Generalitat de Catalunya (uttal: /ʒənəɾəɫiˈtad də kətəˈɫuɲə/; 'Kataloniens (region)styre'), GdC (i Katalonien ofta förkortat som GENCAT), är namnet på den samlande institution som styr politiken i den autonoma spanska regionen Katalonien. Den består i första hand av Kataloniens parlament, Kataloniens president och Kataloniens regering.
Generalitat de Catalunya har medeltida rötter, ursprungligen etablerad på basis av 1283 års katalanska författning. Den fungerade som lokalt organ för skattekontroll och avskaffades först 1716 i samband med Spaniens införande av direktstyre i Katalonien. 1931 återföddes den som ett regionstyre i det självstyrande Katalonien. Efter 38 års Franco-diktatur kom det 1977 att etableras en tredje gång, i samband med Spaniens övergång till demokrati.
GdC har sedan 2006 års utökade statuter för autonomi övertagit än mer av den regionala administrationen. Man hade 2009 ansvar för en årlig budget på 29,7 miljarder euro, vilket fram till 2014 ökade något till 31,8 miljarder.
Historik
Medeltida ursprung
Generalitatet (ungefär generalständerna) i Katalonien har sina rötter i den medeltida institution som i den aragonska kronans namn styrde delar av administrationen i hertigdömet Katalonien. Den första katalanska författningen instiftades 1283 av dåvarande Corts Catalanes ('Katalanska rätten'), en rådsförsamling med säte i Barcelona.
mini|stående=0.5|GdC:s gamla emblem. En annan medeltida myndighet var Deputació del General de Catalunya ('Kataloniens allmänna deputeradekammare') – oftast benämnt som La Generalitat. Den kom till stånd 1359, som en kommission som skulle kontrollera den skatteindrivning som Corts beslutade om. Katalanerna litade inte på Aragoniens kungamakt och ville ha en egen myndighet som kunde se till så att det ekonomiska gick rätt till. När Corts inte var församlats, skulle La Generalitat representera det katalanska samhället och försvara folkets intressen. Trots detta blev La Generalitat så småningom en myndighet med egna problem, bland annat plågad av återkommande korruption."Diputació del General de Catalunya". Britannica.com. Läst 13 december 2014. Denna myndighet blev dock 1931 den historiska utgångspunkten, när den återskapade katalanska autonomin sökte definiera sina rötter.
Katalonien har ett politiskt förflutet som mer eller mindre självstyrande område, avbrutet av en lång och en kortare period med spanskt centralstyre (sammankopplat med politiskt eller kulturell förtryck). Den högsta makten var under de olika perioderna följande: 1283–1516 – Aragoniens kungamakt 1516–1818 – Kastiliens kungamakt 1812–idag – den konstitutionella spanska staten
mini|stående=0.4|130px|Ursprungligt sigill för Diputació del General del Principat de Catalunya. Dessutom avträddes Nordkatalonien 1659 till Frankrike, vilket därefter ledde till franskt centralstyre.
Avskaffande (1660/1716–) 1659 undertecknades pyreneiska freden, där Spanien bland annat avträdde den nordligaste delen av Katalonien till Frankrike. I området, vilket gavs det franska provinsnamnet Roussillon, avskaffades året efter det katalanska självstyret, inklusive alla katalanska institutioner kopplade till La Generalitat.
Efter det spanska tronföljdskriget (1701–1714) avskaffades Kataloniens självstyre även under den kastilianska kronan. Med 1716 års dekret, kända som Nueva Planta, infördes spanskt centralstyre inklusive spanskt administrationsspråk i Katalonien.
Ett begränsat återupplivande av det katalanska självstyret skedde åren 1914–25. Då verkade Katalanska samväldet (Mancomunitat de Catalunya), en regional administration som samordnade olika funktioner i de fyra olika provinsstyrerna i regionen. Katalanska samväldet hade starkt begränsade befogenheter och ratificerats endast av Deputeradekammaren, inte av Senaten. Organisationen avskaffades 1925, under Primo de Riveras diktatur.
Återinstiftande (1931/1932–) Generalitat de Catalunya (GdC) återupprättades 1931/32 i det Spanska Katalonien."Generalitat de Catalunya". enciclopedia.cat. Läst 21 juli 2015. Det fick då sin moderna politiska och representativa funktion som regionalt styre under den andra spanska republiken.Carr, Raymond. Modern Spain: 1975-1980. Oxford University Press, 1980, p.xvi.
mini|Sedel från 1936, utfärdad av Generalitat de Catalunya. Efter att en högerkoalition 1934 vunnit de allmänna spanska valen, gjorde ledningen i GdC uppror mot den spanska överhögheten. Det slutade med att myndigheten för Generalitat de Catalunya drogs in. Vid 1936 års allmänna spanska val förlorade högerkoalitionen makten, och GdC återfick sin roll som regionalt styrande organ.
mini|stående|GdC-affisch från spanska inbördeskriget med råd till allmänheten i samband med flyganfall. Francos avskaffande (1939–) När Francisco Francos regim 1939, i samband med spanska inbördeskrigets slut, infördes i hela landet, avskaffades GdC återigen. Det förblev förbjudet under hela Francos diktatur, i likhet med andra katalanska politiska och kulturella organisationer. Den dåvarande katalanske presidenten (över GdC) – Lluís Companys – torterades och avrättades oktober 1940 för sin roll i det "militära upproret".Moreno Cullell, Vicente (2011-10-14): "Procés i execució del president Lluís Companys". sapiens.cat. Läst 21 juli 2015. /
Återinstiftande (1977–) GdC och dess presidenter fortsatte åren 1939–77 sin verksamhet som en exilregering. 1977 återkom den dåvarande presidenten Josep Tarradellas från landsflykten, och han erkändes av den spanska regeringen som den legitime politiske ledaren i den nyinrättade autonoma regionen Katalonien. När Tarradellas återvände till Katalonien för att ta över rollen som Kataloniens högste styrande, gjorde han sitt ofta citerade uttalande:
Året efter skrevs den katalanska autonomin han fått att förvalta in i den nya spanska författningen. I den nya författningen, som godkändes både genom en katalansk folkomröstningen och i Spaniens parlament, överfördes självstyret också formellt till Kataloniens statuter för självstyre.
Presidenter och partipolitik (1980–) Jordi Pujol var åren 1980–2003 katalansk president. Under dessa år var hans borgerliga partikoalition Convergència i Unió (CiU) det överlägset största partiet i det katalanska parlamentet, med en plats i katalansk politik liknande vad det spanskt borgerliga Partido Popular skaffat sig på riksplanet.
Åren 2003–10 leddes den katalanska regeringen av presidenter från den katalanska sektionen av Spanska socialistiska arbetarpartiet (PSC), Pasqual Maragall följd av José Montilla. Partiet blev 2003 största parti och lyckades med hjälp av stöd från mindre partier behålla regeringsmakten efter 2006 års val, trots att CiU blev största parti.
Sedan 2010 är det CiU-ledaren Artur Mas som har presidentposten, delvis stödd på en eller ett par samarbetspartier. Efter 2012 års regionval har partiet 50 av de 135 parlamentsplatserna,AFP (2012-11-26): "Voices of 'Independencia': Pro-separatism parties win in Catalonia". rt.com. Läst 21 juli 2015. och minoritetsregeringen består endast av ministrar från de båda koalitionspartierna CDC och UDC.
CiU kan även i vissa "katalanska" frågor räkna med stöd från Esquerra Republicana de Catalunya (ERC) och/eller PSC,"CiU,ERC y PSC rechazan que se deriven responsabilidades políticas por Spanair". lavanguardia.com, 2015-06-09. Läst 21 juli 2015. två vänsterpartier som även de anammat en katalansk profil. Spaniens största parti, det spanskt borgerliga Partido Popular, är i Katalonien politiskt marginaliserat och har aldrig nått över 15 procent av röstetalet vid några regionalval.
Utökat självstyre (2006–) 18 juni 2006 godkändes via en katalansk folkomröstning en omarbetad version av 1979 års statuter för Kataloniens autonomi. De nya statuterna hade tidigare under året godkänts i Spaniens parlamentet, fast först efter långa diskussioner där premiärministern Zapatero satte sin politiska ställning på spel i denna utökade autonomi som han ansåg var det bästa för landets politiska stabilitet. Alla politiska bedömare i Madrid höll inte med honom.
De omskrivna katalanska statuterna, vilka började gälla i augusti samma år, stöddes både av Kataloniens vänsterregering och det största oppositionspartiet CiU. Med de nya statuterna flyttade ytterligare en bit av regeringsansvaret från Madrid till Barcelona, med ökad katalansk kontroll över skatter och finanspolitik, liksom ett tydligare erkännande av Kataloniens nationella identitet. Inför den färdiga skrivningen av de nya statuterna backade dock en av samarbetspartierna – ERC – ut från förhandlingsbordet.
Skärpt konflikt med Spanien 2010/2011 inskränktes dock vissa delar av statuterna via beslut i Spaniens konstitutionsdomstol. Det gällde bland annat införande av ett katalanskt skatteväsen och införande av regionindelningen med veguerior (vilka var tänkta att ersätta de fyra spanska provinserna i Katalonien. Detta stärkte dock den katalanska självständighetsrörelsen, som senare drivit fram minst två regionala folkomröstningar om regionens status. Efter den andra av dessa, hösten 2017, utropades Republiken Katalonien, vilket direkt följdes av indraget självstyre för regionen och direktstyre från Madrid.
Fram till 2015 Den spanska Partido Popular-ledda regeringen har sett med kritiska ögon på Kataloniens försök att etablera sig som en stat vid sidan av Spanien. Regeringen, i den här frågan ledd av justitieminister Rafael Catalá (!), har ett flertal gånger vänt sig till Spaniens författningsdomstol. Denna har i omgångar underkänt legitimiteten hos regionens nyskrivna statuter om autonomi och/eller vad statuterna egentligen ger rätt till.”"La Constitución no conoce otra nación que la española"”. elpais.com, 2010-07-09. Läst 21 juli 2015.
I juli 2015 fattade författningsdomstolen dock beslut om att tillåta Katalonien att inneha utländsk representation. Däremot förtydligade domstolen att regionen inte hade rätt att etablera diplomatiska relationer som mellan stater; den befogenheten ska även fortsättningsvis vara förbehållen Spanien. Beslutet, som bland annat tillåter Katalonien att ha representation hos EU, har dock mött kritik från Spaniens regering. Justitieministern hävdar fortsatt att Kataloniens egenmäktighet och aktiva utrikes relationer är skadlig för Spaniens utrikespolitik."El TC permet tenir delegacions de la Generalitat a l'estranger, però manté que no poden fer diplomàcia". ccma.cat / Notícies, 2015-07-16. Läst 21 juli 2015.
I samband med den fortsatta oenigheten angående Kataloniens framtida status, mellan Spanien och regionregeringen, förklarade Spaniens regering samma månad att paragraf 155 fortfarande fanns att tillgå. Denna paragraf i Spaniens författning ger regeringen rätt att vidta vissa åtgärder för att få en autonom region att uppfylla sina förpliktelser. I praktiken handlar det om att (tillfälligt) dra in regionens autonomi.Europa Press (2015-07-22): ”El Gobierno recuerda a Catalunya que el artículo 155 está "plenamente en vigor"”. elperiodico.com. Läst 25 juli 2015.
Detta till trots fattade Kataloniens regionparlament, som efter valet 27 september fått en separatistisk majoritet, den 23 oktober ett principbeslut om att inleda processen mot regionens självständighet från Spanien."Principi d'acord per a la declaració rupturista del Parlament". mon.cat, 2015-10-23. Läst 24 oktober 2015. Colomer/March/Tugas (2015-10-23): "Principi d’acord per a la declaració rupturista del Parlament".Ara. Läst 24 oktober 2015. Beslutet förklarades olagligt av Spaniens författningsdomstol 2 december samma år; beslutet genomfördes skyndsamt för att inte störa arbetet inför Spaniens parlamentsval den 20 december.
mini|Foto på Kataloniens regering (el Govern), januari 2016.
2016–2018