx utsänd reporter konstatera att judarna utgjorde majoriteten av Jerusalems befolkning. I hela Palestina var judarna dock i minoritet, 1871/1872 utgjorde de 4 procent av områdets befolkning. Man började nu diskutera judisk bosättning där bland europeiska judar. Franska judar grundade en jordbruksskola för ändamålet på 1870-talet och 1882 migrerade en grupp ryska judar dit och antalet judar ökade till 24 000. 1896 publicerade den ungerske juden Theodor Herzl boken Judestaten och året efter organiserade han den första sionistiska kongressen i Basel i Schweiz. Rörelsens mål var ett judiskt nationalhem i Palestina. Genom ekonomiska bidrag från världens judar började judar utvandra från främst Europa till Palestina. Ett tusental jemenitiska judar migrerade även till området. Under den första alijan 1881–1904 kom 30 000 judar till Palestina, under den andra alijan 1904–1914 kom ytterligare 40 000 judar.
Under denna tid började också det arabisk-palestinska motståndet mot den sionistiska rörelsen att ta form, pådrivet av en rädsla att bli utdriven från eller marginaliserad i området.
Efter det osmanska rikets fall kom immigrationen igång än mera och en befolkningsexplosion skedde under brittiskt mandat. Araber som hade kämpat med britterna mot turkarna i första världskriget hoppades få ett självständigt land i området och började strömma in. Vid folkräkningen 1922 fanns 83 907 judar i Palestina, motsvarande 12,9 procent av befolkningen. Under 1920-talet ökade årligen antalet judar med 9 800 och araber med 12 700, samtidigt som antalet beduiner var konstant. I augusti 1929 utbröt gatubråk mellan judar och araber där 133 judar och 87 araber dödades. Under 1930-talet flydde allt fler judar från Europa och den ökade invandringen, 350 000 judar mellan 1930 och 1939, ökade spänningen mellan judar och araber. 1945 hade befolkningen vuxit till 608 230 judar, 1 076 780 muslimer, 145 060 kristna och 15 490 övriga.
Israels bildande
thumb|vänster| Brittiska Palestinamandatet 1920–1948.
År 1917 utfärdade Storbritannien Balfourdeklarationen om att ge det judiska folket ett hemland i det land som de blev fördrivna från 135 e.Kr. Men britterna lovade också araberna att Palestina skulle bli en självständig arabisk stat efter första världskriget. Efter kriget blev istället Palestina ett brittiskt mandatområde under Nationernas förbund.