miniatyr|Tor med sin hammare. Nordisk mytologi eller fornnordisk mytologi är den samling myter som fanns i Norden under förkristen tid, ofta starkt förknippade med vikingatiden. Mytologin och traditionerna är dock äldre och härstammar ur andra germanska myter. Den utövade religion, som i förkristen tid omgav dessa myter, brukar kallas asatro, en benämning som kom i bruk på 1800-talet. Med kristnandet av Norden kom myterna efter hand att föra en alltmer tynande tillvaro. Delar av myterna fanns på 1800-talet fortfarande bevarade i den nordiska folktron. De viktigaste källorna till dessa myter är den poetiska Eddan och Snorres Edda från 1200-talet.
Bakgrund Den nordiska mytologin liknar till stora delar den germanska mytologin, eftersom de gamla sederna hos nordbor och övriga germanska folk var besläktade. Källorna till myterna hos andra germanska folk är få, varför det är svårt att avgöra hur mycket som är gemensamt, kontinentalgermanskt respektive unikt nordiskt. Det är dock troligt att både kulten, namnen på gudarna och berättelserna om dem varierat högst avsevärt mellan de olika folken både mellan olika regioner och olika tidsperioder.
Den nordiska mytologin utgjorde aldrig ett sammanhängande religiöst system, varför man kan säga att Snorre Sturlasson med sin Edda var den som först sammanförde berättelserna till en helhet. Den förkristna nordiska asatron var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse utan var snarare en etnisk religion eller naturreligion, som saknade grundare och fastställda lärosatser. Mytologin fungerade troligen som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten, som hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet.
Troligen så har de flesta av de förkristna myterna försvunnit, och de som vi känner till ur skriftliga källor utgör säkert bara en liten del av de myter som en gång berättades i Norden. De flesta uppgifter om den nordiska mytologin är därtill från kristna lärda, varför de knappast kan ses som förstahandsuppgifter eller rättvisande beskrivningar.
Skriftliga källor Från järnåldern finns det även skriftliga källor för germanernas mytologi. De skriftliga källorna är äldre för den mytologi som omfattades av de germaner som levde på kontinenten än för den nordiska mytologin. De äldsta är beskrivningar av romerska författare från de första århundradena före och efter Kristi födelse, framför allt av Tacitus i hans skrift Germania från 98 e.Kr., och inskrifter på votivstenar av germanska soldater i den romerska hären, men uppgifterna är både knapphändiga, och svårtolkade, eftersom de mytiska gestalterna oftast inte benämns med sina germanska namn utan under namnet på det romerska mytiska väsen som författaren ansåg närmast motsvarade dem. Samma olägenheter vidlåder till stor del yngre grekiska eller latinska källor: germanernas omvändelsepredikanters levnadsbeskrivningar, germanska stammars och kungars historia (särskilt av Prokopios, Jordanes, Gregorius av Tours, Paulus Diaconus och Beda), lagar, kyrkomötesbeslut, föreskrifter om kyrkobot (särskilt av Burchard av Worms), doplöften, påvebrev och predikningar. Dessa källor lämnar dock en mängd viktiga uppgifter, särskilt vad folktron beträffar, till vilket uppgifter om senare tiders folktro ansluter sig. Ytterst få och obetydliga är de äldre mytologiska källorna på germanskt språk: Merseburgbesvärjelserna, Nordendorfspännet, anglosaxiska stamtavlor och glossor samt person- och ortnamn hos alla germanska folk, liksom antydningar i hjältesagor.
miniatyr|stående=0.4|vänster|Den prosaiska Eddan i ett isländskt 1700-talsmanuskrift. Till den nordiska mytologin är källorna vida rikare än hos andra germanska folk. Förutom källor av samma slag som de flesta hos dessa har de nordiska folken en rik inhemsk litteratur, mestadels på fornisländska. De mest givande mytologiska källskrifterna är de båda skrifterna med namnet Edda, Den poetiska Eddan och Den prosaiska Eddan, men viktiga bidrag kommer också från annan skaldekonst, saga och historia, liksom från de latinska historiska skrifterna av Adam av Bremen, Thietmar av Merseburg, Saxo samt Vita Anskarii ("Ansgars liv") av Rimbert. Även den samiska samt den finsk-ugriska mytologin har nordisk-liknande gestalter: Hora-galles (Tor), Väralden olmai (isl. veraldar guð, Frö) och Biegga-galles (vindens gud, stormguden, Njord eller Oden). Inslaget av schamanen Oden, de dödas nåjd, är ett typiskt finsk-ugriskt kännetecken.
De flesta underrättelser om den fornnordiska mytologin utgår från isländsk muntlig skaldetradition. Frågan har ställts om detta gods också tillhörde folkets tro och sed i hela Norden, eller om detta enbart var skaldernas diktning, varav en del möjligen uppkommit genom kristna författares missuppfattning av forntida mytologiska föreställningar och uttryck. Emellertid tycks rester i folktro, folksagor, och folkvisor, bilder på runstenar, samt lån av sagomotiv till närboende folkslag, bekräfta att de mytologiska föreställningar som framträder i de båda Eddorna dels varit bekanta i de breda folklagren och dels varit spridda över hela Norden. De nära kontakterna mellan de nordiska folken och det faktum att isländska och före dem norska skalder besökte konungarnas hov i alla de nordiska länderna gör det sannolikt att mytologin i stora drag var gemensam, även om det säkert också fanns en viss regional och lokal variation.
Folktrons föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar återfinns i liknande skepnad hos många folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit väsentligen de samma intygas dels av överensstämmande folktro från yngre tid, dels av de gemensamma benämningarna för älva, mara, huldra, dvärg och näck. Om de germanska folkens gudatro finns några underrättelser ända från vår tideräknings början, och ett för dessa gemensamt drag är att utom träd, floder och berg vanligen tre, ibland fyra gudar uppges ha dyrkats: Caesar anger solen, Vulcanus (elden) och månen, Tacitus anger Mercurius, Hercules och Mars. I det saxiska doplöftet från 800-talet avsvärjs "Thuner och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som är i deras sällskap".
Källor till gudarnas namn miniatyr|stående=0.4|Tor i samma manuskript. Eder avlades i Norden vid Frö, Njord och den allsmäktige asen (vanligen tolkad som Oden) samt vid Frö, Fröja och den starke Tor. Straffdom nedkallas av Egil Skallagrimsson år 934 från Oden, landets gud ("landáss"; Tor), Frö och Njord, och i Skírnismál från "Oden, "Ásabragr" (Tor) och Frö". Vid offret hos tronderna på 900-talet ägnades skålar åt Oden, Njord och Frö, och därnäst dracks Brages (eller möjligen Tors) skål. I Flatöboken nämns Tor, Oden, Fröja och asarna. I Uppsalatemplet stod enligt Adam av Bremen bilder av Wodan, Tor och Fricco, i mitten Tor, som var den mäktigaste. I Håkon Sigurdssons tempel på Lade stod Tor i mitten med Torgerd och Irpa på vardera sidan.
Av den germanska överföringen av de från romarna lånade namnen på veckodagarna framgår vilka germanska gudar åtskilliga av de latinska gudarna motsvarade. Att dies Mercurii översätts med onsdag (eng. Wednesday), visar att Mercurius motsvarar forntyskans Wodan; nordiskans Oden, vars likhet med Mercurius är att båda förde de döda till deras boning. Översättningen av dies Jovis med torsdag (ty. Donnerstag) visar på samma sätt att den romerske himmelsguden Jupiter ansågs motsvara den germanske åskguden Tor, som också återges med Hercules, vilken också var stark och var beväpnad med en klubba, liksom Tor var beväpnad med en hammare. Översättningen av dies Martis med tisdag (eng. Tuesday, fornhögtyska Ziestag), visar att Mars är Tyr, som på fornsvenska hette Ti"Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverige": Magnus Fredrik Lundgren 1878, s 75 och även att denne redan i urgermansk tid var en krigsgud. Ett annat binamn till samme gud var förmodligen det fornsaxiska Saxnot, angelsaxiska Saxneat, "guden med svärdet". Eftersom isländska namnet Tyr motsvarar grekiska Zeus anser forskarna att denne gud ursprungligen var himlens gud.Davidson (1964), sid 56
miniatyr|vänster|stående=0.4|Oden med Hugin och Munin. Vissa nordgermanska folk dyrkade enligt Tacitus gudinnan Nertus, moder jord, som i Norden motsvaras av guden Njord. Kanske är den av de närboende sveberna dyrkade gudinnan som Tacitus kallar Isis, fruktbarhetsgudinnan, identisk med henne. I uppgifterna om huvudgudarna har säkert övergången av gudinnan Nertus till guden Njord verkat förvirrande och kanske inte heller ägt rum överallt. Det är också osäkert om Frö (herre), Fröja (fru) och Ull (härlighet) i anförda uppgifter brukas som egennamn eller är beteckningar för gudar med andra namn liksom ovan Ásabragr och "landets gud" betecknar Tor. Det förefaller som om vi av dessa uppgifter skulle kunna sluta oss till en urgermansk ursprunglig trefald av huvudgudar: en himmelens gud (äldst Tyr, sedan Tor), en kvinnlig eller manlig jordens, dit också havet hörde, fruktbarhetens gudom (Nertus, Njord, Frö, Fröja) och en underjordens och dödsrikets gud (Wodan; Oden), vilka alla även åkallats som hjälpare i krig liksom i annan fara.
Prokopios uppger på 500-talet att invånarna i Thule dyrkade många gudar och andar i himlen, i luften, på jorden och i havet, samt även några som troddes bo i källor och floder. De offrade åt alla och att Ares (Mars) var deras högste gud, åt vilken de offrade människor. Det ovan anförda uttrycket i det saxiska doplöftet antyder vilka andra gudar som fanns hos saxarna. I den ena Merseburgbesvärjelsen nämns Phol (Balder), Wodan (Oden), Sinhtgunt (omdebatterat, men vissa anser att det är månen), Sunna (solen), Friia (nordiska: Frigg och Fröja) och hennes syster Volla (nordiska: Fulla), och hos langobarderna nämns Wodan och hans gemål Frea (se Friia).
Ortnamn ger ofta vägledning om vilka gudar och gudinnor som dyrkades på en viss plats och sambandet mellan dessa. I nordiska ortnamn ingår följande gudars namn: Tor, Njord, Ull, Frö, Oden, Ti (Tyr), Frigg, Fröja, med binamnet Härn (isländska "Hörn"), Vrind (isländska Rind), möjligen också Vidar, Balder, Höder och Skade. Av gudomlighetsnamn används gud, as, dis, troligen också van, medan det i personnamnen ingår Tor, Frö, Oden, möjligen också Ti, liksom gud, as, ragn (gudamakt), dis, alv samt benämningar på valkyrior.
Vissa gudars namn används ibland tillsammans. Närliggande orters namn innehåller ofta Njord, Ti och Tor eller Härn (Fröja), Ull och Tor. Även i Eddorna uppträder gudarna ibland i trefald: enligt Völuspa är världen således skapad av Bors söner, som Snorres Edda benämner Oden, Vile och Ve, och människorna får liv av Oden, Höner och Lodur, i Reginsmál är Oden, Höner och Loke ute på vandring. Ibland nämnas två gudar tillsammans: en dansk i England svär vid Thor och Othan, i svenska ortnamn förbinds Frö och Vrind (Rind).
Berättelser miniatyr|Ymer diar Audhumbla, målning av Nicolai Abildgaard cirka 1777. Världens skapelse
Snorres Edda beskriver att världen uppstod i Ginnungagap, ett svalg där hetta och frost smälte samman till jättemannen Ymer och kon Audhumbla. Audhumbla slickade sedan fram mannen Bure ur isen. Bures sonsöner Oden, Vile och Ve dräpte därefter Ymer och skapade världen av hans kropp. Ymers blod blev till alla världens hav och sjöar, köttet till jordens mull, benen till berg, tänderna till grus och sten, håret till skog och till sist hjärnan och kraniet till himlen och molnen.
Därefter skapar de Ask och Embla, de första människorna, av trä. Samtidigt skapar gudarna Midgård – Människornas hem av Ymers ögonbryn så att människorna har någonstans att bo på. Solen och månen sätts i regelbunden gång för att hjälpa människorna att räkna tidens gång. Världen hade nu skapats.
Gudarna och deras värld