Georg Wilhelm Friedrich Hegel, född 27 augusti 1770 i Stuttgart i Württemberg, död 14 november 1831 i Berlin i Preussen, var en tysk filosof under den sena upplysningen. Han är också känd som romantikens främste filosof.
Hegel föddes i sydvästra Tyskland och var son till en högre württembergsk tjänsteman. Han fick sin utbildning 1788–1793 vid Tübinger Stift, som var ett seminarium vid den protestantiska kyrkan i Württemberg. Där blev han också vän med den blivande filosofen Friedrich Schelling och den unge diktaren Friedrich Hölderlin. Han fascinerades av verk av Baruch Spinoza, Immanuel Kant, Frans Hemsterhuis och Jean-Jacques Rousseau samt av den franska revolutionen. Han anses också vara den förste att använda termen Begriffsgeschichte, på svenska begreppshistoria. Hegel skulle komma att influera en stor mängd efterkommande filosofer, däribland Karl Marx och Martin Heidegger.
Hegel var far till historikern Karl von Hegel och teologen Immanuel Hegel. Han är begraven på Dorotheenstädtischer Friedhof, i Mitte i centrala Berlin.
Biografi vänster|miniatyr|Hegels födelsehus i Stuttgart. Hegel försörjde sig först som informator i Bern (1793–1797) och i Frankfurt am Main (1797–1800). När han fick ett litet arv efter sin far tog han dock upp den akademiska karriären igen. Efter att ha utgivit Differenz des Fichteschen und Schellingschen Systems der Philosophie (1801) och en latinsk avhandling om planeternas banor slog han sig samma år ned som docent i Jena. År 1805 erhöll han titeln extra ordinarie professor och offentliggjorde 1807 sitt första större verk, Phänomenologie des Geistes ("Andens fenomenologi").
Sedan Hegels lilla kapital gått åt, nödgades han av brödbekymmer ge sig in på den publicistiska banan och redigerade från april 1807 till hösten 1808 en politisk tidning i Bamberg. Åren 1808–1816 var han rektor vid Aegidiengymnasiet i Nürnberg och författade under denna tid bland annat Wissenschaft der Logik (1812–1816). År 1816 kallades han till en professur i filosofi i Heidelberg, där han utgav sitt storartade verk Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften (1817; flera upplagor). Från 1818 innehade han en professur i filosofi vid Humboldt-Universität zu Berlin. Utom Grundlinien der Philosophie des Rechts (1820) utgav Hegel därefter endast recensioner och smärre tidskriftsuppsatser.
Hegel avled i kolera i Berlin den 14 november 1831.
Filosofi vänster|miniatyr|Hegel på sitt arbetsrum, avbildad av Julius Ludwig Sebbers Hegels allmänna tendens som tänkare var att gentemot tidevarvets subjektivism, i dess skiftande former (den gamla franska upplysningslitteraturen och dess gengångare, den moderna liberalismen, fichteanismen och i synnerhet romantiken) hävda de objektiva makternas rätt: Mot svärmeriet ställde han tankens rätt, mot jäktandet efter ett aldrig upphinneligt ideal ställde han verklighetens rätt, mot nyhetsmakeriet ställde han det bestående, och mot självsvåldet samfundsordningens och dess institutioners rätt. Han ämnade att ta sig för detta genom att utveckla en panteistisk världsbild, enligt vilken den verkliga världen var den enda världen, vilken begripen i sitt inre nödvändiga sammanhang är absolut fullkomlig. Dess innersta livsprincip är det absoluta själv. Dess utveckling är Guds eget liv - en utveckling, av vars allmänna, evigt oföränderliga lagar natur och människoliv i deras väsentliga former är ett uttryck, och i vilken individen, dess tycken, önskningar och syften blott är övergående moment, bestämda att snart försvinna under svallet av världshistoriens evigt fortilande ström.
För att finna det betraktelsesätt från vilket världen visar sig som väsentligt och nödvändigt bestämd, tog Hegel till utgångspunkt Friedrich von Schellings lära att all verklighet är organisk enhet av ande och natur. Men medan Schelling i denna enhet sett något obegripligt, endast för en "intellektuell åskådning" fattbart, förklarade Hegel att det är för tanken som denna enhet finns. Som tänkt är världen väsentligt bestämd genom ett inre nödvändigt sammanhang. Tankekraften är för honom det första och ursprungliga i allt. Tanken realiserar sig själv i verkligheten och världsutvecklingen blir tankens egen utveckling. Naturens och människolivets särskilda former är förklarade så snart man har visat att de är väsentliga moment i den allmänna världstanken, att världen inte kan tänkas som ett sammanhängande helt utan dessa former. Filosofin, "en tänkande betraktelse av tingen", blir ett studium av tanken själv.
Tankens väsende är emellertid utveckling (entwicklung). Genom sin egen inneboende kraft kan tanken utvecklas till full verklighet. Detta sker så, att man från det allmänna och obestämda övergår till det mer enskilda och bestämda, eftersom det för det allmänna är väsentligt att framträda i en sådan form. Sedan man funnit att detta senare i sig innesluter även tillfälliga former, som är mer eller mindre inadekvata uttryck för det allmänna, leder man sig fram till en form som är bestämningsrik på samma gång som den är ett adekvat uttryck för det allmännas väsende. Denna syntes får sedermera tjäna till tes för en ny upprinnelse för förloppet, och så vidare, tills världen i alla sina former är begripen såsom en tankens utvecklingsprocess. Detta förfaringssätt är den dialektiska metoden, vilken av Hegel betraktas som den enda vilken kan anses tillfredsställande.
Logik Filosofin måste börja med studium av det abstrakta tänkandet (tänkandet i sig självt, utan beaktande av vare sig den som tänker eller det som denne tänker på). Detta är filosofins första huvuddel, logiken. I logiken studerar man tankens och verklighetens abstrakta kategorier och de nödvändiga relationerna mellan dem. Utgångspunkten är det rena varat, som är samma sak som det abstrakta tänkandet. Men detta vara "slår över i intet", det vill säga allt vara måste vara något, det finns ingenting som bara är. Syntesen är "blivandet" (även kallat vardandet), vars produkt är existensen (tyska das Dasein). Logikens slutpunkt är den logiska idén, tanken i dess innersta och fulla verklighet. Men denna verklighet innebär existens av både något som tänkes och någon som tänker. Tanken realiseras i naturen. Naturen är det som är tänkt, utan att själv vara tänkande.
Naturfilosofi En filosofisk betraktelse av naturen, vilken utgör filosofins andra huvuddel, naturfilosofin, visar oss att naturen, just därför att den inte själv är tänkande eller medveten, inte som bara sådan kan vara den egentligen adekvata form, i vilken tankens verklighet framträder. Naturen kan inte fullständigt tänkas eller begripas, för tillfälligheter och bristande sammanhang förhindrar alltid detta. Naturen är väl ett nödvändigt genomgångsstadium för tanken i dess utveckling, men man kan inte nöja sig med detta.
Metafysik Endast såsom ande, såsom tänkande sig själv, det är självmedvetande, kan tanken frigöra sig från tillfälligheten, och andens filosofi blir följaktligen filosofins tredje och högsta del. Men tankens frigörelse från naturen och övergång till självmedvetande kan ske blott successivt. Dess första stadium är den subjektiva anden. Därmed förstår Hegel den individuella människan, och den subjektiva andens filosofi blir följaktligen en lära om henne. Den ändliga anden är här alltjämt mer eller mindre beroende av naturlivet, ur vilket han uppvuxit. I livets medvetna funktioner är anden visserligen mer fri, men fullständigt fri blir den inte så länge den ännu är fäst vid en individuell människa. Såsom vilja inte bara frigör sig anden från naturen, utan inverkar bestämmande på denna natur. Såsom objektiv ande hämtar den evige anden (Geist) ur sitt eget väsende det innehåll, efter vilket den ordnar sin värld.
Etik Detta innehåll är det rätta, och den objektiva andens filosofi blir således för Hegel vad man vanligen brukar kalla praktisk filosofi. Grundtankarna i denna är följande. I opposition emot den kant-fichteska etiken lärde Hegel att människan inte i första rummet har att i sin på samvetets vittnesbörd grundade övertygelse om rätt och orätt söka normen för sitt handlingssätt. Gör hon detta, blir hennes liv ett ständigt jäktande efter ett overkligt, aldrig upphinneligt ideal, och i avsaknad av en fastare norm för rätt och orätt än det personliga tycket försjunker hon till godtycke. Hon bör hellre böja sin Övertygelse under lagarna och sederna i det samhälle, i vilket hon lever, emedan i detta samhälle uppenbarar sig ett förnuft högre än hennes, nämligen det i världshistorien framträdande gudomliga förnuftet själv, världssjälen. Ty verkligt såsom en människolivet bestämmande princip är blott det förnuftiga; men det förnuftiga är också verkligt och behöver ej vänta på individens pliktuppfyllelse för att bli detta.
Ett troget och samvetsgrant uppfyllande av plikterna i familjen och staten under sträng, men självständig lydnad för dess lagar bliver individens första plikt. Den nödvändighet, varmed förnuftet i samhället och världshistorien förverkligas, beskrivs av Hegel på ett sätt, som hotar människoviljans frihet, hennes ansvar och skuld samt leder till en åsikt om det onda, som i detsamma ser ett övergående men nödvändigt moment i det goda. För övrigt må märkas, att Hegel lär att den juridiska rätten ej tillkommit genom något fördrag eller dylikt utan är grundad omedelbart i förnuftet själv, att han kräver samhällets upprättande och lydnad för dess lagar såsom en omedelbar, ej i fördrag eller dylikt grundad plikt, att han i familjen och äktenskapet ser en form av sedlighet, som bör hållas i ära och helgd, oberoende av tillfälliga överenskommelser eller individens skiftande tycken.
Politisk filosofi Hegel betraktar staten som en högre form av sedligheten än familjen och såsom en levande organism och yrkar för denna på en byråkratisk, endast till hälften konstitutionell monarki med ståndsförfattning. Mot den moderna liberalismens begär att nedriva och mästra uppträdde Hegel med skärpa och såg i den en yttring av samma tendens som subjektivismen på det etiska området, "den sig absolut påstående subjektiviteten", vilken i hans ögon var det onda själv. I världshistorien uppenbarar sig förnuftet i en ännu högre form än i den enskilda staten: "På tronen sitter världsanden och utsänder folkandarna såsom sina tjänare".
I världshistoriens skickelser ser Hegel den strängaste nödvändighet. Varje folk har sin mission att fylla. Ett folk må gärna förinta ett annat, mot vilket det är världshistoriskt berättigat. Världshistorien är dock alltid en produkt av mänsklig vilja. Dess innehåll förverkligas visserligen i världen med en oeftergivlighet, som inte tillåter några avvikelser från det föresatta målet, men detta sker dock ännu alltjämt under kamp mot störande inflytelser från en natur, som ej i egentlig mening är andens egendom. För andens fulla frigörelse krävs att man ställer sig på en ståndpunkt, där det blir klart, att naturen själv i anden har sin grund och sitt sanna väsende, att hon själv är andlig. Detta sker på den absoluta andens ståndpunkt i konstens, religionens och filosofins former.
Hegels politiska filosofi har utövat starkt inflytande över rörelser och tänkare från hela det politiska spektret, men allra påtagligast har inflytandet varit över den politiska högern. Den liberale statsvetaren Herbert Tingsten framhåller Hegel, jämte Edmund Burke, såsom den främste kontrarevolutionäre filosofen tillika en föregångare inom socialkonservatismen. Reidar Larsson identifierar Hegel såsom "den främste företrädaren för den idealistiska och auktoritära konservatismen". Sveriges kanske mest renommerade marxist, Sven-Eric Liedman, skriver att Hegel ”endast kan karakteriseras som politiskt konservativ” och benämner honom ”den störste konservative tänkaren”. Michael Oakeshott och Roger Scruton – två av 1900-talets mest inflytelserika konservativa filosofer – är av samma uppfattning. Hegel har också influerat konservativa filosofer i Sverige såsom Christopher Jacob Boström, Erik Gustaf Geijer, Harald Hjärne och Rudolf Kjellén.