Erik Gustaf Bernhard Boström, även känd som E. G. Boström och E. Gust. Boström, född 11 februari 1842 i Stockholm, död 21 februari 1907 i Stockholm, var en svensk politiker, godsägare, riksdagsman i andra kammaren 1876–1893 (Södra Roslags domsagas valkrets), i första kammaren 1894–1907 (Stockholms läns valkrets), statsminister 1891–1900 och 1902–1905.
Boströms regeringspolitik präglades av en pragmatisk linje. Trots att han som förste statsminister saknade både akademisk examen och erfarenhet från höga statliga ämbeten kom Boström att med tiden åtnjuta stort anseende som en samlande nationell gestalt. Han blev också mycket populär hos kung Oscar II. En farbror till Erik Gustaf Boström, professor Christopher Jacob Boström, hade för övrigt varit informator åt Oscar II. Det som blev Boströms fall var unionsfrågan där han hade en kompromisslös hållning gentemot norrmännen.
Tidiga år
Bakgrund Erik Gustaf Boström föddes i Stockholm, som son till häradshövdingen med lagmanstitel Eric Samuel Boström och dennes hustru adelsdamen Elisabet Gustava Fredenheim, sondotter till Carl Fredrik och Christina Fredenheim och sonsons dotter till ärkebiskop Carl Fredrik Mennander. Släkten Boström var en gren av den norrländska prästsläkten Laestadius, farfadern Christopher Laestander var borgare och skeppstimmerman i Piteå stad och antog namnet Boström. Vidare stammade han på moderns sida från den förmögna köpmannasläkten Hebbe.
Utbildning Han hade som informator Kristian Claëson, vilken var en varm anhängare av Erik Gustaf Boströms farbror, professor Christopher Jacob Boström. År 1854 blev han elev vid Uppsala katedralskola – samma år som hans far dog. Det är värt att notera att fem av hans konseljkamrater under hans första regeringsperiod gick på samma skola – Axel Rappe, Edvard von Krusenstjerna, Ludvig Annerstedt, Gustaf Gilljam, och Lars Åkerhielm. År 1861 flyttade han över till Uppsala universitet där han studerade fram till 1863 då hans mor dog och den unge studenten fick ta över moderns gods Östanå. Han använde sig av möjligheten att friköpa sig från militärtjänsten, en möjlighet som försvann 1872.
Karriär Boström lyckades väl som lantbrukare och började engagera sig i kommunalpolitiken där han i januari 1870 blev ledamot i Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och av Stockholms läns landsting där han var ledamot, vice ordförande och ordförande under en lång rad av år. 1871 gifte han sig med Carolina Almqvist, dotter till statsrådet och justitierådet Ludvig Teodor Almqvist. I valet 1875 blev han vald till riksdagsman för Södra Roslags domsagas valkrets i Riksdagens andra kammare där han snabbt positionerade sig som en ledande protektionist (tullskyddsvän) i Riksdagens Bevillnings- och Bankoutskott. Hans övriga intressen bestod i ett stärkt försvar vilket yttrade sig ifrån hans sida på ett stärkt sjöförsvar och motstånd mot upphävande av Indelningsverket.
Under statsminister Arvid Posse och dennes finansminister Robert Themptander uppehölls och utsträcktes frihandelssystemet, vilket Boström motsatte sig genom sitt motstånd mot det franska handelstraktatet 1881 och det spanska handelsfördraget 1883, vilket dock misslyckades. Genom Posses avgång 1883 och andrakammarvalet 1884 ljusnade protektionisternas utsikter vilket bland annat manifesterades i Boströms strid för antagna spannmålstullar. Detta resulterade i uppmärksammade oratoriska dueller mellan Boström och den nye statsministern Robert Themptander. Efter mycket manipulerande i de olika berörda utskotten segrade förslaget om spannmålstullar. Ett annat av Boströms förslag - upphävandet av Mellanrikslagen som reglerade handelsförhållandet mellan de två unionsländerna resulterade bara i en begäran om revision av lagen. Mellanrikslagen upphävdes för övrigt 1897 under Boströms första sejour som excellens och tros för övrigt ha gjort att unionen bröts upp snabbt.
1887 års riksdag blev en hetsig uppgörelse mellan protektionisterna och frihandlarna. Boström anklagades för att vara förtäckt socialist vilket han skarpt förnekade. Den 3 mars 1887 antogs ett förslag om höjd rågtull av Andra kammaren med knapp majoritet men avslogs av Första kammaren vilket gjorde att statsminister Themptander begärde upplösning av andra kammaren och nyval vilket den frihandelsvänlige kung Oscar II beviljade. 1887 års extraval resulterade i en klar frihandelsseger, vilket lovade gott för frihandelssaken. 1887 års ordinarie val resulterade i en frihandelsseger men en obetald skatteskuld av en av de frihandelsvänliga riksdagskandidaterna resulterade i att alla frihandelskandidaterna från Stockholms stad underkändes och en skara protektionister blev valda, vilket gjorde att protektionisterna fick makten.
I regeringsfrågan efter Andrakammarvalet stödde Boström tillsammans med hovmarskalken Patric Reuterswärd och kabinettskammarherren Sixten Flach kung Oscars uppfattning att ärkebiskop Anton Niklas Sundberg skulle bli regeringschef. I ett brev till redaktören för tullskyddsorganet Norrköpings Tidningar, Ludvig Eklund, skrev Boström att ärkebiskopen "är ej blott den bäste utan ock nästan den ende, ty nu mera än någonsin hänger allt på en klok och försiktig ledning, men som därtill måste vara bestämd". En ny regering bildades emellertid med Gillis Bildt som statsminister, Axel Bergström som justitieminister, Albert Ehrensvärd som utrikesminister, Edvard von Krusenstjerna som civilminister och Fredrik von Essen som finansminister, men Boström ansågs inte tillräckligt moderat sinnad för att inträda i statsrådet.
Att många bosatta i Södra Roslags domsaga delade Boströms tullvänliga åsikter visade sig den 29 mars 1888, då en petitionsinsamling bland ekonomiskt betryckta fiskare i Djurö och Möja socknar skickades in till riksdagsman Boström. Dessa begärde att "hr brukspatronen" skulle verka för att tullarna skulle höjas på färska och saltade fiskar inkomna från Åland och Finland.
I Bevillningsutskottet, där Boström var ordförande, lades det förslag om jordbrukstullar vilket antogs av riksdagens kamrar 1888. I en kommitté som han var ordförande i beslutades om tullskydd åt en lång rad industrier. Han blev tre år senare ordförande i Riksgäldsfullmäktige. När Gustaf Åkerhielm blev regeringschef var Boström påtänkt som chef för Civildepartementet. Detta på grund av Åkerhielms höga tankar om Boströms politiska utförsgåvor och administrativa skicklighet. Han lämnades emellertid återigen utanför.
1890 års andrakammarval resulterade i en motgång för protektionisterna och Gustaf Åkerhielms ledarskap som statsminister ifrågasattes. I detta läge begick Åkerhielm ett taktiskt misstag där han under oklara omständigheter enligt vissa källor påstås ha talat om "att tala svenska både västerut och österut". Uttalandet orsakade ett stort ramaskri inom den liberala pressen och Åkerhielm tvingades ta tjänstledigt för att resa till kontinenten. Det blev dock omöjligt för excellensen att stanna kvar som regeringschef, och E.G. Boström kallades in som statsminister 10 juli 1891.
Första ämbetstiden som Sveriges statsminister, 1891–1900
Det var ursprungligen tänkt att finansminister von Essen skulle bli statsminister och Boström finansminister, men det strandade på att von Essen tvekade och till slut ville fortsätta som finansminister. Den historiske hävdatecknaren Carl Grimberg påstår att när Boström berättade inför kung Oscar att han tvekade att bli statsminister, eftersom han hade så dåliga språkkunskaper, svarade Oscar -"Du kan ju göra som Åkerhielm - tala svenska!" När Boström blev statsminister troddes det allmänt att den nye excellensen skulle agera som en fanatisk tullivrare, men detta visade sig snart vara en falsk slutsats.
Alla trodde nu att det skulle föras en skoningslös tullpolitik, men Boström visade en mer moderat attityd vilket förklaras av det uttalande han gav i Riksdagens första kammare den 19 februari 1896 att "ingenting så disciplinerar ens handlingssätt som känslan av ansvar". Han citerade också Louis De Geers ord om att "frågorna te sig olika, sedda uppifrån och ovan". Han skulle under sin tid som statsminister visa upp en stark beslutsamhet som för samtiden verkade förbluffande men dock medryckande. Detta kallades för de "Boströmska överraskningarna". miniatyr|250px|vänster|Erik Gustaf Boström Efter att ha blivit statsminister stannade han inte kvar i det Nya Lantmannapartiet som Anders P. Danielsson hade blivit ledare för efter att Liss Olof Larsson hade fallit ur riksdagen i 1890 års andrakammarval. Han sökte sitt stöd hos bland annat Första kammarens majoritetsparti och framför allt hos andra kammarens tullskyddsvänliga lantmän. Han kunde dock utöva ett stort inflytande på det Nya lantmannapartiet, vilket överträffade Posses och Themptanders makt över sina partier. Han hade varit motståndare till grundskatteavskrivningens genomförande fram till 1885. Efter denna händelse ansåg han denna reforms snara inträffande vara ett faktum.
Vid 1892 års riksdag ingav Boström ett förslag till Riksdagen om en lösning av försvarsfrågan; när Riksdagen avslog detta förslag inkallade kung Oscar en urtima riksdag – den första sedan 1871 – på inrådan av statsministern. Krigsminister Hjalmar Palmstierna hade vid den lagtima riksdagen kommit med anförandet "Det är herrarnas plikt att votera 90 dagars övning" varefter Hans Andersson i Västra Nöbbelöv replikerade Jag för min del röstar ej på kommando. Förslaget föll och därmed även krigsministern som avgick den 22 juni. Han efterträddes av friherre Axel Rappe som hade deltagit i det fransk - tyska kriget och som senare hade blivit generalstabschef. Han hade stor popularitet i franskvänliga liberala kretsar och hans lågkyrkliga åsikter möttes av stor sympati bland frikyrkomännen i den andra kammaren. För att binda upp centergrupperingen i andra kammaren utsågs den skånske centermannen Carl Herslow till ny talman i Andra kammaren. Herslow var för övrigt en gammal vän till statsministern. Förslaget gick ut på bland annat 20 års värnplikt och 90 dagars övningtid för värnpliktiga, ett förstatligande av indelningsverket och grundskatternas avskrivning på 10 år. När Riksdagen godtog förslaget med rösterna 144 ja mot 90 nej i Andra kammaren, blev kung Oscar mycket nöjd med Boström. Oscar tog därmed av sig sitt blåa band och sin Serafimerorden, och gav till Boström, "ty honom var jag och riket en särdeles stor tack skyldig" . Boström fick därmed alltmer möjlighet att välja nya medlemmar av statsrådet utan att kungen lade sig i, vilket var ett viktigt steg mot parlamentarism.
Under 1893 var det politiska intresset i Sverige inriktat på den allmänna rösträtten. Ett rikstäckande allmänt rösträttsförbund grundades under den blivande krigsministern David Bergströms ledning. En 9-mannadeputation utsedd av den av Rösträttsförbundet grundade Folkriksdagen skickades till statsministern. Detta i avsikt för att hemställa sitt krav på rösträtt hos excellensen. De blev dock avfärdade med orden "Jag känner ej några representanter för svenska folket, utsedde på något annat sätt än våra grundlagar angifva. Om jag än kan förstå, att personer sammanträda för att främja ett mål som ligger dom varmt om hjertat, kan jag dock ej finna rätt, att sådant sker på ett sätt och under en form, som om sagda personer bredvid riksdagen skulle representera det svenska folket. Det är af denna anledning jag ej är benägen mottaga ifrågavarande deputation. Stockholm den 15 mars 1893. E. Gust. Boström". Under samma års riksdag begärde Boströmregeringen genom sjöminister Jarl Christersohn ett årligt nybyggnadsanslag för flottan på ordinarie stat av två miljoner. Andra kammaren vägrade visserligen bevilja detta men beviljade dock anslag till en fjärde pansarbåt.